Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mendelssohn-Bartholdy - Mendelssohn-Bartholdy 1. Jakob Ludwig Felix M. - Mendelssohn-Bartholdy 2. Karl M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
musiken till Sofokles’ Oedipus och Racines
Athalie. Från 1842 daterar sig fullbordandet af hans
s. k. Schottische symphonie, från 1846 framförandet
af oratoriet Elias samt kompositionen af fragmenten
till oratoriet Christus och operan Loreley. Våren
1847 gästade han för tionde gången England och ledde
där sex "Elias"-konserter. Öfveransträngd och tärd
af sorg öfver sin älskade systers, Fanny Hensels,
död samma vår, träffades M. af nervslag och dog
ett halft år därefter, endast 38 år gammal. Han
begrafdes i Berlin med stor högtidlighet. – M. var
i inre och yttre afseende en sällsynt lycklig och
harmoniskt utrustad man, och hans fläckfria karaktär
samt välvilliga lynne förfinades genom världsmannens
urbanitet. Utgången ur ett förmöget hem, fick han den
mest grundliga och omfattande bildning samt behöfde
aldrig arbeta för bröd. Anseende, popularitet och ett
lyckligt äktenskap beskärdes honom, och med undantag
af några afundsintriger i Berlin samt förlusten af
några vänner och anhöriga träffade honom knappt någon
motgång. Hans rika anlag fingo en tidig, genomgående
och praktisk utveckling samt motsvarades blott af hans
nästan otroliga arbetsförmåga. Hans lätthet att skapa
i klara och behagliga former var lika stor som hans
samvetsgrannhet i utarbetandet, hans dirigentförmåga
på sin tid lika ansedd som hans skicklighet och
kolossala minne, när han uppträdde som virtuos på
piano och orgel. Som dirigent gjorde han epok genom
införande af dynamiska o. a. nyanser, noggrannare
samspel och mer utpräglade tempi. Hans partiturspel
och improvisationer på piano väckte beundran. Stor
som musiker, var han därjämte en talangfull brefstilist.
Hans akvareller voro verkligt artistiska,
och hans öfversättning af Terentius’ "Andria" väckte
filologers bifall. Han erinrar i denna universalitet
om Goethe, men han var dock ej liksom denne ett snille
af första ordningen. Så mästerliga och formfulländade
skapelser han än frambragt, bildar han likväl ingen
egentlig hufvudlänk i tonkonstens framsteg, och
kedjan går från Beethoven genom Schubert och Schumann
snarare än genom M. Hans enande, lärande, reproduktiva
verksamhet torde varit ännu mera betydelsefull än den
produktiva, och ingen har gjort så mycket som han för
att återväcka studiet och kännedomen af Sebastian
Bach, liksom hans insatser för att göra Beethovens
sista stora skapelser förstådda voro betydande. Hans
egna oratorier, ett slags modernisering af Bachs och
Händels, nå icke förebilderna i religiös höghet och
etisk stränghet, men innehålla rika lyriska skönheter
och bidrogo till att hos samtiden väcka en varmare
religiositet Hans symfonier kunna ännu förtjusa,
ehuruväl de icke i kraft och genomföring gå upp mot
hans stora föregångares på detta fält, utom i den
sentimentala visformen och det etydartade scherzot,
två former, i hvilka M. är fullt individuell. Bäst ha
bibehållit sig hans mästerliga uvertyrer (Melusine,
Ruy Blas och de tre förut nämnda), som äro att
räkna till de yppersta i sitt slag och utgöra en
ideal form af programmusik i bästa mening. "En
midsommarnattsdröm" (både den underbara uvertyren
och den 1843 tillagda genialiska scenmusiken) är det
friskaste och originellaste han gjort, ehuru Weber
i viss mån stått modell för romantiken såväl där som
i M:s likaledes ungdomliga och käcka
Walpurgisnacht. Öfvervikten af känslosam melodiositet
har kommit de gratiösa, en tid väl öfverdrifvet
populära "Lieder ohne worte" (8 häften) att något
blekna vid sidan af Schumanns mera kraftiga och
uttrycksfulla pianostycken. Bland M:s 83 solosånger
höjer sig endast ett fåtal öfver en enformig glatthet,
hvaremot hans 13 duetter, 28 körsånger för blandade
röster och 21 manskvartetter ega nästan oförminskad
friskhet. Hans Violinkonsert (E moll, 1844) är en af
de skönaste i sin art, och äfven pianokonserterna
(G moll, D moll) och "kapricerna" äro omtyckta. En
ganska hög rang intar hans kammarmusik (stråkoktett,
2 stråkkvintetter, 7 kvartetter, pianosextett,
pianokvartett, trior, sonater m. m.). "Antigone"
saknar antik anda och lokalfärg, men kompositionens
metriska trohet röjer filologen. F. ö. skref han saker
för piano, orgel (preludier och fugor, sonater)
m. fl. instrument, symfonikantaten Lobgesang,
sångspelet Heimkehr aus der fremde, sköna psalmer,
motetter och andra kyrksaker samt bearbetade stycken
af Händel och Bach. – M. står som den inflytelserikaste
efterklassikern, närd af intryck från i synnerhet
Bach, Händel, Gluck och Mozart, men öfver detta
arf göt han ett skimmer af den gryende romantiken.
Hans sago- och skogsromantik har en ljusare trolskhet
än Webers, och folktonen återklingar esomoftast
i hans än mildt soliga, än elegiska melodik.
Ur omedelbar ingifvelse härflöto mestadels hans
tonsatser, om än så konstfullt utarbetade, och de
ha sin egna, lätt igenkännliga fysionomi, det
mendelssohnska draget. Att detta förflackades
af efterbildarnas skara, var nog en bidragande
orsak till den ringaktning, som R. Wagner och öfriga
stridbara "nytyskar" låtit falla öfver M:s gärning.
Under de senaste årtiondena har dock hans stjärna
ånyo stigit. I England, där han införde kännedomen
om Beethoven, Schubert och Bach, har han städse ärats
som en snart sagdt nationell storhet, och
hans "Elias" sättes där näst efter Händels "Messias".
– M. blef 1845 led. af Mus. akad. i Stockholm. Hans
samlade verk utgåfvos 1874–77 (af J. Rietz), på
Breitkopf & Härtels förlag. M:s bref äro utgifna i
flera samlingar. Biografier öfver honom äro skrifna
af Lampadius (1848, 1886), F. v. Hiller (1873;
2:a uppl. 1878), engelsmännen Benedict (1850;
2:a uppl. 1853), Rockstro (1884), Stratton (1901)
och Blackburn (1904), E. Wolff (1906),
fransmännen Bellaigue (1907) och Stoeklin (s. å.),
holländaren Hartogh (1908) m. fl. En staty öfver
honom restes 1860 i London (på Kristallpalatsets
terrass) och en 1892 i Leipzig framför Konzerthaus.
– Mendelssohn-stiftelser, för stipendier
åt musiker, finnas upprättade i London
(Mendelssohn-scholarship) och Berlin.
2. Karl M., den föregåendes äldste son, tysk
historiker och biograf, f. 1838 i Leipzig, d. 1897
i Brugg (Schweiz), blef 1867 professor i historia
vid universitetet i Freiburg im Breisgau, men var
från 1874 sinnessjuk. Han gjorde 1863 två resor
till Grekland. Bland hans arbeten märkas Graf
Johann Kapodistrias (1864), Friedrich von Gentz
(1867), Geschichte Griechenlands von 1453 bis auf
unsere tage (2 bd, 1870–74) och Goethe und Felix
Mendelssohn-Bartholdy (1871).
1. A. L. (E. F-t.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
