- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
39-40

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Melen, Beren von - Melena, Elpis, pseudonym. Se Schwartz M. E. von - Meléndez Valdés, Juan - Melenki, kretsstad i ryska guv. Vladimir - Melelera, blanda, inblanda - Meles, en vattenrik bäck vid Smyrna - Meles taxus, zool. Se Gräflingen - Mélesville, pseudonym för A. H. J. Duveurier - Meletianska schismen, kyrkohist.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af detsamma, där han lämnade en af sina tjänare,
Henrik Jute, som befälhafvare, medan han själf med
sin familj seglade öfver till Tyskland. Kalmar slott
måste Gustaf Vasa med väpnad hand återintaga, och i
M. hade han fått en oförsonlig fiende. Åtminstone
från denna tid stod M. i nära förbindelse med
Norby. Han ämnade tillsammans med denne för Kristian
II:s räkning eröfra Sverige, men Norbys expedition
misslyckades, och efter någon tid finner man M. i
tjänst hos kurfursten af Sachsen. Åt sin förbittring
mot konung Gustaf sökte han emellertid fortfarande
på flerfaldigt sätt ge luft. Man visste snart att
tala om en "smädebok" mot den svenske konungen,
som han låtit trycka, och under Grefvefejden (se
d. o.) trädde han i nära förbindelse med Sveriges
fiender, Lybeck och hertigen af Mecklenburg. Några
fördragspunkter aftalades mellan dessa, M. och
grefven af Höja, enligt hvilka bl. a. den förstnämnde
skulle få i förläning Åland, Korsholm och Åbo
slott. Grefvefejdens utgång omintetgjorde ännu en
gång hans förhoppningar, men i fördraget i Hamburg
1536 mellan Lybeck och Kristian III inrycktes äfven
bestämmelser afsedda att skydda M:s anspråk mot
den svenske konungen. På ett möte i Köpenhamn 1537
skulle hans mellanhafvande med denne afgöras genom
skiljedom; en svensk beskickning infann sig där, men
efter en skarp skriftväxling afbrötos förhandlingarna
på Gustaf Vasas befallning. M. fullföljde emellertid
sina hämndeplaner. Han utarbetade en ny smädeskrift,
drypande af ytterligt hat, som likväl icke trycktes
– den finnes i manuskript i danska Riksarkivet –,
underhöll förbindelser med hertigen af Mecklenburg,
med landsflyktiga svenskar, med upprorsmän i Småland
och lyckades hos Schmalkaldiska förbundets medlemmar
utså misstroende mot den svenske konungen. Vid
uppgörelsen mellan Sverige och Danmark vid Brömsebro
1541 var äfven M:s sak före, och Kristian III erbjöd
sin bemedling; man skulle genom penningar försöka
friköpa sig från den besvärlige tyske riddarens
förföljelse. En underhandling öppnades verkligen
genom ett danskt sändebud; Kristian III lät förmå
sig att utbetala en betydande penningsumma, och
M. afgaf ett förlikningsbref under villkor, att
Gustaf Vasa utfärdade en motsvarande förbindelse. Men
denne yrkade på en annan form för uppgörelsen, olika
förslag affattades, utan att man kom till enighet,
och hela underhandlingen strandade, hvarefter
Kristian III förgäfves sökte från Sverige utfå den
förskjutna summan. Den danske konungens intresse
för saken synes få sin förklaring i hans önskan
att för Gustaf Vasa bereda inträde i Schmalkaldiska
förbundet och underlätta hans deltagande i det krig,
som 1542 utbröt mot kejsaren, hvilket åter Gustaf
Vasa lyckades undvika. Han ansåg sig emellertid (1546)
behöfva utfärda ett manifest till tyska rikets furstar
och ständer, där han bl. a. sökte försvara sig mot
M:s beskyllningar. Kort därefter försvinner denne ur
historien efter att ha beredt sin kungliga motpart så
mycket bekymmer. Efter slaget vid Mühlberg följde
han kurfursten Johan Fredrik i olyckan och stannade
i dennes tjänst; hans dödsår känner man icke. Jfr
E. Hildebrand, "Gustaf Vasa och Berend von Melen"
(i "Hist. tidskr." 1901); se äfven "Stamtavler
över danske adelsslægter" VI (1905), och
Örnberg, "Svenska ättartal" 14.
Ehd.

Melena, Elpis, pseudonym. Se Schwartz, M. E. von.

Meléndez Valdés [-deth-], Juan, spansk skald, f. 1754
i Ribera del Fresno (Badajoz), d. 1817 i Montpellier,
gick i spetsen för 1800-talets lyriker, saknade djup,
men blef genom sin eleganta, lätta stil, lifliga
fantasi och stora beläsenhet en af sin tids mest
firade skalder. Hans riktning rönte starkt inflytande
af Cadalso och Jovellanos, och han anses vara stiftare
af den s. k. Salamanca-skolan. M. var en tid professor
vid Salamanca-universitetet. Politiskt hängifven
Josef Bonaparte, landsförvisades han 1814 och dog
i armod. M. skref ett stort antal "anacreónticas",
"romances", "eglogas", "odas" och "letrillas",
af hvilka El despecho och Rosana en los fuegos
äro de bästa. Att nämna f. ö. äro idyllen Batilo
(prisbelönt af Spanska akad. 1780), La caida de
Luzbel,
epopé med Milton som förebild, och komedien
Las bodas de Camacho. Poesías líricas utkommo 1820 med
lefnadsteckning af Quintana. Se f. ö. Rivadeneiras
"Biblioteca de autores españoles", bd 63 med kritisk
studie af Alcalá Galiano samt "Revue hispanique"
1894 o. 1897.
Ad. H-n.

Melenki, kretsstad i ryska guv. Vladimir
vid sammanflödet af Melenka och
Unsja. 8,902 inv. (1897). Hampindustri.
J. F. N.

Melera (fr. méler), blanda, inblanda. – Melerad,
af obestämd, blandad färg; spräcklig; ofta i
betydelsen: af oklar färg, vacklande.

Meles, en vattenrik bäck, strax ö. om Smyrna i Mindre
Asien, nu Chalka-Bunar, hvarifrån Smyrna får sitt
dricksvatten och som besökes af turister. Vid M:s
källa, säger en saga, föddes Homeros och diktade
sina sånger.

Meles taxus, zool. Se Gräflingen.

Mélesville [melsvi’1], pseudonym för författaren
A. H. J. Duveyrier.

Melete. 1. En af sånggudinnorna. Se Muser.
– 2. Astron., en af småplaneterna.

Meletianska schismen, kyrkohist., beteckning för två
olika, i den arianska lärostriden inflätade, kyrkliga
söndringar på 300-talet, den ena i Egypten, den andra
inom den antiokenska församlingen. 1. Den förra rörde
sig framför allt kring frågan om förhållandet till
dem, som under förföljelserna svikit sin tro, och
bildar såtillvida en parallell till de novatianska
och donatistiska striderna. Under förföljelsetiden i
början af 300-talet hade biskop Meletios från Lykopolis
af nit för församlingarnas bästa, men i strid mot
den kyrkliga ordningen egenmäktigt insatt en rad nya
biskopar i st. f. de gamle, som dels voro fängslade,
dels räddhågadt öfvergifvit sina församlingar. Sedan
han själf blifvit fängslad, uppträdde han vidare i
motsats till den dåv. biskopen i Alexandria, Petrus,
som ledare för den i förföljelsefrågan strängare
riktningen. Petrus (d. 311) exkommunicerade nu
Meletios och hans anhängare, och samma ståndpunkt
intogs af hans efterträdare, Alexander. Dock hade
sannolikt schismen snart blifvit bilagd, om den ej
förknippats med den stora arianska striden. Arius
hade från början ställt sig på Meletios’ sida och
vann nu i sin ordning understöd af hans anhängare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:28 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free