Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medicin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1431
Medicin
1432
Gul le n i hans nervpatologiska system. På den
hallerska irritabilitetsläran grundades äfven ett
system af J. B r o w n, som ansåg alla lifsyttringar
vara blott en produkt af yttre retning. Denna lära
slog till en tid mycket an i Tyskland, men omfattades
ej af de store praktiske läkarna J. P. Frank (d. 1821)
och J. C h r. R e i l (d. 1813) samt bekämpades
lifiigt af Chr. W. H u f e l a n d (d. 1836). Sedan
medicinen åter kommit på villospår genom inflytande
af den schellingska naturfilosofien, af hvilken äfven
"homeopatien" (se d. o.) kan betraktas som en frukt,
blef det 1800-talet förbehållet att fullständigt
befria medicinen från både mystik och filosofisk
spekulation samt häfda dess rätt som exakt fri
naturvetenskap. En i denna riktning gående forskning
hade dock redan under 1700-talet blifvit tillämpad
af många enskilda inom såväl de teoretiska som de
praktiska specialgrenarna af medicinen. Så hade
både anatomien och fysiologien gått sin väg framåt,
tämligen oberörda af de rådande systemen. I Italien
arbetade ana-tomerna Pacchioni, Valsalva, Mascagni,
G. D. Santorini (d. 1737) och Scarpa; i England
Monro, bröderna W. och J. Hunter (den förre d. 1783,
den senare 1793) och Cheselden; i Holland Albi-nus;
i Tyskland Lieberkiihn, Zinn, Wrisberg, Meckel,
Sommering och Heister; i Frankrike Vicq d’Azyr,
Lieutaud, Sénac, Portal m. fl. Fysiologien fortgick
på experimentens och upptäckternas väg. L. S p a 11
a n z a n i (d. 1799) samlade mag-saft hos djur och
pröfvade dess inverkan på dige-stionen. L. G a l v a n
i (d. 1798) gjorde sina för framtiden så fruktbärande
elektriska experiment på grodor. A. L. Lavoisier
(d. 1794) störtade Stahls teori om "flogiston"
(se d. o.), utredde "förbränningens" natur, visade,
att andningsprocessen är ett gasutbyte mellan kroppen
och om-gifvande medium, samt anförde goda grunder för
den uppfattningen, att detta gasutbyte - upptagande
af syre och afgifvande af kolsyra - är betingadt af
en i kroppen försiggående förbränning, som jämväl
är upphofvet till "djurvärmet". Banbrytande verkade
äfven Lavoisiers landsman B i-chat (d. 1802), hvars
arbeten lade grunden till den moderna histologien
och den allmänna anatomien. Patologiska anatomien,
som först fått hålla till godo med sällsynta spridda
iakttagelser, visserligen förtjänstfullt samlade i
Bonets "Sepul-chretum" (1700), blef en mera ordnad
vetenskap genom G. B. Mor gagn i (d. 1771), som gaf
den patologiska anatomien dess rätta plats inom
medicinen. Äfven den exakta kliniska forskningen
hade sina framstående målsmän: G. B. Borsieri
(d. 1785), som utgaf värdefulla "Institutiones
me-dicinse practicse", Huxham (d. 1768), utmärkt
iakttagare och beskrifvare af febrar (särskildt en
ny tyfusform, febris lenta nervösa), hvarjämte han
skref en monografi öfver angina gangrenosa, hvari man
lätt igenkänner difterien, samt Heberden (d. 1801),
som studerade angina pectoris och former af kronisk
reumatism. Mot midten af 1700-talet öppnades i Wien
en af de mest berömda kliniska skolor i Europa,
under ledning af G. van Swieten (f. 1700, d. 1772),
lärjunge af Boer-haave, och under medverkan af A. de
H a e n, äfvenledes lärjunge af Boerhaave, och M. S
t o 11. Kirurgien odlades med framgång som vetenskap
af engelsmannen P. Pott, men blomstrade upp
företrädesvis i Frankrike, då, efter långa strider
med både barberare och läkare för invärtes sjukdomar,
1731 grundlades den sedan så ryktbara 1’Académie
de chirurgie, vid hvilken verkade sådana män som
Louis, J. L. Petit och P. J. D e s a u 11. Slutligen
må påpekas, att från 1700-talet härstamma två de
viktigaste upptäckter, nämligen af perkussionen, genom
tysken L. A u e n-brugger von Auenbrug (d. 1809),
och af vaccinationen 1. kokoppympningen, 1796, genom
engelsmannen E. J e n n e r (d. 1823).
Medicinens uppblomstring under i800-talet visade sig
först i Frankrike. Visserligen lefde ännu den gamla
systematiseringslustan kvar. F. J. V. Broussais
(d. 1838) väckte en tid mycken uppmärksamhet
med ett system, enligt hvilket snart sagdt alla
sjukdomar betraktades såsom inflammationer och
det enda botemedlet ansågs vara bloduttömningar,
hvilkas bedröfliga resultat vid den 1832 i Paris
härjande koleran ändtligen framstod i klar dag. Af
beståndande värde voro emellertid de insatser i den
medicinska forskningen, som gjordes af Broussais’
energiske motståndare, R. T h. H. Laénnec (d. 1826),
hvilken utarbetade den undersökningsmetod, som
benämnes auskultation, och uppfann stetoskopet
samt sålunda riktade diagnostiken med ett af
dess förnämsta hjälpmedel, hvarjämte han lämnade
viktiga bidrag till den patologiska anatomien, i
det han först och på ett fullkomligt klassiskt sätt
be-skrifvit hjärtats sjukdomar. Laénnecs arbeten
och äfven striden mot Broussais fortsattes af hans
lärjunge, P. Ch. A. Louis (d. 1872), som gjorde sig
bekant genom sina forskningar rörande lungsoten
och tyfoidfebern. Den tredje stormannen af samma
riktning, J. N. Corvisart (d. 1821), skref ett
klassiskt verk öfver hjärtsjukdomarna. De franska
skolan, som sålunda i början af århundradet gick
i spetsen för den exakta medicinska och kliniska
forskningen, har äfven flera andra lysande namn att
uppvisa, såsom A. N. Gendrin (f. 1796), G. Andral
(d. 1876), A. F. Chomel (d. 1858), C. F. Lallemand
(d. 1854), J. Bouillaud (f. 1796, hjärtsjukdomar
och reumatism), J. Cruveilhier (d. 1874, patologisk
anatomi), Bre-tonneau de Tours (d. 1862, difteriens
upptäckare) och hans lärjunge Trousseau (d. 1866),
samt G. B. Duchenne de Boulogne (d. 1875),
forskare i muskel- och nervsystemets fysiologi
och patologi. I England beträddes samma nyktra
kliniska väg af R. Bright (d. 1858), som beskref
njursjukdomarna, skotten J. Abercrombie (d. 1844),
irländaren G r a v e s (d. 1853) m. fl. De nya
forskningsmetoderna omfattades i Tyskland först och
grundligast af J. L. S c h ö n l e i n (d. 1864),
som gjorde dem fruktbringande för hela Tyskland genom
framstående lärarverksamhet (hans inflytande på en
massa lärjungar kan jämföras med Boerhaaves). Man
har orätt ansett honom som stiftare af en ny skola
(den "naturhistoriska"). Han följde allenast de store
franske mästarnas föredöme och aflyfte den mystiska
slöja, som den tiden allmänt insvepte lärometoderna
vid Tysklands högskolor. Ungefär samtidigt utbildades
de franska idéerna på ett särdeles framgångsrikt sätt
af Wienskolan, där den patologiska anatomien fick sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
