Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meistergesang ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1499
Mekanik
1500
ordnad roll. - Man brukar indela mekaniken i
rationell och tillämpad mekanik. Den förra, som äfven
benämnes analytisk 1. teoretisk mekanik, emedan den
väsentligen utgör en matematisk utveckling af några få
erfarenhetssatser, framställer de allmänna lagarna för
kropparnas rörelse och hvila, hvaremot den tillämpade
mekaniken, som utgöres af flera af hvarandra oberoende
och olikartade kunskapsgrenar, behandlar speciella
klasser af mekaniska problem. Den rationella mekaniken
omfattar kinematik 1. geometrisk rörelselära,
i hvilken rörelsen betraktas från geometrisk
synpunkt utan hänsyn till de krafter, af hvilka
den beror, samt statik, afhandlande villkoren för
jämvikt emellan kroppar eller krafter, och dynamik,
afhandlande rörelselagarna, sådana dessa gestalta sig,
då de betraktas i samband med de på kropparna verkande
krafterna. Allteftersom sta-tiken och dynamiken afse
fasta, flytande eller gasformiga kroppar, benämnas
de geo-, hydro- och aerostatik eller geo-, hydro- och
aerodynamik. Lagarna för gasformiga kroppars rörelse
stå dock i så nära samband med värmets verkningar, att
de lämpligast studeras i den mekaniska värmeteorien. -
Den tillämpade mekaniken har en ofantligt vidsträckt
omfattning och berör vidt skilda områden af det
mänskliga vetandet. Sålunda sysselsätter sig himmelens
mekanik med förklaringen af himlakropparnas rörelse
på grund af den allmänna attraktionen. Maskinläran
1. den praktiska mekaniken afhandlar lagarna för
maskiners rörelse och konstruktion. Byggnadsstatiken
sysselsätter sig med undersökningen af byggnaders
stabilitet och hållfasthet. Den grafiska statiken
löser medelst geometriska konstruktioner problem
rörande byggnads-och maskindelars styrka. Men
vi ha härmed ingalunda anfört alla de särskilda
kunskapsgrenar, som utgöra en tillämpning af den
rationella mekaniken. Så t. ex. utgöra viktiga
delar af akustiken, optiken och värmeläran, ja
t. o. m. af läran om magnetismen och elektriciteten
omedelbara tillämpningar af denna vetenskap. Men
huru mångsidig användning mekaniken ock fått, äro
likväl de olika slag af storheter, som den tar i
betraktande, jämförelsevis ganska få. De banor,
som i rörelse varande materiella punkter beskrifva,
de vägstycken de därunder tillryggalägga på vissa
tider samt den hastighet och den acceleration de ega,
äfvensom de härvid verksamma krafterna, utan hänsyn
till dessas uppkomst, utgöra de ämnen, med hvilka
den rationella mekaniken tar befattning. De flesta
lagarna för kroppars rörelse och hvila äro funna
med matematikens tillhjälp. Man har därvid utgått
från vissa förutsättningar, hvilkas riktighet
är otvif-velaktig, och dessa lagar ega därför
en lika fast grundad giltighet som matematikens
egna lärosatser. Emellertid ges det viktiga delar
af mekaniken, hvilka likaväl som fysiken ta de
experimentella hjälpmedlen i anspråk, så t. ex. läran
om friktionen samt hydrodynamiken.
Som mekanikens grundläggare kan man med skäl anse
matematikern Archimedes (d. 212 f. Kr.). Han upptäckte
bl. a. lagarna för häf-stängers jämvikt, uppfann flera
maskiner, införde begreppet tyngdpunkt samt bestämde
denna punkts läge för flera olika figurer. Han
ådagalade, huru trycket inom en vätska utöfvas,
samt upptäckte den
efter honom benämnda principen, att en i en vätska
nedsänkt kropp åverkas af en af vätskan framkallad
lyftkraft = vikten af den af kroppen undanträngda
vätskan. Härvid är förutsatt, dels att vätskan
befinner sig i jämvikt, dels att den trycker på
kroppen icke allenast vid sidorna, utan äfven vid
dess undre del. Vattnets lyftkraft å ett fartyg
t. ex. är i lugnt väder = vikten af den vattenmassa,
fartyget undantränger, och denna vikt åter är = vikten
af fartyget med dess last. Men med dessa betydande
arbeten samt några uppfinningar af bl. a. K t e s i b
i o s och H e r o n (omkr. 100 f. Kr.) voro äfven den
antika världens bidrag till mekanikens grundläggande
väsentligen uttömda. Först sjutton århundraden efter
Archimedes finner man dennes forskningar åter upptagna
och detta af den ryktbare målaren Lionardo da Yinci
(f. 1452, d. 1519). Denne utvecklade vidare teorien
för häfstängerna, iakttog friktionens verkningar samt
vattnets rörelse i floder och kanaler, uppfann flera
maskiner o. s. v. Likväl hade dessa arbeten icke något
vidsträcktare inflytande på vetenskapens utveckling,
enär de icke blefvo allmännare kända, Däremot blefvo
S t e v i n s (f. 1548, d. 1620) och i synnerhet G al
i le is (f. 1564, d. 1642) forskningar af den största
betydelse för mekaniken, och det är förnämligast dem
man har att tacka för denna vetenskaps grundläggande
i nyare tider. Flera af dess viktigaste satser härröra
från Galilei. Sålunda ådagalade han, att alla kroppar
sträfva att bibehålla den rörelseriktning och den
hastighet, som de en gång uppnått, och ej, såsom man
förr antagit, att återgå i hvila. Trögheten består
således däruti, att kropparna sträfva att fortgå i rät
linje med konstant hastighet. Härvid är emellertid att
märka, att detta gäller endast rörelse relativt ett i
dynamiskt hänseende neutralt materiellt punktsystem,
ty ehuru det är vanligt att ange tröghetslagen som
allmängiltig, så bör det dock märkas, att den icke
gäller för annan rörelse än den nämnda; och då hela
dynamiken beror af tröghetslagens giltighet, ligger
det tydligen vikt på att iakttaga den nu angifna
begränsningen (se Rörelse). Galilei förklarade en
af sk juten kulas rörelse genom det inflytande,
som tyngdkraften och trögheten gemensamt utöfva på
densamma. Han upptäckte vidare lagarna för fritt
fallande kroppars rörelse äfvensom för fallet utför
ett lutande plan samt för pendelrörelsen. Slutligen
bör anmärkas, att han upptäckte som en allmän lag för
maskiners verkan, att hvad man med dem vinner i kraft
förloras i väg. Galileis arbeten utgjorde inledningen
till en följd af viktiga forskningar. Sålunda angaf
holländaren H u y g e n s (f. 1629, d. 1695) lagarna
för kroppars rörelse i cirkelformiga banor samt för
centrifugalkraftens verkningar. Han utvecklade äfven
väsentligt pendelns teori. Y a r i g n o n (f. 1654,
d. 1722) visade, huru krafter och hastigheter
kunna sammansättas och upplösas. Men mer än alla
främjade den namnkunnige N e w t o n (f. 1643,
d. 1727) mekanikens framsteg. De spridda resultat,,
till hvilka man förut kommit, bragte han i samband
med hvarandra samt gaf klarhet och bestämdhet åt
vetenskapens grundlagar. Genom upptäckten af den
allmänna attraktionen, gravitationen, som är rådande
icke blott emellan jorden och de på denna varande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
