- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
65-66

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Melnikov, Pavel Ivanovitj - Melo, Fransisco Manuel de - Melocanna, ot. Se Gramineae - Melodi - Melodi 1. Mus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

grundliga kännedom om "raskol" förskaffade
honom plats i en kommitté för undersökning af
raskolnikernas ställning. M. ingick som tjänsteman
i inrikesministeriet och användes för en mängd olika
uppdrag, revisioner samt historiska och statistiska
undersökningar i Volgaguvernementen. Redan 1839
hade han i en tidskrift ("Otetjestvennyja zapiski")
publicerat sitt första arbete (Reseanteckningar från
Tambovska guv. till Sibirien). Under den följande
tiden skref han en mängd uppsatser och noveller
i olika tidskrifter och började bl. a. i den af
honom redigerade guvernementstidningen en historia
öfver Susdalsk-nizjegorodska furstendömet. Först med
Semejstro Krasilnikovych (Krasilnikovernas familj;
i "Moskvitianin", 1852) väckte han någon större
uppmärksamhet som författare af första rangen. Den
vittra litteraturen började just med Dal, Grigorovitj,
Ostrovskij och Turgenev vända sig till folklifvet,
och bredvid dessa författare intar "A. Petjerskij" en
hedersplats. Efter fem års tystnad fortsatte M. på den
lyckligt började vägen med en hel rad berättelser,
i hvilka han troget tecknade folkets seder och
tänkesätt samt blottade byråkratiens missbruk. Mest
bekanta och lästa äro de båda skildringarna V
lesach
(I skogarna; 4 bd, 2:a uppl. 1881) och dess
fortsättning Na gorach (På bergen; 4 bd, 1881). Den
förra började redan 1859 i en af M. uppsatt daglig
tidning. Hans omfattande officiella berättelse om
raskolnikerna är icke tryckt. Särskildt utgaf M. en
skrift om raskolnikernas prästerskap (Raskolnitji
archierei
). M. utmärker sig genom grundlig kännedom
om folklifvet – hans novellistiska teckningar
äro etnografiska källskrifter –, enkel, naturlig
komposition och genuint ryskt, af folkmålet färgadt
språk.
Lll. (A-d J.)
illustration placeholder


Melo [me’lå], Francisco Manuel
de,
spansk och portugisisk författare, f. 1611 i
Lissabon, d. där 1666, inträdde vid unga år i hären,
som han dock snart lämnade för att idka studier dels
i Nederländerna, dels i Katalonien. l det politiska
lifvet tog M. verksam del och arbetade för Portugals
skiljande från Spanien. M. var en mycket produktiv
författare såväl på portugisiska som på spanska (hans
arbeten uppgå till ett hundratal band). 1644–50 satt
han fängslad och förvisades därefter till Brasilien,
hvarifrån han återkom 1659. I synnerhet bemärkt blef
hans under pseudonymen Clemente Libertino utgifna
Historia de los morimientos, separación y guerra
de Calaluña
(1640–41; nya uppl. Lissabon 1645,
Paris 1826). M:s dikter förråda omisskännlig talang,
voro till en början påverkade af konceptismen (se
d. o.) och äro af nationell prägel, såsom A feira de
anexins,
komedien O fidalgo aprendiz och Diálogos
apologaes
– alla på portugisiska. På spanska äro,
utom ofvannämnda historiska arbete, diktsamlingen
Las tres musas, Obras métricas och Lo imposibile, komisk
idyll. Se Rivadeneiras "Biblioteca de
autores españoles", bd 21, och Ph. Chasles,
"Voyages d’un critique – Espagne" (1869).
Ad. H-n.

Melocanna, bot. Se Gramineæ, sp. 99.

Melodi (grek. melodia, af melos, sång, och ode,
dikt, visa, sång). 1. Mus. a) I populär mening, en
estetiskt ordnad följd af toner med afrundad form
och själfständigt stämningsinnehåll samt utgörande
en förening af flera fraser l. motiv. Såsom ensam
bildande ett helt, utgör en sådan tonföljd en visa
(fr. air, eng. tune); som medelpunkt inom ett
större konstverk däremot kallas densamma tema,
och företrädesvis sångtema i motsats till det ofta
mindre "melodiska" (sångbara) instrumentaltemat.
b) I mera musikvetenskaplig mening förstås med
melodi ej blott en själfständigt afrundad, utan öfver
hufvud hvarje ordnad följd af toner efter hvarandra, i
motsats till harmoni, som afser ordnandet af samtidiga
toner. All uppfattning af sammanhang emellan toner
beror antingen på tonernas grannskap eller på deras
släktskap. Strängt taget är blott den förra af dessa
båda principer rent melodisk, den senare däremot i
grunden harmonisk, ehuru äfven denna spelar in vid
konstruktionen af en melodi. Två toner uppfattas
som grannar, om skillnaden i tonhöjd är obetydlig
(t. ex. en sekund); är skillnaden större (t. ex. en
ters), så kan den högre tonen sammanfogas med den
lägre endast på harmonisk basis (såsom alikvotton,
harmonisk öfverton). Till och med vid utmätningen
af sekunder har, åtminstone i den moderna diatoniska
durskalan, den harmoniska principen varit afgörande,
enär denna skala utgöres uteslutande af tonerna i
tonikans och dominanternas naturliga treklanger:
F-a-C-e-G-h-D. Äfven vid bildningen af andra skalor,
såsom kyrkotonarternas eller vissa egendomliga
folkskalor, torde en aning om harmoniskt sammanhang
ha spelat en betydande roll, där icke intervallernas
fixerande till äfventyrs bestämts genom härmning
af naturljud eller vissa instruments egenskaper
eller teoretisk spekulation. I och för sig lämnar
nämligen grannskapet inom tonvärlden inga bestämda
intervallpunkter, endast ett obestämdt sammanhang
emellan högre och lägre, hvilket, oafbrutet stigande
eller fallande, bildar en kontinuerlig ljudserie,
sådan som t. ex. vindens hvinande. I denna rent
naturalistiska fattning får den ensidigt melodiska
principen emellertid sällan användning inom konsten;
dock är den kromatiska skalan i viss mån en konsekvens
af densamma.

Melodien får sin karaktär af intervallernas anordning,
och en melodis rörelse afspeglar rätt omedelbart
själens affekter. I allmänhet taget uttrycker
stigande tonhöjd en stegring (längtan, åtrå, sträfvan,
energi), fallande tonhöjd däremot en minskad spänning
(afmattning, resignation, försjunkande i sig själf). I
det melodiska elementet kommer musikens väsen
företrädesvis till uttryck; också har melodien blifvit
kallad musikens själ. Alla länders folkmusik hvilar
på enstämmig melodik; i det konstnärliga musikaliska
skapandet utgör melodiuppfinningen den egentliga
nerven, och hvarje tonstyckes allmänfattlighet beror
på dess melodiska halt. Men på samma gång innebär en
oackompanjerad melodi sitt underlag af harmonier

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free