Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meteorsten, Meteorit, Metaorolit, miner. - Meteorstensfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
museum. Stenens vikt är 7,45 kg. Den visar vid
etsning vackra Widmannstättenska figurer. Af
smältskorpan ses här och där små rester af intill 1
mm. tjocklek. Meteoriten har en utpräglad bröst- och
ryggsida. Man känner meteorstenar också från
föregående geologiska perioder. Se vidare
Meteorstensfall.
Hj. Sj. (A. Hng.)
Meteorstensfall. Sedan uppmärksamheten genom Chladnis
undersökningar 1794 (se Meteorsten) blifvit riktad på
meteoriternas studium, deras tillkomst och ursprung,
har man noga och kritiskt undersökt alla berättelser
om nedfallande stenar och kunnat konstatera en
stor mängd sådana fall. Härvid har det visat sig,
att de flesta, som iakttagits, förekommit i tätt
befolkade länder i Europa och i Amerika, men att
mycket färre fall blifvit iakttagna i Asien och
Afrika samt högst få i Australien. Häraf kan man
med tämlig visshet draga den slutsatsen, att de
flesta meteorstensfall undgå uppmärksamheten eller
åtminstone att stenarna ej kunna återfinnas, enär de
falla dels i hafven, dels i ödemarken och på obebyggda
trakter. Järnmeteoriterna äro mycket sällsyntare än
stenmeteoriterna, och ännu mera sällsynta äro de
järnmeteorer, hvilkas nedfallande verkligen blifvit
iakttaget. Sålunda upptager en 1883 tryckt förteckning
öfver British museums i London samling af meteoriter,
fallna från 26 maj 1751 till 3 febr. 1882, endast 8
iakttagna meteorjärnfall mot 111 funna meteorjärn,
hvilkas nedfallande ej iakttagits. Däremot ha
af 225 meteorstenar i samma samling alla utom 8
blifvit observerade, då de fallit. Det är utrönt,
att meteorstenarna till följd af sin benägenhet
att lätt förvittra samt förvittringsprodukternas
likhet med terrestriska sten- och jordarter icke så
lätt kunna återfinnas, om iakttagelse af fallet ej
skett. Häraf skulle man kunna göra den jämförelsen
att, då 14 gånger flera meteorjärn blifvit funna,
än de, som observerats falla, äfven ett mycket
större antal meteorstensfall förekommit än de,
som verkligen blifvit iakttagna eller efter hvilka
stenar tillvaratagits. Af förteckningarna i de
större samlingarna framgår, att åtminstone 3 à 4
fall i medeltal hvarje år tillvaratagits. Betydande
samlingar af meteoriter finnas bl. a. i Wien, Paris,
London, Berlin, Stockholm och Tübingen. Riksmuseets
i Stockholm samlingar innehålla 70 järnmeteoriter,
10 stenjärnmeteoriter och 101 stenmeteoriter, eller
tillsammans 181 nummer. Samlingen i Wien upptog 1877
ett antal af 308 st.
Bland märkliga meteorstensfall må anföras följande,
som på senare tiden iakttagits inom Sverige. Vid
Hässle (Uppland) nedföllo 1 jan. 1869 omkr. 700
meteorstenar inom en från s. ö. mot n. v. gående
oval af 18 km. längd och 3 km. bredd, de minsta
i omkretsens södra del, omkring Arnön i Mälaren,
de större längre mot n. v. Som fallet inträffade
på snöklädd mark och frusen sjö, kunde man insamla
flertalet stenar, bland dem äfven sådana, som vägde
endast 0,1 gr. och därunder. Den största sten, som
påträffades, vägde 1,760 gr. Jämte stenarna nedföllo
svarta, sotlika klumpar, som inom kort sönderföllo. –
Strax s. om Ställdalens järnvägsstation (Västmanland)
visade sig 28 juni 1876, kl. 11 t. 32 m. f. m.,
vid solklar himmel en stor eldkula under några
sekunder. Denna meteor var synlig från Stockholms
skärgård i ö. till Kristiania i v. samt från Mora
i n. till Visingsö i s. Meteoren visade sig som
ett lysande eldklot, afsmalnande bakåt och följd
af en ljus strimma, som var flera gånger längre än
kärnan, samt betecknade sin bana med en några minuter
kvarblifvande eld- eller rökstrimma. Alla, som
i närheten af fallstället iakttogo företeelsen,
sågo intet eller föga eldfenomen, oaktadt himmelen
var klar. Däremot märktes från ställen
i fallets närhet molntappar, som hastigt
framilade på himlahvalfvet och från hvilka de
häftiga detonationer tycktes komma, som hördes
i denna trakt. Meteoritens bana syntes vara
från ö. n. ö. till v. s. v. Banans
lutning mot Ställdalens horisont var ungefär 36°.
Meteorens storlek (den glödande gasmassan inberäknad)
uppskattades till 150 à 400 m. i genomskärning.
Fallhastigheten var ej större, än att en sten af
8,500 gr. gjorde blott ett 9 tums djupt hål i en
rågåker. Stenarnas temperatur var hvarken ovanligt
hög eller låg. En omedelbart efter fallet
upptagen sten om 21 gr. kändes ej varm. Från
fallet tillvaratogos 11 stenar, i vikt växlande
emellan 21 och 12,400 gr. och sammanlagdt vägande
34 kg. Såväl Hässle- som Ställdalsmeteorstenarna
innehålla 15 enkla ämnen, eller, utom silikat,
järn, nickel och kobolt samt mangan, krom, fosfor,
svafvel och klor. Hässle-meteoriten innehåller
äfven tenn. Fragment af en meteor,
iakttagen vid Lunds observatorium, anställde 8
okt. 1912 eldsvåda å Tingsås prästgård. Från Finland
finnas uppgifna två iakttagna meteorstensfall och
från Norge ett sådant.
Efter A. E. Nordenskiölds "Studier och forskningar"
etc. (1883) anföras här följande uppgifter öfver
de största meteorstenar och meteorjärnblock samt de
rikaste meteorstensfall man känner. 1) Meteorstenar:
Knyahinya, i Ungern, 9 juni 1866: en mängd stenar
nedföll, af hvilka de flesta voro mycket små,
men en vägde 294 kg. Den förvaras på museet i
Wien och är den största meteorsten, hvars fall man
bevittnat. Dhurmsla, i Indien, la juli 1860: flera
stenar, af hvilka den största vägde 145 kg. Somliga af
stenarna voro strax efter fallet fryskalla. Ensisheim,
16 nov. 1492: en enda sten af 127 kg. vikt. Juvinas
(franska dep. Ardèche), 15 juni 1821: åtskilliga
smärre och en större, vägande 110 kg. – 2) De
järnblock, hvilkas fall iakttagits, äro: Hraschina,
nära Agram, 26 maj 1751: 2 järnblock, det ena vägande
9, det andra 40 kg. Braunau, i Böhmen, 14 juli 1847:
2 heta järnmassor, af hvilka den ena, vägande 24
kg., trängde 3 fot ned i jorden, den andra, vägande
17 kg., slog ned genom taket på ett hus. Victoria
West, södra Afrika, 1862: en holländsk jordbrukare
såg ett stenblock nedfalla. Detta vägde
3 1/4 kg. Det visade stor benägenhet att
vittra, om det utsattes för atmosfäriliernas inverkan.
Charlotte, Dickson County, Tennessee, 31
juli 1835: från en klar himmel nedföll ett mindre
järnblock bredvid en man, som plöjde en
åker. Nidigullam, nära Madras, 23 jan. 1870:
ett järnblock af omkr. 2 kg. vikt nedföll ur ett
stort och vackert eldklot samt trängde 22 tum ned
i jorden. Järnstycket fördes af byinvånarna till
ett tempel för att dyrkas. – 3) Som exempel på väl
iakttagna meteorstensfall, vid hvilka en stor
mängd stenar nedfallit ("stenregn"), må nämnas:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
