- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
15-16

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Melanchthon, Philipp, tysk reformator

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

därtill sig slutande, mot den romerska
"konfutationen" riktade "Augsburgiska bekännelsens
apologi" (1531), äfven den ingående bland den
lutherska kyrkans bekännelseskrifter. Samtidigt stod
M. oafbrutet vid Luthers sida i arbetet på den nya
bibelöversättningen. Som resultat af hans exegetiska
studier föreligger dessutom en hel rad delvis af
Luther utan M:s vetskap utgifna kommentarverk, af
hvilka det viktigaste är Commentarius in Epistolam
Pauli ad romanos
(1532). Men hans föreläsar-
och författarverksamhet omfattade ingalunda blott
de teologiska disciplinerna, och hedersnamnet af
præceptor Germaniæ (Germaniens lärare) förvärfvade
han sig ej endast genom sin teologiska verksamhet,
utan lika mycket genom sina arbeten på de mest
skiftande humanistiska, filosofiska, filologiska
och historiska vetandesområden. Inom filosofien,
där han på det närmaste anslöt sig till Aristoteles
och Cicero, har hans inflytande fortfarit än
längre och obestriddare än inom teologien. Denna
hans vetenskapliga verksamhet är så mycket mer
beundransvärd, som hans kraft därjämte redan under
Luthers lifstid och än mer efter hans död oafbrutet
togs i anspråk för de ständiga förhandlingarna
dels mellan protestanter och katoliker, dels mellan
lutheraner och reformerta liksom ock för kyrkliga
arbetsuppgifter af skiftande art såväl i Sachsen
som i andra länder. Bland de af sådana anledningar
framkallade skrifterna af hans hand må här nämnas
blott den till ledning för kyrkovisitationen i
Sachsen författade Unterricht der visitatoren an
die pfarrherren
(1528) samt den för konsiliet i
Trident afsedda Confessio saxonica, som dock aldrig
blef använd för sitt ursprungliga syfte på grund af
det genom Morits’ af Sachsen segerrika fälttåg mot
kejsaren (1552) helt förändrade läget, som föranledde
protestanterna att afstå från att låta representera
sig i Trident.

Redan under Luthers lifstid hade, i den mån M:s
egendomliga läggning och intressen började göra sig
gällande gentemot Luthers öfverväldigande auktoritet,
hos honom framträdt en del afvikelser från Luthers
ståndpunkt, som stundom förde till en genom Luthers
häftighet, men än mer genom M:s bristande öppenhet
försvårad spänning dem emellan. Främst genom
Luthers storsinthet afvärjdes dock hvarje verklig
brytning. Annorlunda blef det, då efter Luthers död
(1546) uppgiften att stå som hela reformationsverkets
ledare tillföll M. För en sådan ställning var M. föga
skickad. Personligt mod saknade han ingalunda. Men
af Luthers djärfva tro egde han intet, och med sitt
ängsliga, reflekterande väsen var han oförmögen att i
afgörande situationer snabbt fatta och fast vidhålla
ett beslut. I sådana ögonblick kunde han stundom helt
förlora fattningen och lät sig då mer än en gång inför
motståndarna förledas till yttranden, exempelvis
om Luther, som ej utan allt skäl kunde tolkas som
stående nära förräderiets gräns. Därtill kom en med
hans utomordentligt starka fridskärlek sammanhängande
ödesdiger benägenhet att till undvikande af konflikter
söka nå sitt mål på hemliga vägar. Så fördes han
under sista perioden af sin lefnad in i en serie
uppslitande strider, som förbittrade hans lif och
lät honom alltmer
längta efter att genom döden "befrias från teologernas
raseri". Ohjälplig blef brytningen mellan honom
och de s. k. gnesio-lutheranerna (se d. o.) med
Amsdorf och Flacius i spetsen, sedan M., som
oryggligt afvisat det s. k. augsburger-interim (se
d. o.) af 1547, af eftergifvenhet för hertig Morits
låtit förmå sig att i det s. k. leipziger-interim
(se d. o.) s. å. medge återinförandet af katolska
kyrkobruk i en grad, som i själfva verket innebar
ett uppgifvande af reformationens ståndpunkt och
som, om ej de andre lutherske ledarna modigt satt
sig till motstånd, kunnat sätta hela lutherdomens
existens i fråga. (Om den häraf direkt framkallade
s. k. adiaforistiska striden se Adiafora.) Men
den en gång väckta misstänksamheten tog sig nu uttryck
i ett ofta småaktigt nagelfarande af M:s uttalanden
och förde så till en rad af nya lärostrider. De
viktigaste tvistepunkterna voro följande. 1. Direkt
med interimskrisen sammanhänger striden om de goda
gärningarnas betydelse för den kristna. Redan tidigare
hade M. angripits for ett yttrande, i en kommentar
till Johannesevangeliet (1536), att goda gärningar
vore nödvändiga till saligheten. Då hade emellertid
striden snart bilagts. I leipziger-interim uppdök
emellertid åter denna sats och gaf nu anledning till
den efter M:s närmast angripna lärjunge, G. Major,
uppkallade majoristiska striden. 2. I nära sammanhang
med denna står den s. k. synergistiska striden. M.,
som i fråga om förhållandet i frälsningsverket mellan
människans fria vilja och Guds nåd ursprungligen
liksom Luther anslutit sig till den strängaste
augustinska åskådningen, hade redan i 1535 års
uppl. af sin "Loci" öfvergett denna och lärde
sedan dess en den mänskliga viljans "samverkan" med
nåden redan i själfva omvändelsen. Också härifrån
hämtades nu anklagelser mot honom. 3. Viktigast och
bittrast blef dock striden om nattvardsläran. Där
hade M. urspr. helt stått på Luthers ståndpunkt,
ja, vid samtalet i Marburg 1529 och äfven senare
ställt sig än mer afvisande än Luther till de
reformerte. Småningom hade emellertid en förskjutning
inträdt, särskildt sedan han genom Œkolampadius’
och sina egna patristiska studier öfvertygats omr att
den reformerta ståndpunkten hade kyrkofädernas flertal
på sin sida. Och härvid begick han nu det ödesdigra
missgreppet att i en ny uppl. af Augsburgiska
bekännelsen af år 1540 (den s. k. variata) under hand
ändra den fastställda texten till en mera sväfvande,
med Calvins lära förenlig affattning.

Hur ovärdigt än striden ofta af M:s
motståndare fördes, låter det sig ej förneka,
att de representerade ej blott den trognare
öfverensstämmelsen med Luther, utan ock den djupare
religiösa insikten. Men för att ej orättvist bedöma
M. måste man å andra sidan beakta, att hans afvikelser
från Luther genomgående sammanhänga med i hans
naturell och intressesfär djupt grundade, blott för
en tid af Luthers öfvermäktiga ande tillbakaträngda,
inre egendomligheter, hvilka göra det förklarligt,
att han i vissa hänseenden kunde känna sig dragen
till den katolska, i andra åter till den reformerta
ståndpunkten. Hur innerligt än M. tillegnat sig
Luthers centrala religiösa tankar, hade han dock
aldrig själf genomgått någon med dennes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free