- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
267-268

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meteorologi l. Atmosfärologi, vetenskapen om luftkretsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

svenska forskare, i synnerhet sedan A. E. Nordenskiöld
hade den lyckliga idén att 1872–73 utrusta
sin öfvervintringsstation vid Mosselbay på
Spetsbergen till ett första klassens observatorium,
liksom också "Vegas" öfvervintringsstation vid
Pitlekaj 1878–79. Vidare ha vi att nämna den
fysikalisk-meteorologiska station vid Kap Thordsen
på Spetsbergen 1882–83 under N. Ekholms ledning, som
utgjorde svenskarnas bidrag till den internationella
polarforskning, som samtidigt utfördes af svenskar,
norrmän, danskar, holländare, tyskar, österrikare,
ryssar, engelsmän, fransmän och nordamerikaner
1882–84. De mätningar af molnens höjd och rörelse,
som utfördes af Ekholm vid Kap Thordsen 1883 och från
1884 i Uppsala af honom, K. L. Hagström och andra,
voro impulsen till de internationella molnmätningar,
som sedermera på Hildebrandssons förslag 1896–97
utfördes samtidigt på många orter. Värdefulla
meteorologiska iakttagelser utfördes vidare under
A. Nathorsts polarfärd till Spetsbergen och Kung
Karls land 1898 samt till nordöstra Grönland 1899,
under gradmätningsexpeditionen på Spetsbergen
1899–1900 vid Treurenberg bay af J. Westman, under
O. Nordenskjölds sydpolsexpedition 1901–03 vid Snow
hill s. om Kap Hoorn, samt af S. Hedin under hans
forskningsresor i Asien 1894–97, 1899–1902 och
1906–08. Af stort meteorologiskt intresse äro också
A. Hambergs undersökningar öfver Sarekfjällen (se
Hamberg 3). 1905 upprättades af Stockholms
naturvetenskapliga förening under medverkan af
Vet. akad. nära Riksgränsens järnvägsstation
vid Vassijaure naturvetenskapliga station ett
meteorologiskt observatorium, som ännu (1912)
är i verksamhet. Se vidare art. Meteorologiska
centralanstalten
och Meteorologiska stationer.

Från midten af 1850-talct började den meteorologiska
forskningen beträda en ny väg, och det dittills så
gynnade klimatologiska arbetet fick i någon mån träda
tillbaka för en annan gren af meteorologien, hvars
studium då tog ny fart, nämligen väderleksläran. De
nya forskningssätt, som vid nämnda tidpunkt började
införas i vetenskapen, behöfde dock en tidrymd af
öfver 20 år för att göra sig gällande vid sidan
af det klimatologiska forskningsarbetet; och det
dröjde till inemot slutet af 1870-talet, innan det
nyare uppfattningssättet förmådde uttränga de äldre
föreställningarna om väderleksförändringarnas natur
och orsak, som blifvit till stor del formulerade af
Dove och med stor seghet bibehöllo sig förnämligast
i Tyskland.

Sammanfattningen af dessa nya undersökningsmetoder och
åskådningssätt benämnes den moderna meteorologien,
hvilken karakteriseras däraf, att i densamma
väderlekens växlingar i tid och rum göras till
föremål för vetenskaplig undersökning, medan den
klimatologiska forskningen afser att finna de
konstanta medelförhållanden, som äro oberoende af
väderlekens tillfälliga växlingar. Föregångare till
den moderna riktningen saknades icke under föregående
perioder. Som sådan kan man anse Brandes, hvilken
bl. a. i "Beyträge zur witterungskunde" (1820)
uttalar åsikter och använder undersökningsmetoder,
som i mycket påminna om den moderna meteorologiens,
samt äfven Dove, hvilken i "Gesetz der stürme"
(1857; 4:e uppl. 1873) sammanställer
väderleksförhållandena öfver hela Europa vid
flera för sin våldsamhet bekanta stormar och
genom sina undersökningar af de operiodiska
temperaturförhållandena lagt grunden till en
ännu i dag föga utvecklad undersökningsmetod
af samtidigt öfver större områden härskande
temperaturförhållanden. Som förutsättning för de
moderna teorierna och undersökningsmetoderna betraktar
man äfven med rätta de i sjöfartens intresse af
Redfield, Espy, Dove, Reid, Piddington m. fl. under
förra hälften af 1800-talet företagna studierna öfver
de häftiga hvirfvelstormar, orkaner, cykloner och
tyfoner, för hvilka de sjöfarande utsättas på de stora
världshafven. Den nyuppfunna elektriska telegrafen
väckte ånyo tanken att åstadkomma väderleksutsikter
och stormvarningar med hjälp af synoptiska kartor,
ett förslag, som framlades af Kreil och af Piddington
1842 och i mindre skala förverkligades af J. Glaisher
i England 1849 och af J. Henry (se d. o.) i Förenta
staterna s. å. Frågan omfattades med lifligt intresse
af det 1852 stiftade Société météorologique de
France.
Den svåra storm, som 14 nov. 1854 hemsökte
den förenade fransk-engelska flottan i Svarta hafvet
vid Krim under västmakternas krig med Ryssland, blef
anledning till planens förverkligande i Europa i stor
skala. På uppmaning af amiral Vaillant undersöktes
frågan af astronomen Leverrier, som utsände ett
cirkulär till meteorologer och astronomer i hela
Europa med begäran om upplysning om atmosfärens
tillstånd 12–16 nov. 1854. Mer än 250 svar erhöllos,
och därur säges Leverrier dragit den slutsatsen,
att nyssnämnda storm börjat i nordvästra Europa
och därifrån fortskridit till Svarta hafvet. Man kan
betvifla uppgiftens riktighet, ty iakttagelserna ha ej
blifvit publicerade; men på grund häraf upprättades
emellertid i Frankrike under Leverriers ledning
och efter hand i hela Europa en väderlekstjänst
så anordnad, att från ett stort antal öfver vår
världsdel spridda stationer dagligen insändes
väderlekstelegram till en i hvarje land upprättad
meteorologisk centralanstalt. Med hjälp af dessa
väderlekstelegram upprättades s. k. synoptiska
väderlekskartor (synoptisk, d. v. s. som åskådliggör
samtidiga iakttagelser), på hvilka väderlekens
särskilda faktorer öfver ett större område anges
medelst linjer och konventionella tecken, och med
ledning däraf utsändes stormvarningar och uppgifter
om väderleksutsikter. Den första af dessa kartor
utkom i "Bulletin international" 11 sept. 1863, och
de första resultaten af den nya undersökningsmetoden
publicerades af Marié-Davy 1866.

I fråga om det praktiska utnyttjandet af
väderlekstelegrammen i och för väderleksutsikter
och särskildt stormvarningar var emellertid Robert
Fitzroy föregångsmannen i Europa, i det att han
redan 1861 började telegrafiskt utsända dylika
utsikter och varningar öfver Brittiska öarna
(se Fitzroy 4). Oaktadt han anslöt sig till Doves
stormteori, var hans praktiska verksamhet i det hela
framgångsrik, enär han grundade sina förutsägelser
nästan uteslutande på lufttryckets förändringar.

De nya idéerna vunno snart genklang i de skandinaviska
länderna, där norrmannen Mohn 1870 utgaf "Stormatlas"
och där dansken Hoffmeyer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0150.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free