Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mekka, stad i Arabien - Mekkabalsam, farm. - Mekkagalläpplen. Se Galläpplen - Mekkajärnvägen. Se Hedjasbanan - Meknes, Mekines, stad i Marokko - Mekong, Bortre Indiens hufvudflod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fordom skall ha uppgått till öfver 100,000,
uppskattades af Badia till 16–18 tusen, af Burckhardt
till 30,000 och af Abd el-Razzak (1878) till 50–60
tusen. Invånarna lefva nästan uteslutande af den vinst
de draga af pilgrimerna och af den handel, hvartill
pilgrimernas ankomst ger upphof. Förr kommo med en
mängd karavaner rikliga gåfvor från alla delar af den
muhammedanska världen till den heliga staden. Nu ha
dessa fromma skänker nästan alldeles upphört. Äfven
handeln har betydligt aftagit i M., som förr genom
hopandet af tusentals pilgrimer var en förmedlande
marknads- och stapelplats emellan Arabien och det
öfriga Asien samt Afrika och Europa. Staden egde
fordom ansedda skolor och många milda stiftelser,
som nu försvunnit. Ehuru M. är hufvudstad i en
turkisk provins och turkarna där ha en guvernör,
en garnison och en domare, är deras myndighet endast
nominell. Den verklige härskaren i staden och hela
Hedjas är scheriffen (i Europa vanligen kallad
storscheriffen), hufvudmannen för en furstefamilj,
som gör anspråk på att härstamma från profeten. Långt
före Muhammed var M. på samma gång en helig stad
och en viktig handelsplats, hvars ålder förlorar
sig i tidernas natt. Sannolikt är det Ptolemaios’
Makoraba. Muhammed föddes i M. omkr. 570 och måste 622
fiy därifrån till Medina, hvarifrån han 630 återvände
och eröfrade M. Efter Muhammeds död tillhörde staden
hans efterkommande, hvilkas hufvudman härskade under
titeln scheriff. 930 eröfrades staden af karmaterna,
som bortförde "svarta stenen" och återlämnade den
först efter 22 år mot en stor lösesumma. Senare
antogo de osmanske sultanerna titeln af de heliga
städernas (M:s och Medinas) beskyddare, men deras
inflytande var städse ringa; dock efter 1882
större än förr. 1803 bemäktigade sig wahhabiterna
M. och plundrade det, men den turkiska myndigheten
återställdes efter ett tiotal år genom Muhammed Alis i
Egypten trupper. M. jämte Hedjas tillhörde sedermera
Egypten till omkr. 1840. De bästa af européer gjorda
beskrifningarna af M. äro af Burckhardt ("Travels
in Arabia", 1829) och af C. Snouck Hurgronje,
"Mekka" (2 bd, 1888–89, med fotografier),
hvilken skildrar M. och stadsbornas offentliga
och enskilda lif med stöd af iakttagelser under
förf:s vistelse där 1884–85 samt stadens politiska
historia ur inhemska källor från hedjra till 1884.
(J. F. N.)
Mekkabalsam, Bahamum de Mecca, B. gileadense,
B. judaicum, Opobalsamum verum m. m., farm.,
en i Orienten högt värderad drog, som utflyter
ur stammar och grenar af Commiphora opobalsamum
(se Commiphora). Den färska balsamen är ljust
gulbrunaktig, men blir under förvaring mörkare gulbrun
och grumlig samt mera tjockflytande. Smaken är bitter
och kryddartad, lukten angenäm. Äkta mekkabalsam
är mycket dyr och ansågs förr vara en passande
present till furstar och högt uppsatta, särskildt
emedan man ansåg den ega en stor läkedomskraft mot
allehanda ondt. Ännu får man någon gång se de fordom
brukade originalflaskorna, i hvilka denna balsam
förvarades. Dessa flaskor voro af bly och prydda
med bilder af helgon. Mekkabalsam har nu icke någon
användning i Europa, men betraktas fortfarande i
Orienten, särskildt i Kairo, som ett af de värdefullaste läkemedlen.
O. T. S. (G. L-m.)
Mekkagalläpplen. Se Galläpplen, sp. 650.
Mekkajärnvägen. Se Hedjasbanan.
Meknes, Mekines (arab. Miknasa, sp. Mequinez),
stad i Marokko, ett af sultanens residens, ligger
omkr. 110 km. från västkusten, 56 km. v. s. v. från
Fes och omges af en förfallen stadsmur och yppiga
trädgårdar (se afbildning i art. Marokko). Staden
är mera regelbunden och har bättre vårdade hus än
någon annan stad i Marokko. Med undantag af palatset
och Mulei Ismails moské med sultanernas grafvar har
M. få märkliga byggnader. Invånarantalet beräknades
af Conring 1880 till omkr. 30,000, af Rohlfs 1861
till 40–50 tusen och af Gråberg 1834 till 56,000.
(J. F. N.)
Mekong, Bortre Indiens hufvudflod, uppstår i Tibet
genom två källfloder Dsa-tschu l. Dsanag-tschu och
Dschi-tschu, af hvilka den förra upprinner 5,110
m. ö. h. under 33° n. br. och 94° ö. lgd. Efter
deras förening vid Tschiamdo, 3,380 m. ö. h., kallas
floden först Nam-tschu och sedan den passerat Kinas
gräns Lan-tsan-kiang. I allmänhet är den öfre
floddalen trång och begränsad af branta berg, men
ibland utvidgande sig i de små slätter, som floden
genomflyter. Från 80–100 m. bredd sammanpressas den
i passet Giunda till 30–40 m. och längre ned i en
klyfta Goneah till 20 m., hvarvid djupet sjunker
till 27 m. I södra Jünnan har den en höjd af
omkr. 600 m. ö. h. och har skurit sig djupt ned
i kalkklipporna. Först nedanför Keng-Hung, 22° 7’
n. br., i Jünnan är floden närmare utforskad genom
den stora franska expeditionen under Doudart de
Lagrée och François Garnier (1866–68); många andra
resande ha korsat den på flera ställen. Floden flyter
ända från Tschiamdo i hufvudsakligen sydlig riktning,
men viker vid Siams nordligaste hörn åt ö., upptar
sin första betydligare biflod Nam-Hu och böjer därpå
åter åt s. till Xien-Khan, där den åter gör en stor
krok åt ö., därpå åt s. ö. och slutligen åt s. Ännu
på östra indiska halfön hoptränges floden på sina
ställen mellan branta, nästan vegetationslösa klippor,
så t. ex. nedanför Nam-Hu ända till 40 m. Farten
är i dessa klyftor svindlande och omöjliggör hvarje
sjöfart. Segelbar med inhemska farkoster är M. blott
till Luang Prabang, men den bildar ingenstädes en
god vattenväg. Vid Khong (14°) störtar den ned från
Bassac-platån till den kustslätt, som den själf
bildat. Något längre ned mottar M. den vattenrika
Ssekong (fr. v.). Vid Pnom Penh skickar den en arm,
Tonle Sap, åt n. v., som utflyter i sjön Tonle
Sap. Endast under högvatten flyter en del af M:s
vatten till denna sjö, men under den torra tiden
(okt.–maj) i motsatt riktning. Tonle Sap är alltså en
vattenregulator för M. Med nämnda flodarm börjar vid
Pnom Penh, dit ångare gå regelbundet från Sydkinesiska
hafvet, M:s delta, 70,000 kvkm., i Asien öfverträffadt
endast af Ganges-Brahmaputras. Först delar sig floden
i två hufvudarmar, Fleuve antérieur och
Fleuve postérieur, hvarefter den förra grenar sig i
flera armar. Vattenmängden är vid Lakhon i slutet af
den torra tiden 1,350 kbm., vid Bassac i midten af
torra tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
