- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
265-266

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meteorologi l. Atmosfärologi, vetenskapen om luftkretsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

period inträdde i meteorologien, då Alexander von
Humboldt (1817) utgaf sin berömda afhandling om
isotermerna (se d. o.), hvarigenom början gjordes
till de jämförande klimatologiska undersökningar,
som för ett följande femtiotal af år gåfvo den
meteorologiska vetenskapen dess prägel. I samma
riktning och samtidigt med Humboldt arbetade
L. von Buch, Wahlenberg m. fl. på de klimatologiska
undersökningsmetodernas utveckling. Genom Humboldts
egna iakttagelser, som han meddelade i form af bref
och uppsatser i en mängd tidskrifter samt i "Voyage
aux régions équinoxiales du Nouveau continent" (se
Humboldt 2), erhölls en riktigare föreställning om
ekvatorialtrakternas meteorologiska och jordmagnetiska
förhållanden, hvarjämte han genom sin auktoritet
utverkade, att en stor mängd stationer upprättades
i de vidsträckta ryska och engelska besittningarna
inom och utom Europa. Resultaten af denna alltmer
tilltagande meteorologiska verksamhet visade sig
i en mängd vetenskapliga skrifter, af hvilka de
flesta behandla klimatologien antingen för ett
särskildt land eller för större landkomplexer och
världsdelar. Bland de verksammaste arbetarna på
detta fält finna vi dansken Schouw samt tyskarna
Brandes, Schübler och Kämtz (som i sin klassisk blifna
"Lehrbuch der meteorologie", 1831–36, fullständigt och
på ett systematiskt sätt redogör för meteorologiens
alla delar) samt Dove, hvilken redan på 1820-talet
började sin femtioåriga verksamhet i meteorologiens
tjänst. Med honom uppnår denna period, som skulle
kunna kallas den klimatologiska, sin höjdpunkt. I
"Klimatologische beiträge" (1857–69) meddelar han
ett ofantligt stort observationsmaterial öfver
temperatur och nederbörd från alla delar af jorden,
och genom "Die monats- und jahresisothermen in der
polarprojection" (1864) lämnade han ett viktigt bidrag
till kännedomen om klimatförändringarna under året
i olika världsdelar.

Hvad Sverige beträffar, finnas från äldre historiska
tider endast några strödda uppgifter om ovanlig
värme eller köld, väta eller torka, god eller dålig
årsväxt o. s. v. De äldsta regelbundna meteorologiska
iakttagelser, som utförts inom Sveriges nuv. gräns,
äro de, som Tyko Brahe lät anställa på Hven
1582–97. De äro utgifna af Videnskabernes selskab i
Köpenhamn 1876 med ett bihang: bearbetning af Poul
la Cour, och sedermera bearbetade af N. Ekholm
("Ymer", 1899, "Quarterly journal of the Royal
meteorological society", London jan. 1901),
hvaraf synes framgå, att klimatet på Hven var mera
kontinentalt på Tyko Brahes tid än i slutet af
1800-talet (1881–98); febr. och mars voro då mer
än 1° C. kallare än i vår tid. 1649–51 gjordes i
Stockholm barometeriakttagelser af Cartesius och
Chanut samtidigt med dylika i Paris och Clermont. De
första af svenskar utförda regelbundna meteorologiska
iakttagelserna anordnades mellan 1720 och 1740
med understöd af Vet. soc. i Uppsala af E. Burman
och A. Celsius först i Uppsala och sedan på flera
andra ställen i Sverige. Men bristen på noggranna
termometrar minskade betydligt värdet af dessa
iakttagelser. Från Uppsala eger man tämligen goda
iakttagelser sedan 1739 (med åtskilliga luckor),
från Stockholm sedan 1754 och från Lund
sedan 1740. Äfven barometer och nederbördsmätare
användes, men efter vår tids fordringar ha de
med dessa instrument utförda iakttagelserna föga
värde. Redan dessförinnan hade svenska forskare
undersökt sambandet mellan vattenståndet i floderna
och sjöarna samt väderleken. U. Hjärne, E. Swedenborg,
D. Tiselius och B. Vassenius sysselsatte sig
därmed. Den sistnämnde lämnade en väsentligen
riktig förklaring af detta samband, grundad på
mångåriga iakttagelser af väderleken och Vänerns
vattenstånd. Alltifrån senare hälften af 1700-
och förra hälften af 1800-talet finnas tämligen
fullständiga serier af vattenståndsmätningar i några
af våra största vattendrag.

1848 och följande år inrättade A. J. Erdmann och
J. H. Kreuger med statsunderstöd regelbundna
meteorologiska och hydrografiska iakttagelser
vid 20 stationer (hvaraf 18 fyrar), af hvilka
11 försågos med Kreugers vindmätare, som voro i
bruk, till dess ifrågavarande iakttagelser 1878
ställdes under Nautisk-meteorologiska byrån, hvars
styrelse i slutet af 1870- och början af 1880-talet
afskaffade dem (se N. Ekholm, "Några upplysningar
om de nautisk-meteorologiska iakttagelserna i
Sverige", i Sveriges allmänna sjöfartsförenings
tidskrift 1906). 1850 och följande år upprättade
E. Edlund med statsunderstöd ett system af
s. k. andra klassens meteorologiska stationer,
med meteorologiska iakttagelser 8 f. m., 2 och 9
e. m. dagligen på barometer, torr och våt termometer,
vindens riktning och styrka, molntäcke, nederbörd,
dimma, dagg, rimfrost, åska, norrsken m. m.,
samt afläsning af maximi- och minimitermometer och
uppmätning af nederbördsmängden en gång i dygnet,
hvilka iakttagelser alltsedan fortgått, under det
nya stationer småningom tillkommit. Sedan 1873
står detta system under ledning af Meteorologiska
centralanstalten i Stockholm. 1865 anordnades
vid astronomiska observatoriet i Uppsala
under inseende af G. Svanberg och ledning af
R. Rubenson samt på observatoriets bekostnad en
serie af meteorologiska iakttagelser hvarje timme
dygnet om, utförda af frivilliga iakttagare, mest
studenter. 1868 ersattes dessa till större delen
af själfregistrerande instrument, konstruerade af
A. G. Theorell. En del företeelser, såsom moln, åska
och norrsken, måste dock fortfarande inregistreras
genom personlig iakttagelse. På detta sätt uppstod
Meteorologiska observatoriet i Uppsala, som 1878 blef
en själfständig institution vid universitetet. 1870
anordnade Lotsstyrelsen ett system af iakttagelser
öfver isförhållandena i svenska farvattnen, hvilka
iakttagelser utföras af Lotsverkets tjänstemän;
vid fyrar och lotsplatser göras också iakttagelser
öfver vind och väderlek. I början af 1870-talet
upprättade H. Hildebrandsson under medverkan af
hushållningssällskapen ett system af s. k. fjärde
klassens stationer, vid hvilka gjordes anteckningar om
isförhållanden, åskväder, frostnätter samt fenomen
i växt- och djurriket. Detta system blef längre
fram ställdt under Meteorologiska centralanstaltens
ledning. Vidare anordnade han vid samma tid ett
internationellt system af iakttagelser på molnens,
särskildt fjädermolnens, gång. Af stor betydelse för
meteorologien ha de vetenskapliga expeditioner varit,
som med understöd af mecenater och till någon del
statsmedel anordnats af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free