Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 217-218 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mespilus L., bot. - Mesquin, fr. småaktig - Mesquinerie, snålhet - Mesquitoträt, bot. Se Proposis - Mesrop (Mesrob), armenisk lärd - Mess., Messrs., engelsk förkortning för fr. messieurs, Herrar - Messa di voce, mus. Jfr Filera tonen och Klockton - Messager, André Charles Prosper - Messageries maritimes, rederibolag. Se Ångfartyg - Messala Corvinus, Marcus Valerius - Messalla Corvinus, Marcus Valerius - Messalianer l. Massalianer, munkskaror - Messalina, astron. en småplanet - Messalina, Valeria, romersk kejsarinna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till fam. Rosaceæ, underfam. Pomoideæ. M. germanica L., tysk
mispel, inhemsk i Orienten, odlad i södra
och mellersta Europa, har hela blad, stora,
ensamstående blommor och tämligen stora frukter,
som äro ätliga, när de äro öfvermogna. Genom
sin garfsyrehalt brukades de förr mot diarré. I
släktet Mespilus innefattas ofta släktet Cratægus.
G. L-m.

Mesquin [-kin; franskt utt. mäskä’], fr. (af
sp. mezquino, af arab. meskin, fattig), småaktig,
snål, nidsk. – Mesquinerie [-ri], snålhet, knussel.

Mesquitoträd [meski’tå-], bot. Se Prosopis.

Mesrop (Mesrob), armenisk lärd, d. 441, räknas
som skaparen af det armeniska alfabetet, som på ett
beundransvärdt sätt återger det egendomliga armeniska
ljudsystemet (ett något äldre, f. ö. okändt försök till
armenisk skrift af Daniel, biskop af Arzon, torde i
viss mån ha tjänat M. till ledning). Först därigenom
var uppkomsten af en armenisk litteratur möjliggjord,
och grunden till en sådan lade M. själf, kraftigt
understödd af den armeniska kyrkans dåv. öfverhufvud,
katholikos Sahak den store, genom en planmässigt
bedrifven öfversättning från grekiska till armeniska;
främst skänkte han sina landsmän den heliga skrift
och en liturgi på modersmålet (se Armeniska
litteraturen). Senast har frågan om M:s förhållande
till det armeniska alfabetets uppkomst kritiskt
behandlats af Marquart i tidskr. "Handes", bd 25 o. 26
(Wien 1911–12).
E. L-n.

Mess., Messrs., engelsk förkortning för
fr. messieurs, Herrar (på bref, i firmanamn o. d.).

Messa di voce [vätje], ej att förblanda med mezza
voce (se Mezzo), it. (äfven metter la voce, fr. mise
de voix), mus., i sång tonens ansvällning från
pianissimo till forte och återgående till pianissimo
(tecknadt med

öfver längre noter), ett värdefullt medel
för röstutbildning, tillämpadt från början af
1600-talet i den italienska sångskolan. Jfr
Filera tonen och Klockton.
A. L.*

Messager [-aje], André Charles Prosper, fransk
tonsättare, f. 1853 i Montlucon, elev af Saint-Saëns,
blef 1874 organist vid Saint-Sulpice i Paris,
senare vid Saint-Paul äfvensom kapellmästare
vid Sainte-Marie des Batignolles, var en tid
kapellmästare vid Opéra comique och därefter vid
Covent-garden-teatern i London. Han vardt 1907 jämte
Brousseau direktör för Stora operan i Paris och 1908
dirigent vid konservatoriekonserterna. Han har på
skilda teatrar i Paris fått uppförda flera operor
och operetter, bland hvilka särskildt La Basoche på
Opéra comique 1890 gjorde stor lycka och fann väg
äfven till utlandets scener (i Stockholm under namn
af "Skrifvarkungen", 1892). Dess melodik är pikant
och emellanåt riktigt fin, formbildningen ganska
fängslande, men med drag af operettaktig flyktighet.
E. F-t.

Messageries maritimes [mesajorl maritim], franskt,
1851 bildadt rederibolag. Se Ångfartygslinjer.

Messal(l)a Corvinus, Marcus Valerius, romersk fältherre
och statsman, litteraturfrämjare, f. 64 f. Kr.,
d. 8 e. Kr. Vid Filippoi (42 f. Kr.)
kämpade han under Brutus och Cassius, följde
därpå Antonius’ fanor, men öfvergick till följd af
missaktning för denne senare till Octavianus, dock
alltid bibehållande en mera själfständig ställning och
tillgifvenhet för forna vänner. Han ledde fälttåg i
Orienten och Gallien, var konsul år 31 och utnämndes
senare till stadsprefekt i Rom. M. var en fint bildad
man, talare och historisk författare, hvarjämte
han egnade sig åt antikvariska och grammatiska
forskningar. Hans talarskicklighet berömmes af
Quintilianus och af Cicero, som tillika ger sitt
fullaste erkännande åt hans vackra karaktär. Af
talen finnas några få fragment kvar. Äfven i
diktkonsten försökte han sig, ehuru på grekiska
språket. Särskildt känd är M. som medelpunkt i
en litterär krets, till hvilken bl. a. Tibullus
hörde (se Latinska litteraturen, sp. 1322 f.).
(H. Sgn.)

Messalianer l. Massalianer, kringströfvande
och af allmosor lefvande munkskaror från 30O-talets
senare hälft, i verkligheten en under manikeiska
inflytanden stående, på syrisk mark framvuxen radikalt
mystisk strömning, som stod i blott lös förbindelse
med det kristna munkväsendet. Messalianerna, som
spredos vida utöfver Syriens gränser, fattade det
apostoliska ordet "bedjen utan återvändo" bokstavligt
och ansågo sig endast genom sådant bedjande
frälsta från demonernas välde, som hvarje människa
eljest vore underkastad. Kyrkans nådemedel voro i
deras ögon obehöfliga. Däremot höllo de mycket på
syner och drömmar. Med anledning af sina danser till
triumf öfver demonerna fingo de namnet choreuter
(dansare). De kallades ock euchiter, eucheter,
eufemiter, entusiaster m. m. Omkr. 390 dömdes
de på flera synoder samt utstöttes definitivt på
konsiliet i Efesos 431, men voro ännu under 500-talet
lifskraftiga.
Hj. H-t.

Messalina, astron., en af småplaneterna.

Messalina. Efter en byst från antiken. (Florens.)

Messalina, Valeria, romersk kejsarinna. Vid
15 års ålder blef den sköna och förföriska kvinnan
förmäld med Claudius, som ett par år därefter (år 41)
uppsteg på tronen. Hon behärskade h. o. h. sin svage
man och styrde sålunda i förening med de mäktige frigifne
Polybius och Narcissus, hvilka ock voro hennes älskare.
I historien har M:s namn blifvit beteckningen för den
fräckaste och råaste liderlighet. Möjligt är, att hatet
i någon mån vanställt hennes bild, ty
hennes historia har måhända tagit färg af hennes
slutligen segrande medtäflerska Agrippinas
beskyllningar, men i det hela synes hennes karaktär
rätt träffad. M. var nämligen en lidelsefull natur med
den mest utpräglade njutningslust, särskildt drastiskt
skildrad af Juvenalis; man har också velat påstå,
att hennes sinnlighet var så godt som en sjukdom. Sin
man tjusade och dårade hon. Han hade ingen aning om
hennes skamligt utsväfvande lefnadssätt, hvilket
f. ö. hela Rom kände. I själfva verket skydde hon
ej heller något medel att hålla sina laster hemliga
för honom och aflägsna eller röja ur vägen allt,
som kunde skada henne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>