- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
35-36

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meleagrinae, Kalkonerna, zool. - Meleagris, Kalkonsläktet, zool. - Melagros - Melagros 1. Forngrekisk sagohjälte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och fåglarnas klass. Meleagrinæ
omfattar blott ett släkte: Meleagris (se d. o.).
L-e.

Meleagris, Kalkonsläktet, zool., omfattar de största
och starkaste hönsfåglarna. De ha hufvudet och en stor
del af halsen nakna, en spetsig, hängande köttflik
öfver näbbroten, tämligen höga fötter med långa tår
och oftast små sporrar, starkt rundad stjärt, som
kan resas upp och utbredas, samt kroppsfjädrarna i
spetsen breda och tvära (jfr bilder af 2 kalkonraser
i art. Kalkonskötsel). Hos hannarna af några af de
hithörande arterna sitta på frambröstet tagelartade
fjädrar, som äro längre än de öfriga. Arterna äro
hemma i Nord- och Central-Amerika; de äro lätta att
tämja och bli till mycket gagn till följd af sitt
smakliga kött. Vanliga kalkonen, M. gallopavo, är
i vildt tillstånd ofvan brunaktigt gul, med präktig
metallglans och med breda, sammetssvarta fjäderkanter,
på bakryggen och öfre täckfjädrarna djupt nötbrun,
med gröna och svarta band, på bröstet gulaktigt
brun; kroppslängden stiger till 1,3 m. Honan har
mindre vackra färger och håller blott 85 cm. i
längd. Denna fågel anträffas från södra Canada till
Mexico i de östra och sydvästra staterna. Under
en del af året lefver släktet i stora flockar
och företager oregelbundna vandringar, om dagen
ströfvande omkring på marken, om natten hvilande sig i
träden. I sept. (af indianerna kallad kalkonmånaden)
flyttar fågeln från högre och nordligare trakter
till lägre och sydligare, hvarvid den närmar sig
bebodda platser. Flyttningen sker till fots; först
flytta tupparna, som slå sig tillhopa i flockar af
50 till 100 stycken; hönorna och ungarna samlas i
nästan lika stora skaror och taga sedermera samma
väg. Komma kalkonerna under sin färd till en flod,
uppsöka de höga strandbräddar eller flyga upp i träd,
hvarefter de besinna sig i en eller flera dagar på
den tilltänkta öfverfarten. Omsider flyger dock hela
flocken åstad, hvarvid de äldre lätt komma öfver,
men af de yngre falla många i vattnet, om detta är
något bredt; de börja då simma och uppnå vanligen
andra stranden. Vid framkomsten till bördigare
trakter blanda sig hannar och honor, unga och gamla
om hvarandra. Under parningstiden, som infaller i
febr. och mars, ha hannarna egendomliga läten och
kämpa icke sällan hårdnackadt med hvarandra. Honan
ensam rufvar äggen och öfvertäcker dem med vissnadt
löf, innan hon lämnar boet. Kalkonen jagas ifrigt,
och till följd häraf har den mycket förminskats
i antal. Man hetsar den med hundar, skjuter den i
träden eller fångar den, stundom flockvis, i små
hus, uppförda af glesa stockar och täckta med ris
samt försedda med en liten ingång, som räcker något
innanför väggen. Både utanför och inuti husen strös
majs o. d. till lockmat. Då kalkonerna få se denna,
krypa de in i långa rader, men förstå icke att gå
ut samma väg, ehuru ingången står öppen; de söka
i stället krypa ut genom stockarnas mellanrum,
men utan framgång, och bli sålunda ett lätt byte
för fågelfängarna. – I Central-Amerika förekommer
spegel- l. påfågelkalkonen, Meleagris ocellata,
hvilken är ej fullt 1 m. lång och har en i blått,
rödt och grönt skiftande fjäderdräkt, hvarigenom
den täflar med påfågeln i skönhet. Honan har mindre
lysande färger. – Tama kalkonen,
M. domestica, härleder sig från
förstnämnda art och fördes 1520 till Spanien och
därifrån s. å. till England; kort därefter kom den
till Frankrike. Den kallades då "indisk tupp" (emedan
Amerika då ofta benämndes Indien) och kringspriddes
med förvånande hastighet, så att den redan före
1550-talet tyckes ha blifvit betraktad som en vanlig
och i södra Europa från forntiden känd tamfågel. En
sägen är, att den kommit till Europa öfver Kalikut i
Ostindien, hvarför tyskarna kallade den "Kalikutischer
hahn" ("Kalikutstuppen"), hvilket gett upphof till
det svenska namnet. Nu underhålles tama kalkonen öfver
nästan hela Europa och finnes i halfvildt tillstånd
på en del ställen i England och Tyskland. Liksom
vilda kalkonen är den känd för sin ilska och dumhet,
hvarigenom ungarna bli rätt besvärliga att uppföda. Se
Kalkonskötsel.
C. R. S.*

illustration placeholder
Antik Meleagrosstaty i Berlin.

Meleagros (grek. MsUaypos,
lat. Meleager). 1. Forngrekisk sagohjälte, son
af den etoliske sagokonungen Oineus i Kalydon och
hans gemål, Althaia. Meleagersagan, som i många
punkter visar en i ögonen fallande likhet med
Akillessagan, föreligger i två väsentligen olika
former, hvilka dock båda öfverensstämma däri,
att den "kalydonska jakten" framställes som M:s
förnämsta bragd och tillika som den närmaste orsaken
till hans tidiga död. Enligt Homeros hade Oineus,
då han anställde ett stort offer åt alla de öfrige
gudarna, försummat Artemis, som hämnades genom att
sända en fruktansvärd vildgalt, som härjade de bördiga
fälten och vingårdarna kring Kalydon. M. uppbådade
då samtidens förnämsta hjältar att tillika med
honom göra jakt på odjuret, hvilket äfven därvid
fälldes. Men om besittningen af dess hufvud och hud,
såsom utgörande jaktens segerbyte, uppstod på Artemis’
anstiftan en blodig strid emellan etolerna och de
närboende kureterna, hvilka deltagit i jakten. Så
länge M. kämpade på etolernas sida, var segern deras;
men då han råkat döda sin morbroder och därigenom
åsamkat sig förbannelse af sin moder, drog M. sig
tillbaka. Först när staden var nära att intagas med
storm, lyckades hans gemål, den sköna Kleopatra,
beveka honom. Kureternas skaror jagades på flykten,
men moderns förbannelse verkade, och M. återvände
aldrig från striden. – I sin yngre, af senare
skalder (bland dem de attiske sorgespelsdiktarna)
bearbetade form låter sagan ödets gudinnor redan vid
M:s födelse bebåda, att han skulle dö, så snart en
på härden liggande eldbrand hunnit förbrinna. Hans
moder skyndade då att släcka branden och gömde den
omsorgsfullt i en kista. Barnets lif var därmed
tillsvidare tryggadt, och M. uppväxte till en härlig
hjälteyngling. Men då

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:28 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free