- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
187-188

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meroe, gammal etiopisk stad - Merope, ett grekiskt kvinnonamn - Merope 1. En af okeaniderna - Merope 2. En af solgudens döttrar - Merope 3. En af Atlas döttrar - Merope 4. En af Kypselos döttrar - Meropenebulosan. Se Merope, astron. - Meropidae, Biätarna, zool. (en fågel) - Merops, zool. Se Biätare och Meropidae - Merostomata Woodw., zool., paleont. (kräftdjur) - Merovaeus (Merouechus), frankisk konung - Merovingerna, frankisk konungaätt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mötande kvinnonamn. 1. En af okeaniderna, förmäld med
Klymenos och moder till Faëton. – 2. En af solguden
Helios’ döttrar, syster till Faëton. – 3. En af
Atlas’ döttrar (Plejaderna), som på himlen bilda
Sjustjärnornas grupp. M. är den sjunde och svagast
lysande stjärnan i denna grupp. Sagan förtäljer, att
hon döljer sig af blygsel, emedan hon varit förmäld
med en dödlig, Sisyfos, sagokonung i Korint. I
Snoilskys dikt "Sterope" har sagan öfverflyttats
till denna. – 4. En dotter af den arkadiske konungen
Kypselos, förmäld med Kresfontes, Messeniens förste
konung. Hennes sorgliga öde gaf stoff till sorgespel
af Euripides ("Kresfontes"), Voltaire, Maffei och
M. Arnold.
A. M. A.

Meropenebulosan. Se Merope, astron.

Meropidæ, Biätarna, zool., bilda en familj inom
ordningen Coraciiformes och fåglarnas klass. Näbben
är tämligen lång, bågböjd, fyrkantig, utåt hoptryckt,
finspetsad och klufven ända under ögonen. Tungan är
lång och smal. Benen äro ganska små, framtårna vid
roten sammanvuxna samt vingarna långa och spetsiga,
med armpennorna räckande utom roten af stjärten. Denna
är lång och tvär samt har 12 pennor, af hvilka de båda
mellersta äro mycket längre och spetsiga. Dithörande
fåglar äro hemma på östra halfklotet, mest i dess
varmare delar, ha rena och vackra färger samt lefva
af insekter, som de fånga i flykten. De i norden
lefvande biätarna vandra regelbundet; de sydliga
arterna äro däremot stann- eller strykfåglar. Alla
äro sällskapliga och fredliga fåglar, som under
sina färder pläga slå sig tillsammans äfven med
besläktade arter. Till sitt lefnadssätt likna
biätarna mest svalorna, men i åtskilligt också
flugsnapparna. Vid vackert väder pläga de flyga
omkring högre upp i luften för att söka sin föda;
vid fult väder sitta de på trädens grenar och sköta
från dem sin jakt. Till marken sänka de sig sällan,
men stryka däremot ofta fram tätt öfver vattenytan,
liksom svalorna göra. Natten tillbringa biätarna i
täta trädkronor eller, under häcktiden, i hål, som de
gräfva vågrätt i jordbranter för att där utan något
egentligt underlag lägga sina 4 till 7 ägg. I luften
röra de sig med utomordentlig skicklighet och med
ytterst snabba rörelser liksom tornsvalorna. Genom
sin smakfulla flykt och sina vackra färger bidraga
de mycket till att förläna lif åt den trakt, hvari
de slagit sig ned. Hit hör biätarsläktet, Merops,
med arten vanliga biätaren, M. apiaster (se
Biätare).
C. R. S.*

Merops, zool. Se Biätare och Meropidæ.

Merostomata Woodw., zool., paleont., uppfattas
vanligen som en hufvudafdelning af kräftdjuren
af samma systematiska värde som Malacostraca och
Entomostraca, ehuru innefattande endast några få
former efter Zittel. Hithörande djur, som mestadels
äro af betydlig storlek och i sin byggnad i vissa
fall erinra om skorpionerna, ha ett par preorala
antenner, två slags fötter, nämligen gångfötter under
hufvudet, hvilkas basaldelar tjäna som tuggredskap,
och bladfötter under thorax. Ögonen äro af två
slag: fasetterade ögon vid sidorna och punktögon
l. biögon (ocelli). Dessa djur kunna delas i två
ordningar: Xiphosura och Gigantostraca. Till den förra
ordningen höra den enda lefvande representanten för
merostomaterna, Limulus (se d. o.), samt några få
fossila, hufvudsakligen
paleozoiska, former, hvilka sammanfattas under
familjen Hemiaspidæ. Till den senare ordningen
hör den hufvudsakligen paleozoiska familjen
Eurypteridæ. Enligt en annan uppfattning
utgöra Merostomata jämte Palæadæ (se
Trilobiterna) två grupper, bildande
underordningen Poecilopoda bland Entomostraca.
B. L-n.*

Merovæus (Merouechus), frankisk konung, som
regerat omkr. 450 och säges ha varit stamfader för
den merovingiska konungaätten. Se Merovingerna.

illustration placeholder
Merovingiskt mynt, slaget för konung Teodebert, 539.

Merovingerna (fr. les mérovingiens), frankisk
konungaätt, som uppges härstamma från och ha sitt
namn efter en konung Merovæus (Merouechus,
omkr. 450), efterträdare till den Klodio,
som är den förste kände konungen öfver de saliske
frankerna. Merovæus är kanske blott en sagogestalt;
han omtalas som fader till Kilderik
(Childerik, Hilderik,) hvilken kämpade mot
västgoter och sachsare som romarnas bundsförvant
och dog 481 i sin hufvudstad Tournai, där man 1653
återfann hans graf. Kilderiks son var Klodvig (se
d. o.), konung 481–511, den egentlige grundläggaren
af det frankiska riket, som utsträckte dess gränser
i s. till och öfver Garonne, kufvade alemannerna vid
Rhen, öfvervann burgunderna och därjämte samlade
frankernas gamla länder i en hand. Vid dennes död
delades hans välde mellan hans fyra söner, Teoderik I
(d. 534), Klodomir (d. 524), Kildebert
(Childebert, Hildebert) I
(d. 558) och
Klotar I (d. 561), som hade sina hufvudstäder i Reims,
Orléans, Paris och Soissons. Efter Klodomirs död
skiftade Kildebert och Klotar hans länder mellan
sig. Teoderik, som innehade östra delen af frankernas
välde jämte Auvergne m. m. s. om Loire, efterträddes
af sin son Teodebert (534–548) och denne af sin son
Teodebald (548–555), efter hvars tidiga
bortgång Klotar bemäktigade sig hans rike. Efter
Kildeberts död 558 förenade samme Klotar ånyo alla
frankiska länder i en hand, men endast för en tid af
3 år. – Trots inbördes strider hade Klodvigs söner
fortsatt faderns verk, i det de utvidgat frankernas
makt åt skilda håll. Burgundernas konung Sigismund
besegrades 523; följande år stupade visserligen
Klodomir i en drabbning mot dennes broder Godomar,
men denne störtades 532–534, hvarpå burgundiska riket
styckades af Kildebert, Klotar och Teodebert. Till
dem öfverlämnades också Provence af östgoterna i
Italien under deras kamp med bysantinske kejsaren
(536). Konungariket Thüringen eröfrades af Teoderik
och Klotar (531), bajrarna underkastade sig frivilligt
frankernas öfvervälde, och sachsarna erlade till en
tid tribut. Teodebert och Teodebald härskade också
några år i norra Italien. Men



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free