- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
135-136

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menstruation, med. - Menstruera, genomgå menstruation - Menstruum - Menstruum 1. Se Menstruation - Menstruum 2. Kem., farm., lösningsmedel - Mensur - Mensur 1. Mus. - Mensur 2. Fäktk. - Mensur 3. (Mätglas) - Mensurabel, mätbar - Mensuralmusik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

såsom en reningsprocess, en befrielse från
ansamlade orena ämnen i blodet. Som en följd af
en sådan uppfattning uppkom naturligtvis tron på,
att den menstruerande var att betrakta som "oren",
med hvilken man måste undvika att komma i beröring
och som skulle hållas afskild en viss tid (såsom
det var föreskrifvet i Moses lag, men som fallet
varit också hos många andra folk), äfvensom att
menstruationsblodet såsom högeligen "orent" var
synnerligen farligt att komma i beröring med, ja
att det rent af kunde verka fördärfbringande. Att
man på samma gång trott sig finna hos det mystiska
menstruationsblodet såväl läkande kraft mot vissa
sjukdomar som egenskaper af ett utmärkt trollmedel,
är icke heller förvånansvärdt. En modern form för
uppfattningen af menstruationen som en reningsprocess
är f. ö. den hypotesen, att genom verksamhet hos en
del körtlar för s. k. inre sekretion i blodet ämnen
samlas, som, då de ej förbrukas, möjligen afsöndras
genom menstrualblodet.

Menstruationen förekommer utom hos människan
endast hos de högre aporna; sannolikt har den sin
motsvarighet i djurens brunst, men vid denna är
periodiciteten en helt annan, med långa mellantider,
och afsöndringen från könsdelarna är mera sällan
blodig, öfverensstämmande är för båda afgång af
befruktningsbara ägg. Utvecklingen synes i stort ha
gått i den riktningen, att ju rikligare möjligheterna
för en högre djurarts existens äro, dess tätare
komma perioderna, då förökningen af sagda djurart
är möjlig. Ju knappare existensvillkor, dess glesare
brunstperioder. Förutsättningen för människans stora
förmåga af förökning, den täta månatliga äggafgången,
skulle således få anses ha uppkommit genom hennes i
jämförelse med djuren vida öfverlägsna förmåga att
bereda sig rikliga existensmöjligheter.

Ehuru inom människokroppen förekomma andra periodiska
processer, visserligen af annan rytm, t. ex. hjärtats
sammandragningar, andningsrörelserna o. a., hvilkas
regelbundenhet för oss ter sig lika svårbegriplig
som menstruationens periodicitet, har dock denna
gett anledning till mycken spekulation. Just
4-veckorsperioderna ha gjort, att det icke endast
varit naturfolk, som i månens perioder velat se
upphofvet till nämnda periodicitet. Af stort
intresse är den hypotes Arrhenius med stöd af
statistiska beräkningar uppställt öfver orsakerna
till menstruationens periodicitet, nämligen att den
skulle framkallas genom de regelbundna växlingarna
i luftelektriciteten, hvars perioder i stort lära
öfverensstämma med menstruationsperioderna och
hvars fysiologiska inflytande skulle omfatta
icke blott, såsom förut är kändt, växterna,
utan hela den lefvande naturen, i det vid höga
elektriska spänningar i luften kemiska föreningar
skulle uppstå, som kunde tänkas utöfva inverkan
på de lefvande organismerna. Invändningen,
att då alla kvinnor måste menstruera samtidigt,
bemöter Arrhenius därmed att, enär så många andra
inflytanden göra sig gällande på menstruationen, man
endast har att vänta en öfverensstämmelse i stort,
något som enl. Arrhenius skall vara förhållandet.
Bvn.

Menstruera, genomgå menstruation (se d. o.).

Menstruum (lat., eg. "det månatliga").
1. I synnerhet i pluralis (menstrua) detsamma som
menstruation (se d. o.).

2. Kem., farm., lösningsmedel (se Lösning); den vätska
i en receptformel, som upplöser eller i sig upptar
andra i formeln ingående verksamma ämnen. Som dylikt
farmaceutiskt lösningsmedel nyttjas vanligen varmt
eller kallt destilleradt vatten eller något aromatiskt
vatten ("kryddvatten"), t. ex. pepparmyntvatten,
pomeransblomvatten o. s. v. – Benämningen menstruum
på lösningsmedel är en kvarlefva från alkemisternas
tro, att en fullständig lösning kräfde en tid
af en s. k. "filosofisk" månad (40 dagar).
2. O. T. S.*

Mensur (af lat. mensura, uppmätning, mått). 1. Mus.,
dels notvärdet i mensuralmusiken (se d. o.),
dels den matematiska proportionen inom väsentliga
delar af ett instrument, såsom orgelpipors större
eller mindre vidd i förhållande till längden (jfr
Faktur), tonhålens plats på flöjter, strängarnas
längd på stråkinstrument o. s. v. – 2. Fäktk., det
uppmätta afståndet emellan de fäktande vid duell;
tysk studentduell. – 3. (Mätglas) Ett graderadt
kärl, vanligen af glas, i cylinder- eller bägarform,
för uppmätning af vatten och andra vätskor. Vanligen
är graderingen gjord så, att den anger destilleradt
vattens vikt i gr. vid 15° C.

Mensurabel (lat. mensurabilis), mätbar.

Mensuralmusik (lat. musica mensuralis, "mätbar
musik") är eg. all musik med bestämdt afmätta
tidsvärden på noterna sinsemellan, således äfven
den nuv. musiken. Särskildt menar man dock med
mensural- l. figuralmusik den afmätta notskriften
från mensuralnotens uppfinning på 1100-talet till
taktstreckens införande och ligaturernas afskaffande
i början af 1600-talet, och namnet brukas i motsats
till musica plana l. m. choralis. hvars noter hade
obestämdt tidsvärde och blott angåfvo tonhöjden. Då
flerstämmig musik efterträdde den enstämmiga, blef
det nödvändigt att bestämma tonernas tidslängd i
förhållande till hvarandra, och detta skedde genom
småningom uppkomna olika noter: maxima, longa,
brevis, semibrevis
(= vår helnot), minima (= vår
half-not), semiminima (fjärdedel), fusa (åttondel),
semijusa (sextondel), af hvilka hvarje föregående
hade dubbelt eller tredubbelt tidsvärde mot den näst
följande (senare uppkom den mera sällsynta larga,
se d. o.). Så delades longa i 3 eller 2 breves
(hvilket kallades modus major och m. minor), brevis
i 3 eller 2 semibreves (kalladt tempus perfectum
och t. imperfectum), semibrevis i 3 eller
2 minimæ (kalladt prolatio major och p. minor). I
major prolatio temporis imperfecti gällde sålunda en
brevis = 2 semibreves, men en semibrevis =
3 minimæ, alltså en brevis = 6 minimæ.
Indelningsarten antyddes i styckets början
genom en cirkel eller halfcirkel, med eller
utan punkt, siffror eller streck. Ur halfcirkeln
framgick vårt (^/-tecken som antydning för 4/4 takt.
Äfven tempot betecknades med siffror. Punkten
hade dessutom flerfaldiga uppgifter: än att,
liksom ännu i dag, förlänga en not med hälften af
dess tidsvärde (punctum additionis), än att
förvandla en tillfälligtvis imperfekt not till
perfekt (p. perfectionis) o. s. v. Detta invecklade
system blef ännu krångligare genom sammanfogandet af
olika toner och tidsvärden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free