- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
101-102

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mendelssohn - Mendelssohn 1. Moses M - Mendelssohn 2. Arnold M. - Mendelssohn-Bartholdy - Mendelssohn-Bartholdy 1. Jakob Ludwig Felix M.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

I Phädon oder über die unsterblichkeit der seele (1767),
en modernisering af Platons liknämnda dialog,
utvecklar han den tanken, att odödlighet utgör ett
oundgängligt villkor för att människan skall nå
sitt mål, som är delaktighet i Guds fullkomlighet
och lycksaligheten. Genom denna bok vann M. ett
europeiskt namn. Efter mångårig sjuklighet utgaf han
1779 en tysk öfv. af de 5 Moseböckerna och 1783 en
öfv. af Psaltaren. Med dessa företag och hela sin
verksamhet i öfrigt utöfvade M. ett oberäkneligt
stort inflytande på judarnas indragande i den
moderna kulturutvecklingen samt utrotandet af deras
nationella fördomar. Han var en nitisk förkämpe för
all tolerans, icke minst den religiösa. Jerusalem oder
über religiöse macht und judenthum
(1783) utgör
ett vittnesbörd därom. M. såg i gamla testamentets
urkunder endast den naturliga religionens grundsatser
jämte en uppenbarad lagstiftning för ett visst
folk. Själf förenade han en formsträng judisk
konservatism med sin filosofiska förnuftstro
och hjärtats religiositet. Då Lavater 1769 i sin
ogrannlaga välmening offentligen uppmanade honom att
öfvergå till kristendomen, afböjde han detta med
värdighet. I Morgenstunden (1785), föreläsningar
öfver Guds tillvaro, utförde M. i synnerhet det
ontologiska beviset närmare. När F. H. Jacobi 1785
i en skrift påstått, att Lessing dött som spinozist
(då liktydigt med ateist), skyndade M. sig, djupt
upprörd, att vederlägga detta i skriften An die
freunde Lessings
(1786). Hans samtid hedrade honom
med namnet "den tyske (den judiske) Sokrates", och
Lessing tecknade drag af hans väsen i "Nathan den
vises" gestalt. 1890 restes hans staty i Dessau. M:s
"Gesammelte schriften" utgåfvos 1843–45, i 7 bd,
hans valda arbeten 1880, i 2 bd. M. var farfader till
den tyske tonsättaren M.-Bartholdy (se d. o. 1). –
Jfr L. Lewysohn, "Grunddragen af judendomens
religiösa utveckling" (1881) samt arbeten öfver M. af
Kanngiesser (1868), Kayserling (1888) och Goldstein
(1904).

2. Arnold M., den föregåendes ättling i femte led,
tysk tonsättare, f. 1855 i Ratibor, studerade juridik
i Tübingen och 1877–80 musik i Berlin för Kiel,
Taubert, Löschhorn m. fl. Han har varit organist
och universitetsmusiklärare i Bonn, kördirigent i
Bielefeld och konservatorielärare i Köln, är sedan
1890 "kyrkmusikmästare" i Darmstadt samt fick
1899 professors titel. Hans operor Elsi (1896),
Der bärenhäuter (1900) och Die minneburg (1909)
befunnos ega nobless i formgifningen, men föga af
scenisk styrka. Han har vidare komponerat kantater,
bl. a. Frühlingsfeier (1891), Paria (1905),
Auferstehung och Pandora (1908), samt innerliga
solosånger.
2. K. F-t.

illustration placeholder

Mendelssohn-Bartholdy. 1. Jakob Ludwig Felix M.,
sonson till Moses Mendelssohn, tysk tonsättare,
f. 3 febr. 1809 i Hamburg, d. 4 nov. 1847 i Leipzig,
uppväxte i Berlin, dit hans fader, Abraham Mendelssohn
(en rik bankir, som var född jude, men öfvergick till
kristendomen och upptog sin svågers namn Bartholdy),
öfverflyttade 1811. Den unge Felix M. röjde tidigt
förvånande begåfning såväl för musik och måleri
som för språkstudier. Han undervisades i tonsats af
Zelter, i pianospel af L. Berger, i violin af Henning,
i språk af L. Heyse samt i teckning och målning
af Rösel. Redan 1818 uppträdde han offentligt
som pianist, och 1819 inträdde han som altist i
körsällskapet Singakademie. Från omkr. 1820 daterar
sig hans regelmässiga kompositionsverksamhet, som
hade ett godt experimentalfält i de söndagliga små
konserterna med orkester i föräldrahemmet. 1821
mottog han lifligare väckelser genom bekantskapen
med Weber och Goethe. 1825 undergick han i Paris för
Cherubini en pröfning, som utföll mycket gynnsamt,
och redan året därpå, således vid blott 17 års
ålder, komponerade han det mästerverk, som han sedan
icke skulle öfverträffa, uvertyren till Shaksperes
"En midsommarnattsdröm". 1827 uppfördes i Berlin
hans enda offentligt gifna opera, Die hochzeit des
Camacho.
Två år senare utförde han det stordådet
att inöfva och uppföra Bachs "Matteuspassion", som
ej varit gifven sedan Bachs död. S. å. besökte
han jämte Moscheles England, hvarifrån hans
egentliga rykte som tonsättare utgick. 1830–31
vistades han i Rom, där liksom allestädes flitigt
komponerande. Han reste 1832 till Paris och London,
där han dirigerade sin förut i Skottland inspirerade
uvertyr Hebriden, spelade sin pianokonsert i G moll
och sitt h-mollcapriccio samt utgaf 1:a häftet Lieder
ohne worte.
Återkommen till Berlin, framförde han
utom det redan nämnda äfven Reformationssymphonie
(med kör), kantaten Die erste walpurgisnacht och
uvertyren Meeresstille und glückliche fahrt. Han
sökte den efter Zelter lediga dirigentplatsen vid
Singakademie, men blef förbigången af Rungenhagen. I
ersättning kallades han 1833 till stadsmusikdirektor
i Düsseldorf, sedan han dirigerat nederrenska
musikfesten där. S. å. dirigerade han i London sin
Italienische symphonie och anförde 1835 musikfesten
i Köln. Flera gånger ledde han sedermera dessa
stora musikfester, genom hvilka han på ett dittills
oanadt sätt gjorde den högsta musikens skatter till
allmän egendom. 1833 tillträdde han ett engagemang
såsom kapellmästare vid gewandhauskonserterna
i Leipzig och höjde därefter småningom denna
stad till en metropol för Tysklands musiklif,
i synnerhet sedan han, i förening med Schumann,
Ferd. David, M. Hauptmann m. fl. lärarkrafter,
1843 inrättat det berömda konservatoriet där. Själf
öfvertog han vid detta undervisning i komposition
och pianospel. I Düsseldorf framförde han 1836 sitt
oratorium Paulus, som väckte entusiasm och gjorde
sin rund kring alla sångföreningar. S. å. blef han
hedersdoktor vid Leipzigs universitet, och 1837 gifte
han sig med Cecilia Jeanrenaud (af hugenottsläkt). Af
Fredrik Vilhelm IV fick han upprepade anbud att
fästa sig i Berlin. Men det oaktadt stannade han där
endast kortare tider, såsom 1841, då han på konungens
beställning komponerade musik till Sofokles’ Antigone,
1842, då han utnämndes till generalmusikdirektör,
samt 1845, då han framförde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free