- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
241-242

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metallammoniakföreningar, kem. - Metallbad. Se Bad 2. - Metallborrmaskin, maskinb. Se Borrmaskiner - Metallduk, Metalltrådsduk - Metaller, kem.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

andra metaller, såsom silfver, koppar,
kvicksilfver, krom o. a., kunna bilda
metallammoniakföreningar. Dessa salter, som erbjuda
ett betydligt teoretiskt intresse, ha framställts
i stort antal, i Sverige särskildt af Blomstrand,
Cleve och P. Klason. Ang. dessa ämnens teoretiska
förklaring, d. v. s. ang. frågan, på hvilket
sätt ammoniaken är bunden till metallatomerna,
äro meningarna ännu delade. Den tyske kemisten
Werner har indelat metallammoniakföreningarna i
två grupper. Den första omfattar de föreningar,
som innehålla 6 ammoniakmolekyler på 1 metallatom
eller som härleda sig från dylika salter, t. ex.
Cr (NH3)6 Cl3.

Inom den andra gruppen komma 4 ammoniakmolekyler
på 1 metallatom, t. ex. i saltet Pt (NH3)4 Cl2.

Hos båda serierna kunna ammoniakgrupperna ersättas
genom andra molekyler; dock är högsta totalantalet
af de med metallatomen bundna molekylerna alltid
6 resp. 4. De båda nämnda typerna med 6, resp. 4
bundna molekyler M (NH3, H2 O o. s. v.)
kunna öfvergå i sådana, där M är mindre än 6, resp. 4. Så
förekommer t. ex. följande serie hos kobolt:

Co (NH3)6 Cl3         Co (NH3)5 Cl3
Luteokoboltklorid.         Purpureokoboltklorid.
        
Co (NH3)4 Cl3         Co(NH3)3 Cl3
Praseokoboltklorid.        Hexaminkoboltklorid.


Det första saltet, luteokoboltkloriden, är ett salt,
som i vattenlösning är elektrolytiskt dissocieradt
i den 3-värda kationen [Co (NH3)6] ···
och 3 Cl-ioner. I enlighet därmed kan all klor hos detta
salt fällas med silfvernitrat. Hos purpureosaltet
afdissocieras endast 2 Cl-atomer, och kationen är
således [Co (NH3)5 Cl] ··; hos praseokoboltkloriden
kan endast 1 Cl-atom afdissocieras och fällas
med silfvernitrat; dess kation är [Co (NH3)4 Cl2]·. Hexaminkoboltkloriden är i vattenlösning
ej dissocierad. Substitueras i hexaminkloriden en
eller flera NH3-grupper genom en negativ radikal,
så förvandlas den komplexa koboltionen till en
(negativt laddad) anion. På alldeles analogt sätt
förhålla sig andra metaller, t. ex. platina, där man
känner bl. a. följande föreningar:

Pt (NH,)6 C14 Pt (NH3)4 C14

balt: Klorid af Drechsels
Platimtetraminklorid

bas

Pt Cl? K, !

Kaliumplatinaklorid j

Salt. Pt(NH3)2Cl4

Platinidiaminklorid

Ioner: odissocieradt

Anmärkningsvärdt är, att sådana metallhydrat, som
i och för sig äro relativt svaga baser, t. ex. Ag · OH,
bli starkare baser genom addition af ammoniak,
t. ex. Ag (NH3)2 · OH. – Man har antagit, att
NH3-grupperna äro hos metallammoniakföreningarna
bundna till metallatomen genom s. k. bivalenser,
ett slags svagare valenskrafter. Enligt A. Werner
(1910–11) förekommer hos metallammoniakföreningar
stereoisomeri (spegelbildsisomeri). Ang.
metallammoniakföreningarnas konstitution och
isomeriförhållanden ha flera olika hypoteser
uppställts. Värdefulla teoretiska arbeten ang.
platinaammoniakföreningars konstitution ha 1903–04
publicerats af P. Klason.
H. E.

Metallbad. Se Bad 2.

Metallborrmaskin, maskinb. Se Borrmaskiner, sp. 1222.

Metallduk, Metalltrådsduk, en af mässingstråd
förfärdigad, mer eller mindre vidmaskig väfnad, som
användes som sil eller sikt i en mängd industriella
apparater.

Metaller (af grek. metallon, eg. grufva, bergverk),
kem., enkla kroppar, eller grundämnen, som utmärkas
af ogenomskinlighet, en särskild glans (metallglans)
samt förmåga att leda värme och elektricitet. De
flesta metaller äro i kemiskt hänseende positiva
grundämnen, d. v. s. deras hydrat äro företrädesvis
baser. Man indelar metallerna i lätta och tunga,
allteftersom deras specifika vikt är mindre eller
större än oxidernas. Till de lätta metallerna höra
alkalimetallerna (kalium, natrium, litium, rubidium
och cesium), de alkaliska jordarternas metaller
(kalcium, strontium, barium, radium och magnesium)
samt de egentliga jordartmetallerna (aluminium,
beryllium, zirkonium, cerium m. fl.). Metallerna
äro enatomiga grundämnen, deras molekylvikt
öfverensstämmer således med atomvikten. Af de tunga
metallerna benämnas guld, silfver och platinagruppens
metaller ädla, emedan de ega ringa frändskap till
syre och därför icke oxideras i luften. Öfriga
tunga metaller äro oädla. Redan Volta ordnade 1705
metallerna i en serie efter den elektriska laddning,
som de antaga, när de beröra hvarandra. Denna serie
sammanfaller – såsom den tyske elektrokemisten Ritter
visade – med den, som man erhåller, om man ordnar
metallerna efter deras förmåga att utfälla hvarandra
ur sina resp. saltlösningar. Enligt Berzelius’
elektrokemiska uppfattning börjar denna serie med
den mest positiva bland metallerna och slutar med den
mest negativa. Ordningsföljden är (enligt Berzelius):
kalium, natrium, litium, barium,, strontium, kalcium,
magnesium, beryllium, yttrium, aluminium, zirkonium,
torium, cerium, mangan, zink, järn, nickel, kobolt,
kadmium, bly, tenn, vismut, uran, koppar, silfver,
palladium, rhodium, kvicksilfver, platina, iridium,
osmium, guld.

Man vet numera, att en metall är desto mer positiv,
ju större dess tendens är att sända positivt laddade
atomer, ioner, i en omgifvande vattenlösning. Det
tryck, hvarmed en metall utsänder sina ioner i en
lösning, det s. k. lösningstrycket, kan för de flesta
metaller kvantitativt bestämmas. Ordnar man metallerna
efter deras lösningstryck, får man – med få undantag
(kvicksilfver står mellan koppar och silfver) –
samma följd, som angifvits af Berzelius.

Metallernas egenskaper äro mycket olika. Deras
smältpunkter ligga mellan 39,4° under 0-punkten
(kvicksilfver) och mycket höga temperaturer
(2,300° iridium, 2,500° osmium). Metallerna äro
vid högre temperaturer flyktiga, och många af
dem kunna destilleras, t. ex. kvicksilfver, zink,
magnesium, arsenik, silfver. Somliga metaller äro
spröda, t. ex. vismut, andra smidiga; smidigast
är guldet. Metallernas täthet varierar mellan 0,59
(litium, den lättaste af alla metaller) och 22,5
(osmium). Äfven i kemiskt afseende äro metallerna
mycket olika. De minst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free