Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meteoromanti, väderleksspådom - Meteoroskop - Meteoroskop 1. Meteor. a) apparat för flera instrument - Meteoroskop 1. Meteor. b) spå väderapparat - Meteoroskop 2. Fys., en apparat för regitrering af stjärnfall - Meteorpapper, bot. Se Heterocontae - Meteorsilke. Se Konstsilke - Meteorsten, Meteorit, Metaorolit, miner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Meteoromanti (af meteor, se d. o., och grek. manteia,
spådom), väderleksspådom.
Meteoroskop [-skåp; af meteor, och grek. skopein,
se d. o.]. 1. Meteor. a) apparat, i hvilken flera
meteorologiska instrument, såsom barometer,
termometer och hygrometer, äro anbringade och
kunna afläsas; b) rör med innesluten vätska eller
dylika påfund, som föreges spå väder, men sakna allt
vetenskapligt värde. – 2. Fys., ett af K. v. Littrow
1837 konstrueradt instrument till iakttagande af
meteorer och stjärnfall, särskildt till bestämmande
af rektascension och deklination för ändpunkterna
af deras synbara banor. Det är vanligen monteradt
som ekvatorial och har groft delade cirklar. 1894
uppfann Wurzel ett fullkomligare dylikt instrument
med samtidig registrering af det iakttagna läget.
1 o. 2. N. E-m.
Meteorpapper, bot. Se Heterocontæ.
Meteorsilke. Se Konstsilke.
Meteorsten, Meteorit, Meteorolit (af grek. meteoros,
i luften befintlig, och lithos, sten) 1. Aërolit (af
grek. aer, luft), miner., en bergarts- eller järnmassa
af kosmiskt ursprung. Meteorstenar nedfalla tid
efter annan på vår jord under karakteristiska ljud-
och ljusfenomen. De iakttogos redan i äldsta tider
enligt gamla berättelser om "stenregn"; men man ansåg
dem icke vara af kosmiskt ursprung, förrän fysikern
Chladni genom sin viktiga skrift "Über den ursprung
der von Pallas gefundenen und anderen ähnlichen
eisenmassen" (1794) visade, att de icke härstamma
från vår planet. Dessa från höjden nedfallande massor
blefvo i äldsta tider ofta föremål för tillbedjan,
såsom fallet var såväl med ett under Numa Pompilius
i Rom nedfallet sköldformigt järnstycke som ock med
"svarta stenen" i Kába i Mekka. Chladnis afhandling
gaf anledning till ett vetenskapligt studium af dessa
kroppar, hvaraf framgick, att meteoriterna visserligen
ej äro sällsynta, om ock deras storlek vanligen icke
är betydande. Å ena sidan nedsjunka de till stoftlik
finhet, å andra sidan uppnå de aldrig en storlek af
en kubikmeter. Den tyngsta stenen, den från Knyahinya
(Ungern), som föll 9 juni 1866, väger 294 kg. och
intager en rymd af ungefär 0,084 kbm.
G. Rose indelar meteoriterna i meteorjärn, af
järn till hufvudsaklig del bestående meteoriter,
pallasiter, bestående af järn och olivin,
samt kondriter, bestående af olivin, bronzit
m. fl. mineral, med järn som underordnad beståndsdel,
hvilken klass indelas i flera grupper, allteftersom
beståndsdelarna olivin, bronzit, enstatit,
hypersten eller fältspat äro mer eller mindre
öfvervägande. Namnet kondrit (grek. chondros,
korn, liten kula) antyder den hos meteorstenar
vanliga strukturformen: talrika kristalliniska
inneslutningar under form af små runda kulor. Det rena
eller nästan rena meteorjärnet är mycket mera sällsynt
än meteorstenarna, hvilka till sammansättningen ha
viss likhet med några doleritiska bergarter, ehuru
de vanligen innehålla metalliskt järn i större eller
mindre mängd insprängdt, en beståndsdel, som icke
blifvit iakttagen hos våra från jorden härstammande
bergarter eller åtminstone icke är allmän bland
desamma. Några meteoriter hålla intet järn, andra ha
mer eller mindre järn, och
andra åter bestå till större delen af en hålig
järnmassa, i hvars porer olivin och andra silikat
sitta inneslutna. Dessa olika slag bilda således
en fortlöpande serie af kosmiska kroppar, från de
järnfria meteorstenarna till det rena meteorjärnet,
hvilka på grund af vissa likheter hänvisa på ett
gemensamt ursprung. Meteoriterna ha ingen bestämd
yttre form, enär de äro att anse som brottstycken
af större massor. De äro därför stundom runda,
stundom mera kantiga. Meteoriterna omges af en
smältskorpa (se fig. 1), som på de stenartade
massorna vanligen är svart och matt, mera sällan
glänsande. På järnmeteoriterna är det yttre skalet
af samma beskaffenhet som hammarslaggen, som uppstår
på ytan af smidesjärn, då det upphettas. Ang. deras
ursprung och sättet huru de blifvit bildade kan man
ännu blott uppställa hypoteser, som ha en större
eller mindre sannolikhet.
Tänker man sig nämligen de spridda styckena
återförenade till en kosmisk massa, med det tyngsta
i midten, så har man en massa, analog med vår jord,
hvilken inom ett skal af sten har en tyngre kärna,
sannolikt af någon metall, t. ex. järn. Det är
därför sannolikt, att meteoriterna härstamma från
en eller flera himlakroppar af samma byggnad som
jorden, men som h. o. h. eller delvis blifvit
söndersprängda. Vore de planetariska kropparna af
obetydlig storlek, förmådde ej deras tyngdkraft
återföra alla de utkastade styckena till planetens
yta. De kringströdda skärfvorna skulle då kretsa
i världsrymden. De större och tätare skulle som
meteoriter komma till oss, de smärre, lösare förtäras
i atmosfären och bilda stjärnfall. Man antar sålunda,
att meteoriterna äro brottstycken af planetariskt
ursprung, som röra sig i världsrummet med en
hastighet af 3–4 mil i sek. Då deras banor af en
eller annan orsak stundom närma sig jordens bana så
mycket, att de komma inom jordens attraktionskrets,
nedfalla de på densamma eller genomskära luftkretsen
under ljud- och ljusfenomen. Den stora kosmiska
hastigheten möter motstånd, då jordatmosfären
träffas, hvarefter hastigheten minskas och
meteoritens rörelse alldeles upphäfves. Ljus och
värme utvecklas vid luftens sammantryckning, och
genom hettan förvandlas meteoritens periferiska
parti till en smältskorpa. Man har äfven af
smältskorpans anordning på vissa meteoriter
(fig. 1) trott sig kunna sluta till, hvilken sida
af meteoriten under dess lopp genom atmosfären
varit riktad framåt och hvilken varit riktad bakåt
(bröst- och ryggsida). Enligt Meydenbauer äro
meteoriterna snarast kosmiska moln, sammansatta af
en stoftformig massa, sväfvande i de permanenta
gaserna. Vid deras inträde i jordatmosfären
uppstår en förtätning, en oxidation under stark
värmeutveckling, hvarvid t. ex. järn, silicium
o. s. v. förbrännas till fasta oxider, under det kolet
ger gasformiga förbränningsprodukter. Kännedomen
om meteoriternas sammansättning och en jämförelse
af deras beståndsdelar med mineral från jorden äro
därför, såsom man lätt kan föreställa sig, af stor
vikt. Genom kemiska och mikroskopiska undersökningar
har man funnit, att de till största delen utgöras
af en blandning af svafvelföreningar, oxider och
sådana silikat, som vanligen förekomma i plutoniska
bergarter på vår jord, såsom olivin samt olika slag
af pyroxen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
