- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
263-264

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meteorograf, en apparat - Meteorlit. Se Meteorsten - Meteorolog, en person - Meteorologi l. Atmosfärologi, vetenskapen om luftkretsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

theorellska i form af siffervärden, utan som kurvor på
en metallcylinder, hvilka utan några vidlyftiga
processer kunna i tryck mångfaldigas. – En annan
metod för själfregistrering, hvilken äfven lämpar
sig för återgifvande på ett och samma blad af
flera instruments samtidiga stånd, är den i Kew
och på flera andra stationer i England samt äfven
annanstädes, förnämligast på stationer utom Europa,
använda fotografiska metoden, enligt hvilken ett
starkt ljus kastas på kvicksilfverkolonnens öfre
yta i barometern och termometern, och en fotografisk
bild framkallas af dessa på ett för ljuset känsligt
pappersblad. Mest använda alltsedan 1890-talet äro,
på grund af sin lättskötthet och prisbillighet och det
ringa utrymme de upptaga, de af firman Eichard i Paris
konstruerade meteorograferna, med aneroidbarometer,
metalltermometer och hårhygrometer. Dylika mycket
små och lätta instrument, till stor del förfärdigade
af aluminium, användas vid utforskande af de högre
luftlagrens meteorologi. Vid de större aeronautiska
observatorierna, t. ex. L. Teisserenc de Borts
i Trappes och R. Assmanns i Lindenberg, har man
egna instrumentmakare för tillverkning af dessa
meteorografer.
R. R. (N. E-m.)

Meteorolit. Se Meteorsten.

Meteorolog, en person, som egnar sig åt eller
sysselsätter sig med meteorologi (se d. o.).

Meteorologi (af meteor, se d. o., och grek. logos,
lära) 1. Atmosfärologi, vetenskapen om luftkretsen och
dess företeelser. Till denna hänföras af åtskilliga,
företrädesvis äldre författare äfven vissa närliggande
vetenskapsgrenar, såsom delar af den fysikaliska
geografien samt läran om jordmagnetismen. Tillsammans
med meteorologien bilda dessa vetenskapsgrenar en alla
jordens fysikaliska förhållanden omfattande vetenskap,
som fått namn af geofysik l. terrestrisk (tellurisk)
fysik
(fr. physique du globe).
– Redan de forne grekerna ansågo företeelserna inom
luftkretsen som värdiga föremål för spekulationen,
hvilket bland annat bevisas af Aristoteles’ utförliga
"Meteorologia" i 4 böcker, hvilket arbete ända till
medeltidens slut utgjorde den förnämsta och nära nog
enda källa, hvarur de lärde hämtade sina kunskaper
i meteorologien. Af andra författare i ämnet
från forntiden kunna som mera framstående nämnas
grekerna Hippokrates och Aristoteles’ lärjunge
Theofrastos samt romarna Plinius d. ä. och Seneca.
(Jfr J. L. Ideler, "Meteorologia veterum græcorum
et romanorum", 1832.)
– Under medeltiden drabbades det ringa
meteorologiska vetande, som Grekland och Rom
tillegnat sig, af samma öde som öfriga
empiriska vetenskaper, nämligen att fördunklas
af astrologiska fantasterier. Och liksom den
enskilda människans och staternas öden ansågos
styras af stjärnornas ställningar, så trodde man
ock väderlekens förändringar bero uteslutande på
planeternas ställning till hvarandra samt förnämligast
på månens olika faser och ställningar. Från denna
föreställning härstammade den "hundraåriga
väderlekstabellen", som härskade med nästan
oinskränkt makt långt in på 1700-talet och
hvaraf spåren ännu i dag kunna förmärkas,
ehuru visserligen icke inom den vetenskapliga
världen. Först genom uppfinningen af barometern
(1643 eller 1644) och
termometerns förseende med temperaturskala
(i midten af 1600-talet) blef det möjligt att
bestämma lufttrycket och lufttemperaturen samt
deras förändringar, och därigenom möjliggjordes
insamlandet af ett dugligt material för vetenskapliga
undersökningar. Redan på 1650-talet upptäckte
man, att lufttrycket (se d. o.) står i nära
samband med väderleken och särskildt vindarna,
och därigenom ökades intresset för meteorologisk
forskning. Astronomen Edmund Halley utgaf 1686
en karta öfver passadvindarna och monsunerna och –
likaledes till sjömännens tjänst – 1701 en karta öfver
kompassens missvisning (jfr Jordmagnetism). I större
skala började man insamla meteorologiska iakttagelser
omkr. midten af 1700-talet, då många fysiker,
astronomer och andra intresserade personer företogo
sig att i sin hemort anteckna de meteorologiska
instrumentens stånd och öfriga väderleksfaktorer
flera gånger i dygnet samt flera vetenskapsmän från
resor i bergstrakter eller till aflägsna länder
och från längre sjöfärder hemförde rika skördar af
meteorologiska och jordmagnetiska iakttagelser. Mot
slutet af 1700-talet företog Saussure sina resor
i Alperna, hvarvid han grundligt studerade de
meteorologiska och särskildt fuktighetsförhållandena
vid större höjd öfver hafsytan. Vid samma tid utförde
Chiminello sina timiakttagelser i Padua, och flera
för sin tid särdeles viktiga meteorologiska samlingar,
uppsatser och sammanställningar offentliggjordes af
bl. a. Cotte, Deluc, Saussure och Toaldo, i hvars
arbete "La meteorologia applicata all’agricoltura"
(1775) månens förmenta inflytande på väderleken ännu
spelar hufvudrollen. Främst bland meteorologiska
arbeten under detta skede bör ställas det första
gemensamma internationella företaget, som grundlades
af kurfursten Karl Teodor af Pfalz-Bajern genom
stiftandet af Palatinska meteorologiska sällskapet
(se Meteorologiska sällskap), hvars medlemmar gjorde
sina iakttagelser med noggranna, af sällskapet dem
tillhandahållna instrument efter en fullt likformig
plan och på bestämda gemensamma tider af dagen (kl. 7
f. m., 2 och 9 e. m.). Dessa iakttagelser utgåfvos
i 12 årgångar i det af J. Hemmer redigerade arbetet
"Ephemerides Societatis meteorologicæ palatinæ"
(Mannheim, 1781–92). Där finnas iakttagelserna tryckta
från 36 stationer i Europa, 1 på Grönland och 2
i Nord-Amerika, delvis dock utförda
på andra timmar än enligt instruktionen
samt mer eller mindre ofullständiga.
Från Stockholm (Holmia) finnas iakttagelser,
meddelade från Vet. akad., tryckta för åren
1783–92, utförda kl. 6 f. m.,
2 och 10 e. m.; men i Sverige gjordes på
Vet. akad:s föranstaltande dylika iakttagelser
äfven i åtskilliga andra städer, Härnösand,
Strängnäs, Göteborg, Växjö m. fl., af lektorerna
i matematik samt vid observatorierna i Uppsala
och Lund (se nedan), och dessa fortsattes, sedan
Societas palatina och dess årsbok efter
franska revolutionen upphört. Ungefär samtidigt
planerade Lavoisier och Borda i Paris för Frankrike
ett dylikt iakttagelsesystem, hvilket också
med den nyuppfunna optiska telegrafens
hjälp skulle möjliggöra väderleksförutsägelser,
men Lavoisiers hufvud föll under giljotinen
i revolutionens skräckvälde och därmed alla
hans planer. – En ny

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free