- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
1429-1430

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medici ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1429

Medicin

1430

aktade. Munkarna i vissa kloster,
t. ex. benedik-tinordens på Monte Cassino, sysselsatte
sig med af-skrift och kommentering af den romerska
och grekiska forntidens medicinska arbeten, speciellt
af Galenos’ skrifter. I Salerno framträdde under den
tidigare medeltiden (10:e-12:e årh.) en egendomlig
fri läkarskola, hvilken fått sina impulser från
såväl den grekiska som den arabiska medicinen och
härigenom alltså blef en indirekt utveckling af den
gamla egyptiska medicinska kulturen. Dit strömmade
lärjungar från alla länder för att lyssna till en
Caphon, Archimataeus, Platearius och Bartho-lomaeus
eller kvinnorna Trotula och Mercuriade, och därifrån
utgingo ryktbara läkare till arméerna, till de i
de större städerna nybildade hospitalen samt till
de kungliga och furstliga hofven. Skolans förnämsta
skrift, "Regimen sanitatis", var författad på leoninsk
vers. Emellertid öfverfördes den arabiska medicinen
till Västerlandet af K o n s t a n-tin Afrikanen
(d. 1087), hvars skrift "Bre-viarium viaticum"
länge var en högt värderad lärobok; och under 13:e
och 14:e årh. utbredde sig arabo-galenismen till
de många ryktbara medicinska skolorna i Bologna,
Ferrara, Pavia, Padua, Milano, Montpellier, Paris
och Oxford. Men under dessa vidskepelsens tidehvarf
utgjorde medicinen en alltför grumlig blandning af
mysticism, al-kemi, kiromanti, nekromanti, astrologi
och skolastik. Kirurgien låg i händerna på råa,
kringresande badare samt bråck- och stensnidare,
hvilka satte kirurgien i sådant vanrykte, att
den formligen skildes från medicinen genom påfliga
dekret och att medicinska fakulteten i Paris vägrade
mottaga någon studerande, som icke förut afsvurit sig
kirurgien. Att dissekera lik hade påfven Boni-fatius
VIII belagt med kyrkans högsta bann, och därmed var
möjligheten att erhålla en grundval för medicinska
studier utesluten. Mondino de L u z z i (Mundinus),
professor i Bologna, vågade visserligen 1315 trotsa
detta förbud, men detta var ett enstaka försök. I
hufvudsak nöjde man sig att kommentera Galenos.

Med rejormationstidehvarfvet inträdde den fria
forskningen i sin fulla rätt. Anatomien utbildades
af sådana män som Sylvius, Fallopia och Eustachio
och framför alla andra genom Sylvius’ lärjunge V e s
a l i u s (d. 50-årig 1564), hvilken som anatomisk
lärare i Padua, Bologna, Pisa m. fl. ställen först
bröt med Galenos’ anatomiska doktriner och genom
införandet af verkliga anatomiska dissektioner blef
den moderna anatomiens fader. Kirurgien lyftes
åter genom A. P a r é, berömd för sitt klassiska
arbete öfver skottsår och genom den af honom
först utförda underbindningen af blödande artärer
vid amputationer. Med kirurgien uppblomstrade
äfven obstetriken, och tysken E. R ö s s l e i n
skref 1513 en ganska värderik lärobok (De hafvande
kvinnornas rosengård) i förlossningskonsten. Den, som
skarpast bröt med gammal auktoritet, var den ryktbare
Paracelsus (d. 1554). Som en medicinens Luther icke
blott föreläste han på tyska i stället för latin,
utan lät offentligen bränna Galenos’ och Avicennas
skrifter. Dock slog han väl mycket öfver i fantasteri
och hade mera negativt än positivt inflytande på
medicinens utveckling. Ännu ensidigare omfattade
Paracelsus’ lärjungar det mystiska elementet i hans

lära, utvecklande den s. k. "spagiriska" medicinen,
hvilken fann ifriga anhängare inom rosen-kreutzarnas
orden. Mot dessa ensidigheter uppträdde kraftigt A n
d r. L i b o r i u s (d. 1616), genom hvilken kemien
vann större inflytande på läkekonsten. 1500-talet
hade för öfrigt att kämpa emot svåra härjningar af
sjukdomar och farsoter, såsom spetälska, syfilis,
skörbjugg, pest, kikhosta, pneumonier m. m. -
1600-talets mest epokgörande händelse inom den
medicinska världen är blodomloppets upptäckt genom
engelsmannen W. H a r-vey (d. 1657), som f. ö. genom
sin lära "omne vivum ex ovo" (ägget är allt lefvandes
ursprung) bekämpade den gamla läran om "generatio
aequi-voca" (lefvande varelsers omedelbara uppkomst
ur liflösa kroppar) och sålunda blef skaparen af
den moderna fysiologien. Vid århundradets midt
upptäcktes lymfkärlen af Olof Rudbeck d. ä. och
T. Bartholin. Genom italienaren M. M a 1-p i g h i
(d. 1694) och holländaren A. v a n L e e u-wenhoek
(d. 1723) infördes mikroskopet som medel för den
finare anatomiens studium. Läkemedelsförrådet ökades
med de kraftiga drogerna kinabark, ipecacuanha
(kräkrot), arnica, digitalis och valeriana. Bland
nyare sjukdomar upptäcktes och studerades rachitis
(engelska sjukan) och kre-tinismen. Engelsmannen
T. S y d e n h a m (d. 1689) införde ett grundligare
studium af de olika epidemiska konstitutionerna och
en i många riktningar rationellare terapi. Ännu var
dock medicinen väsentligen spekulativ. Två riktningar
gjorde sig gällande: den "iatrokemiska skolan",
hvars förnämsta representanter voro belgiern
J. B. van H e l m o n t (d. 1644), som ansåg,
att både hälsa och sjukdom närmast reglerades
af en viss kemisk lifsprincip, kallad "archeus",
och holländaren F r. d e l e B o é (d. 1672, mera
känd under det latinska namnet Sylvius), vidare den
"iatromatematiska" 1. "iatromekaniska" skolan (se
latrofysik), hvars förnämsta män voro S. S a n-torio
(d. 1636), G. A. Borelli (d. 1679), L. Bellini
(d. 1703) och G. B a gli vi (d. 1708). Oaktadt de
ensidiga uppfattningar, till hvilka dessa skolor i
allmänhet gjorde sig skyldiga, befordrade de dock den
exakta medicinens utveckling i många viktiga kemiska
och fysiska detaljer.

Den medicinska vetenskapen i början af 1700-talet
behärskas af det lärda triumviratet tyskarna
G. E. S t abl (d. 1734) och Fr. H o f f m a n n
(d. 1742) samt holländaren H. B o e r h a a v e
(d. 1738). Stahls lära hänför all kroppens verksamhet
till en immateriell princip, själen (amma}, under
det Hoffmann fattade lifsprincipen, den från hjärnan
afsöndrade och genom nerverna utströmmande nervetern,
såsom något mera materiellt. Boerhaave var till
sina grundåsikter hufvudsakligen iatrome-kaniker,
ehuru i allmänhet eklektiker. Den lärdaste af
1700-talets läkare var (med undantag af Linné,
som dock mera tillhör botanikens historia) tysken
A. von Haller (d. 1777). I denne polyhistors lära
om irritabiliteten vann "solidar-patologien" ett
mäktigt stöd emot "humoralpato-logien". Den förut af
engelsmannen Fr. Glisson (d. 1677) i spekulationen
införda irritabiliteten fattades af Haller såsom en
egenskap uteslutande hos musklerna och skildes från
nervkraften. Denna riktning fullföljdes af skotten \V.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:43 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0749.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free