- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
189-190

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Merovingerna, frankisk konungaätt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

härmed afstannade eröfringarna: merovingerna vände
från denna tid sin krigiska kraft hufvudsakligen
mot hvarandra.

Klotar I efterlämnade liksom Klodvig fyra söner,
som delade riket: Karibert (Haribert, Herbert) I af Paris (561–567),
Guntramn af Orléans (561–593), Sigibert I af Reims
(561–575) och Kilperik (Chilperik,
Hilperik) I
af Soissons (561–584). Efter den
förstnämndes död tillföll hans område de andra
tre; stycken af brödernas riken kommo genom dessa
upprepade delningar att ligga om hvarandra. – Under
de följande årtiondena framträda i den merovingiska
ättens historia två märkliga kvinnor,
Brunhilda (d. 613) och Fredegunda (d. 597). Den förra var
dotter till västgotakonungen Atanagild i Spanien och
äktade Sigibert (567); den senare, ryktbar för sina
brott, var Kilperiks frilla och blef hans gemål,
sedan han låtit mörda sin drottning Galsvinda,
Brunhildas syster. Häraf upprann en fiendskap,
som förbittrade det inbördeskrig, hvilket utbröt 573
och sedan med längre eller kortare afbrott varade till
613, men hvars verkliga upphof var konungarnas åtrå
att öka sina besittningar på hvarandras bekostnad. En
följd af nämnda strider voro den motsats och inbördes
täflan mellan inbyggarna i frankiska rikets västra och
östra delar, Neustrien och Austrasien, som trädde i
dagen under 600-talet. Kriget inleddes med ett anfall
på Sigiberts städer i Akvitanien från Kilperiks sida;
denne vardt själf öfvervunnen, men hans krona räddades
genom motståndarens död för mördarhänder. Nära tio år
senare nåddes Kilperik af samma öde. Vinningslysten,
utsväfvande och grym, kallas han af den samtida
häfdatecknaren Gregorius af Tours sin tids Nero och
Herodes; men han saknade icke begåfning och beundrade
romersk bildning; han försökte sig som latinsk skald
och ville förbättra både alfabetet och kyrkoläran
(treenighetsdogmen).

Sigibert och Kilperik efterträddes af minderåriga
söner med Brunhilda och Fredegunda,
Kildebert II (575–596) och den späde Klotar
II
(584–629), som båda
hvar i sin ordning värnades af Guntramn. I Kildeberts
namn härskade efter hans myndighetsförklaring hans
moder i strid med uppstudsiga stormän, mot hvilka
Kildebert och Guntramn förbundo sig 587 i Andelot,
hvarvid å andra sidan vissa medgifvanden gjordes
åt deras trogne. Därvid träffades ock ett aftal om
tronföljden, enligt hvilket Kildebert 593 fredligt
trädde i besittning af Guntramns riksdel vid dennes
bortgång. Men redan tre år senare afled han själf,
26-årig; hans länder ärfdes af hans båda unga söner,
Teodebert II (596–612) i Austrasien och Teoderik II
(596–613) i Burgund. För dessa fördes styrelsen
af farmodern Brunhilda, under fortsatt kamp mot
stormännens själfrådighet. De båda bröderna kommo vid
äldre år i krig med hvarandra, och efter Teodeberts
nederlag och död förenade Teoderik hela sin faders
rike, men afled kort därpå. Mot Brunhilda, som nu
upphöjde på tronen den senares äldste son Sigibert II
(613), förenade sig Austrasiens store med konung
Klotar II; öfvergifven af sina burgundiska anhängare,
vardt drottningen 613 på grymt vis dödad. Oförvitlig
i sitt enskilda lif, hade hon
tillika ådagalagt kraft och klokhet som regent,
i det hon försvarat konungadömet mot aristokratien,
gentemot kyrkan iakttagit en vördnadsfull, men fast
hållning, skipat sträng rättvisa och fäst sitt namn
vid byggnader och vägar. – Det långa inbördeskriget
var därmed till ända; men det hade medfört förödande
verkningar: konungamaktens nedgång, rikets söndrande
i fientliga delar, brott och växande förvildning
i sederna.

illustration placeholder
Merovingiskt mynt, slaget för Kilderik II.

Efter Brunhildas fall var hela frankiska riket en
tredje gång förenadt, under Klotar II. Men han måste
gälda sin seger med eftergifter åt aristokratien,
som framställde sina önskemål på en kyrko- och
riksförsamling i Paris 614; konungen gaf sitt
svar genom det berömda ediktet af 18 okt. s. å.,
som bl. a. innehöll det följdrika stadgandet, att
grefvarna skulle af konungen väljas bland godsegarna
inom de områden, som de sattes att styra. Rikets inre
söndring framträdde däri, att konungen måste tillsätta
skilda rikshofmästare som ledare af styrelsen i
dess skilda delar; senare nödgades han till sin
son Dagobert I (d. 639) öfverlämna först östra
delen af Austrasien (623) och sedan hela detta rike
(626). Efter faderns död ärfde denne äfven Neustrien,
medan hans yngre broder Karibert II (d. 632) något
senare och för kort tid vardt konung i Burgund. Men
Dagobert måste i sin ordning öfverlåta östra delen
af riket åt sin son Sigibert III (634, d. 656),
medan han i den västra efterträddes af sin yngre
son Klodvig II (639–657). Dagobert är den siste
märklige konungen af merovingiska ätten: han förde
med framgång krig med baskerna, i Bretagne och med
slaverna vid Elbe, där den frankiske köpmannen Samo
bildat ett stort välde; han ingrep i det spanska
västgotarikets inre strider, tog kyrkans tillgångar
i anspråk för statens tarf, förde ett glänsande hof
och vann ära som lagstiftare. Under hans omyndiga
söner kom regeringen i rikshofmästarnas händer, och
genom nya minderårigheter och bristande duglighet hos
de merovingiske konungarna nedsjönk dessas makt till
en tom skugga. Klodvig II, som 656 blef herre äfven i
Austrasien, efterträddes af sin son Klotar III (657–
673), men redan omkr. 660 afsöndrades ånyo den östra
rikshälften och kom under dennes yngre
broder Kilderik II (663–675). Efter dennes fall
var Teoderik III konung i Neustrien och Burgund
(675–691), Dagobert II i Austrasien (676–679). Men
den verklige härskaren var Ebroin, rikshofmästare
657–681 dels i Neustrien, dels äfven i Austrasien;
och efter Ebroin vann den austrasiske stormannen
Pippin (d. 714) genom segern vid Tertry (Testri)
erkännande som rikshofmästare i hela frankiska väldet;
han blef därmed Frankrikes förste härskare af det
karolingiska huset

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:28 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free