Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medici ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1427
Medicin
1428
af Isis. De äldsta medicinska urkunderna voro de
s. k. "Embre" 1. "Ambres", 6 af de 42 vishetens
böcker, som Hermes ristade på pelare. Under det de
högre prästerna begagnade blott teurgiska medel,
öfvades den egentliga medicinen af de lägre
prästerna, de s. k. pastoforerna. Hufvudsaklig
vikt lades på dietetiken. Måttlighet och renlighet
upphöjdes till gudomliga bud. Fasta, kräkmedel och
laxermedel begagnades på bestämda tider; salfvor,
bad, frctteringar och omskärelse voro i allmänt
bruk. Läkemedlen voro i allmänhet enkla; sannolikt
brukades tidigt opium och scilla. Ett sammansatt
medel, "kyfi", åtnjöt stort anseende. På albildningar
finner man amputationer och ka-strationer. Skickligast
voro egypterna måhända i ögonsjukdomar, och
ögonläkarna stodo högt i anseende. - Den judiska
läkekonsten ordnades af Mose hufvudsakligen efter
egyptiska förebilder. Kung Salomo lär ha författat
ett medicinskt verk "Sefer refuoth" (sundhetstaflor),
hvilket den fromme Hiskia lät uppbränna, emedan
det skulle ha innehållit afgudiska element. Den
äldre judiska medicinen bar en helt och hållet
teurgisk prägel. Den senare talmudiska medicinen
upptog däremot mycket från grekerna. Hygienen och
förlossningskonsten stodo högt hos judarna. Med tiden
sammansmälte den judiska medicinen med den arabiska. -
De gamle kaldéerna, mederna och perserna trodde mera
på magien än på örter eller knif.
Under det läkekonsten hos nu nämnda folkslag
var mer eller mindre insvept i en mystisk
slöja, kom den först genom den friare grekiska
odlingen till en naturligare och själfständigare
utveckling. Visserligen var den äfven hos grekerna i
början förenad med tempeltjänsten och bestod delvis
i offer och böner till vissa gudomligheter, som
an-sågos råda öfver lif och hälsa, såsom Apollon,
i egenskap af gudarnas läkare kallad Paian,
Ar-temis, kvinnornas skyddande gudomlighet (såsom
barnaförlöserska kallad Locheia), och Pallas, men
framför alla Apollons son Askiepios (^Escula-pius),
hvars tempel tillika voro kuranstalter. Genom de på
metall och elfenben upptecknade bilderna af de botade
delarna (anathemata) äfvensom genom beskrifningar
på votivtaflor samlades vid dessa tempel ett slags
medicinskt bibliotek. Kurerna bestodo i fasta,
tvagningar, reningsbad och dietetiska medel,
såsom drufvor och honung, sedermera äfven skarpare
örter. Asklepiosprästerna aflade en ed, hvarigenom de
förbundo sig till sam-vetsgrannhet, människokärlek,
renhet, kyskhet, tystlåtenhet, att icke utlämna
dödande eller foster-fördrifvande medel, men att icke
heller lära bort sin konst till några utom skrået
stående. Äfven mera världsliga medicinska skolor
funnos, såsom i Kroton (Italien), Kyrene (Afrika)
samt på öarna Khodos, Kos och Knidos, de två sista
mest berömda. Vidare öfvades läkekonst äfven vid
de grekiska gymnasierna, som vanligen uppbyggdes i
närheten af asklepiostemplen och där utom dietetiken
äfven gymnastik användes till botande af kroniska
sjukdomar. Slutligen öfvades enskild praktik äfven af
en mängd själf bildade s. k. empiriker 1. naturläkare,
kvacksalfvare, farmakopoler (apotekare), sympatetiker,
barberare och barnmorskor. Vissa läkare voro anställda
af staten eller kommu-
nen och kallades "demiurger", af hvilka några redan
af Lykurgos anställdes som militärläkare vid den
spartanska hären. - En grek bär det största namnet
inom medicinens historia och kan med skäl betraktas
som den vetenskapliga medicinens grundläggare och
fader, nämligen Hippokrates (se d. o.) från Kos,
f. 460 f. Kr. Vid Greklands förfall tog medicinen
liksom öfriga vetenskaper sin tillflykt till
Alexandria. Genom den tillåtelse, som läkarna
därstädes fingo, att dissekera brottslingars lik
tog anatomien ett väldigt steg framåt under de
omkr. 300 f. Kr. lefvande H e r o f i l o s och E
r a-sistratos, hvilka ganska noga utredde hjärnans
och nervsystemets anatomi, beskrefvo ögats särskilda
delar o. s. v. Under det den hippokratiska medicinen
i Grekland höll på att urarta till en i dogmatiska
formler stelnad spekulation, uppstod som motståndare
härtill den "empiriska skolan", som fäste sig endast
vid den omedelbara iakttagelsen och erfarenheten och
hvars förnämsta målsmän voro Herofilos’ lärjunge
F i l i n o s från Kos och S e r a p i o n från
Alexandria. - I Rom gjorde den grekiska medicinen
sitt intåg med A r-chagathos från Peloponnesos
219 f. Kr., hvars kirurgiska operationer med knif
och eld förvärfvade honom öknamnet "bödeln". Ett
årh. senare uppträdde Asklepiades från Bitynien, som
vann en kolossal framgång. Han ansåg, att alla akuta
sjukdomar berodde på en sammandragning af porerna
och alla kroniska af deras utvidgning. Denna teori
utbildades vidare af hans lärjunge T h e m i s o
n från Laodikeia till ett särskildt system, kalladt
"metodismen", som delar sjukdomarna i sådana, som bero
på strictum (hopdragen väfnad) eller laxum (lös och
slapp väfnad) eller på en blandning af båda. Denna
solidistiska doktrin anses ligga till grund för von
Hallers (d. 1777), Browns (d. 1786) och Broussais’
(d. 1838) irritabilitetsläror. Mot metodikernas
atomistiska lära uppträdde den af Athenaios från
Cilicien stiftade "pneumatikernas" skola, som härledde
all kroppens verksamhet, både hälsa och sjukdom, från
den luftartade principen (grek. pneuma). I slutet
af 2:a årh. e. Kr. uppträdde i Rom greken G a-lenos
(se d. o.), hvilken samlade och systematiserade hela
den tidens medicinska vetande och genom sin auktoritet
sedermera behärskade hela medeltidens medicin.
De ende, som under medeltiden visade någon
själfständig vetenskaplig verksamhet på medicinens
område, voro araberna i 9:e-11 :e årh., bland hvilka
de mest framstående voro A l - K i n d i, Rhazes, Haly
Abbas, Abu-1-kasis, Avenzoar, Averroes och Avicenna. I
synnerhet den sistnämnde utöfvade genom sin lärobok
"Kanon" ett mäktigt inflytande på medicinen ända in
i det 16:e årh. Araberna, som voro stora kemister,
ökade läkemedlens antal betydligt, och många af dessas
namn bära ännu vittnesbörd om sitt arabiska ursprung,
såsom alkohol, nafta, julep, sirap m. fl. - Inom
medeltidens kristna värld togo den religiösa tron
och kyrkan herraväldet öfver medicinen liksom öfver
alla andra vetenskaper. Tron blef universalmedlet,
som jämte några empiriska medel användes af munkar
och nunnor i klostren. De få lekmän, som befattade
sig med läkekonstens utöfning, voro okunniga och för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
