- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
225-226

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Messenius - Messenius 1. Johannes M.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

otvifvelaktigt, att M. tillförde universitetet nya idéer i
undervisningsväg. Så gjorde han bl. a. uppförandet
af skådespel på svenska till en omtyckt öfning
för ungdomen och idkade själf en dramaturgisk
verksamhet, som blifvit af betydelse i vår vitterhets
häfder. Men han stötte äfven sina medlärare genom
häftighet, öfvermod, skryt och själfrådighet,
så att svåra slitningar inom högskolan uppkommo,
i synnerhet sedan han fått Joh. Rudbeckius till sin
huvudmotståndare. Studenterna delade sig slutligen i
två partier, de som voro med och mot M. Konsistorium
blef skådeplatsen för de häftigaste uppträden; och
ungdomen skred, delvis till följd af M:s medhåll, till
rätt svåra oordningar, så att slutligen kansleren,
Axel Oxenstierna, måste kraftigt gripa in. De båda
motståndarna inkallades till förhör i Stockholm inför
det samlade kyrkomötet (juli 1613). Efter företagen
undersökning ingicks en förlikning, men såväl M. som
Rudbeckius flyttades från Uppsala. M. erhöll s. å.,
enligt uppgift i hans själfbiografiska anteckningar,
vården af rikets "gamla" arkiv och utnämndes 1614
till assessor i Svea hofrätt. – Till nu nämnda skede
af M:s lif hör till allra största delen jämväl hans
dramatiska författarskap, genom hvilket han kom
att djupt inverka på seklets följande dramatik. Han
bröt nämligen fullständigt med det s. k. skoldramat,
dit förr nästan alla dramatiska försök i vårt land
hörde, och slöt sig närmast till den riktning,
som i Tyskland företrädts af J. Ayrer och i
Sverige redan haft en representant i Asteropherus’
"Tisbe". Hans lyckligaste grepp var emellertid, att
han till ämne valde Sveriges historia, sådan den på
hans tid uppfattades, d. v. s. äfven med sagotidens
innehåll. M:s tryckta arbeten af detta slag, de,
genom hvilka han blef af betydelse för vår dramatik,
äro fyra: Disa (1611; omtryckt 7 ggr 1635–omkr. 1740),
Signill (1612; omtr. 9 ggr 1612–omkr. 1740), Swanhuita
(1613; omtr. 4 ggr 1635–1727) samt Blanckamäreta
(1614; omtr. 4 gånger 1614–1660-talet). Uppmuntrad
af den framgång hans båda första stycken haft,
tillkännagaf M. i förordet till det tredje sin
afsikt "att författa hela Sveriges rikes historia
uti 50 komedier och tragedier och dem offentligen
exhibera", ett nytt bevis för de storartade planer,
med hvilka han umgicks, och den rastlösa verksamhet
han tilltrodde sig. I tekniskt afseende befinner sig
M. på en jämförelsevis outvecklad ståndpunkt. I hans
stycken växla ofta löjliga scener med allvarsamma,
och han eger ett visst sinne för dramatiska effekters
frambringande. Som komiska figurer brukar han, i
likhet med de tyska förebilder han säkerligen känt,
gärna personer ur de lägre stånden. Men de scener,
i hvilka de uppträda, äro merendels löst påhängda
och ega föga samband med hufvudhandlingen. Denna åter
är väsentligen episkt ordnad, ett slags dialogiserad
historia. Händelserna äro knapphändigt sammanlänkade,
motivering och karaktärsteckning mycket primitiva,
märkbart är författarens bemödande att iakttaga
historisk kostym, ehuru denna, på grund af hans
samtids okunnighet i dithörande stycken, tager sig
rätt egendomligt ut. En lyrisk fläkt drager då och
då fram genom den eljest skäligen torra och knaggliga
dialogen, och ibland bryter den t. o. m. fram i visor,
som otvifvelaktigt höra till
det bästa M. frambragt. Dessa visor äro i nyare tid
särskildt omtryckta (1879). Föga kända äro däremot M:s
båda under fängelsetiden skrifna stycken Christmannus
och Gustavus (det senare äfven – f. ö. med orätt
– tillagdt hans son), ett slags dialogiserade
sammanfattningar af Sveriges kyrkohistoria. Trots
sina svagheter är det messeniska dramat "det
mest originela och mest nationela inom vår äldre
litteratur, liksom det äfven synes hafva varit det
enda, som haft att fröjda sig åt ett allmännare
bifall" (Ljunggren). – Emellertid träffade ett
svårt afbrott M:s verksamhet och en djup olycka
honom själf, då han 1616 anklagades för hemliga och
brottsliga förbindelser med konung Sigismund och
jesuiterna. Han befanns skyldig och blef, sedan han
ej kunnat skaffa tolf edgärdsmän, som kunde intyga,
att han icke förehaft några stämplingar, dömd till
döden (juli 1616), men konungen mildrade domen
till fängelsestraff, troligen på obestämd tid. Ett
visst dunkel sväfvar ännu öfver de händelser, som så
plötsligt afbröto M:s bana. Han fördes i okt. 1616
ända till Kajaneborgs fästning, 160 km. ö. om
Uleåborg, nära ryska gränsen. Där, i en ogästvänlig
omgifning och tidvis mycket hårdt behandlad af
ståthållaren Erik Hara, sysselsatte han sig med
historiskt författarskap och forskningar i Sveriges
häfder. Tid efter annan insände han till konung
Gustaf Adolf och sedan till förmyndarregeringen
böneskrifter, i hvilka han bedyrade sin oskuld
eller omtalade sina arbeten som bevekande skäl till
befrielse. Omsider flyttades han 1635 till Uleåborg
och fick sitt underhåll fördubbladt. Ungefär samtidigt
sände regeringen till honom dåv. translatorn Erik
Schroderus för att taga kännedom om hans stora arbete
Scondia illustrata, skildrande Sveriges historia
från syndafloden till M:s tid. Men då M. misstänkte,
att regeringen själf ville utge verket, fordrade han
för dess fortsatta afskrifvande frihet för sin son,
som satt fången, och för sig själf att resa, hvart
han önskade. Anspråken stötte förmyndarregeringen,
som hotade att ånyo sända honom till Kajaneborg. Sedan
han kort därefter aflidit i Uleåborg, bjöd regeringen
änkan 500 daler smt för "Scondia"; hon begaf sig
emellertid ur riket med handskriften, som först af
hennes son återförvärfvades åt fäderneslandet och
öfversågs för offentliggörande. Med det flera gånger
ifrågasatta utgifvandet af det viktiga arbetet
uppsköts länge af växlande orsaker. Omsider såg
"Scondia illustrata" dagen, genom J. Peringskiölds
försorg (2 bd i folio, 1700–05). I betraktande af
tiden för dess tillkomst och de omständigheter,
under hvilka det skrefs, måste detta jätteverk
anses synnerligen framstående. Om dess vid olika
tider växlande planläggning samt om de bevarade
handskrifterna se V. Söderberg, "Historieskrifvaren
Arnold Johan M." (1902; sid. 69–79). "Mer än någon af
sina samtida behärskar M. både Sveriges och utlandets
historiska litteratur" (Schück). Sjunde tomen af
"Scondia", skildrande de liturgiska stridigheterna
under Johan III, är ett mönster i sitt slag och
framställningen af Karls och Sigismunds regeringstid
"verkligen grundläggande" (Schück). Utom "Scondia"
författade M. under sin fängelsetid en mängd arbeten,
hufvudsakligen af historiskt innehåll, som mestadels

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0129.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free