Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik / 1419-1420 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Med half vind ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

religiösa dikter. Det folkliga draget utgör styrkan
i hans lyriska poesi. Hans lättsinniga lefnadssätt
undergräfde tidigt hans hälsa, och under sitt sista
lefnadsår trädde han i förbindelse med botpredikanten
Savonarola. "Med Lorenzo tycktes ungrenässansen
ha dött". – En fullständig samling af hans dikter,
Opere di Lorenzo de’ M. (4 bd, 1826), har utgifvits på
föranstaltande af storhertig Leopold II. Jfr A. von
Reumont, "Lorenzo de’ M. und seine zeit" (2 bd,
1874; 2:a uppl. 1883), Buser, "Lorenzo de’ M. als
italienischer staatsmann" (1879), E. Armstrong,
"Lorenzo de’ M." (1896), och Lebey, "Essai sur Laurent
de M." (1900).


4. Giuliano de’ M., den föregåendes
yngre broder, f. 1453, var till naturen mild
och efterlåten, tog nästan endast till namnet del
i styrelsen och nöjde sig med att vara den
eleganta ungdomens ledare. Han mördades 26
april 1478 (se därom M. 3) och efterlämnade
en oäkta son Giulio, sedermera påfven
Klemens VII.

5. Piero de’ M., son till M. 3, f. 1471,
omkommen efter slaget vid Garigliano 28
dec. 1503, öfvertog vid sin faders död styrelsemakten,
men befanns snart vara "alltför uteslutande
arftagare" och vann ingen framgång med sin
klumpiga dilettantpolitik i monarkisk riktning.
Hans okloka utrikespolitik underlättade franske
konungen Karl VIII:s eröfringståg till Italien,
och vid fransmännens annalkande ingick Piero fegt
på de mest förödmjukande villkor, hvarigenom han
emellertid endast påskyndade sitt eget och sina
bröders fördrifvande från Florens (nov. 1494)
af det förbittrade folket, som i stället hyllade
Savonarolas teokratiska statsform (se Florens,
sp. 623, och Savonarola). Piero stämplade sedan
förgäfves för att återvinna sitt välde och fann döden
som deltagare i ett franskt härnadståg nedåt södra
Italien. Jfr Buser, "Die beziehung der Mediceer zu
Frankreich während der jahre 1493–1494" (1879).

6. Giovanni de’ M., den föregåendes broder,
f. 1475, d. 1521, blef 1513 påfve som Leo X (se
d. o.).

7. Giulio de’ M., oäkta son till M. 4,
f. 1478, d. 1534, blef 1523 påfve som Klemens
VII (se d. o. 10).

8. Giuliano de’ M., yngste son till M. 3,
f. 1479, d. 1516, fördrefs 1494 jämte sina äldre
bröder Piero och Giovanni från Florens och återkom
dit först 1512, då medicéerna efter gonfalonjären
Pietro Soderinis död återkallades (se
Florens, sp. 623). Styrelsemakten innehades då
en tid samfälldt af honom och hans bror Giovanni,
men sedan denne 1513 bestigit påfvestolen,
lämnade snart äfven den svage Giuliano Florens.
Gift med Filiberta af Savojen, hade han af hennes
systerson, konung Frans I af Frankrike, erhållit
titeln hertig af Nemours.

9. Lorenzo de’ M., son till M. 5, f. 1492,
d. 1519, fick 1513, sedan hans farbroder Giovanni som
Leo X bestigit påfvestolen, öfvertaga styrelsemakten
i Florens, till en början i förening med sin
andre farbroder Giuliano (se M. 8). Han var ganska
maktlysten och hade svårt att finna sig till rätta
med de republikanska styrelseformerna och med
de regeringsinstruktioner farbrodern Leo X
tillställde honom från Rom. Denne gjorde honom
1515 till hertig af Urbino, där han emellertid
fick utstå hårda strider med hertigdömets forne
rättmätige innehafvare, Francesco Maria della Rovere.
Lorenzo blef därunder sårad och dog några år senare,
bruten i förtid af sjukdom och utsväfningar. Han hade
1517 äktat en högättad fransk dam, Madeleine de la
Tour d’Auvergne, och hade med henne en dotter, den
sedermera så ryktbara franska drottningen Katarina
af Medici (se Katarina, sp. 1275). Efter hans död
öfvertogs styrelsemakten i Florens af kardinal Giulio
de’ M., sedermera påfve under namnet Klemens VII
(se d. o. 10).

Giovanni de’ Medici, efter en marmorbyst i Florens.

10. Giovanni de’ M., vanligen kallad
Giovanni delle Bande Nere, sonsons son till Cosimo
d. ä:s broder Lorenzo (se ofvan i släktöfversikten),
f. 1498, d.
1526, hette egentligen Lodovico, men antog
tidigt sin 1498 aflidne faders namn Giovanni och
uppfostrades till en duktig krigare af sin manhaftiga
moder, Katarina Sforza. Redan vid unga år vann
han rykte som en af Italiens bästa härförare,
och sitt tillnamn erhöll han efter de "svarta
krigarskaror" (bande nere), som alltid följde honom
med orubblig tillit. Han sårades allvarligt vid
Pavia 1525, där han stred i Frans I:s här, men
var snart åter i fält mot de kejserlige. Då han i
dec. 1526 företog ett alltför dristigt anfall mot
Frundsbergs landsknektar i trakten af Mantua, blef
han dödligt sårad och afled några dagar senare. Gift
med Maria Salviati, blef han genom sin ende son,
Cosimo (se M. 14), stamfader för den storhertigliga
dynastien M. i Toscana.

11. Alessandro de’ M., ansedd som oäkta son till
M. 9, f. 1510, d. 6 jan. 1537, hade till moder en
negress eller mulattkvinna – hvilket äfven syntes
på hans ulliga hår och tjocka läppar – samt gällde
för son till Lorenzo de’ M., hertig af Urbino,
fastän ett rykte utpekade påfven Klemens VII som hans
fader och äfven andra gissningar om hans börd voro
i omlopp. Då Florens 1530 efter en långvarig
belägring ånyo måste underkasta sig de 1527 förjagade
medicéerna, blef Alessandro, som förut fått titeln
hertig af Citta di Penna, af familjens hufvudman,
påfven Klemens VII, ditsänd som ärftlig styresman med
kejserlig fullmakt (1531), erhöll hertigtitel och
förlofvades med kejsar Karl V:s naturliga
dotter, Margareta af Parma (se d. o.).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>