Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metodism - Metodism 1. En riktning i protestantismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wesley lefde, följde metodisterna i England och
Irland i allt hans ledning; han var ett slags kyrklig
monark ibland dem. Äfven metodisterna i Amerika
lydde honom troget, så länge de ännu stodo under
engelsk öfverhöghet. Men då deras land under namn af
Amerikas förenta stater lösgjort sig från England,
organiserade därvarande metodister sig till en af
Wesley oberoende kyrka; och när denne 1791 afled,
fick han i styrelsemakt ej någon efterträdare. Blott
få metodistsamfund kunna sägas vara demokratiskt
styrda, så att hvarje församling själf sköter alla
sina angelägenheter, och hvarje medlem har lika
mycket att säga om dessa. I allmänhet är det några
"ledande bröder" (kvartalkonferensen), som i fråga
om förvaltning ha makten inom församlingen, medan
den andliga verksamheten ordnas af predikanten
för hvarje särskild församling, men för vissa
gemensamma ärenden af årskonferensen. – I fråga om
kyrklig organisation skilja sig metodisterna i två
stora grupper: biskopliga och icke-biskopliga. De
förra ha nära 6 mill. medlemmar, de senare ungefär
3 mill. Biskoplig styrelse ha de större samfunden i
Amerika samt dessas missioner i andra världsdelar;
icke-biskopliga äro metodisterna i England samt deras
missioner i engelska kolonier, äfvensom en del mindre
grupper i Amerika. Medan biskoparna äro sin kyrkas
förnämsta ämbetsmän, valda af generalkonferensen, och
ha rätt att säga, hvar pastorerna skola tjänstgöra,
lyda de själfva under generalkonferensen, inom
hvilken de icke ha rösträtt och af hvilken de kunna
afsättas. Ehuru metodismen uppstod i England och
där ännu har stort inflytande, har den dock spridt
sig vida omkring, särskildt till Förenta staterna,
där metodisterna utgöra den talrikaste gruppen af
protestantiska kristna.
Metodismen i England. John Wesleys och hans vänners
verksamhet hade en strängt lagisk prägel, saknande den
glada frimodighet, som åtföljer ett fullt omfattande
af evangelium. Sedan John Wesley 1738 återkommit från
en missionsresa till Georgia i Amerika, kom han till
klarare insikt uti det otillfredsställande i sin förra
verksamhet. Han omfattade med full förtröstan Kristus
som sin Frälsare och förkunnade frimodigt evangelium,
hvarhelst han fick tillfälle därtill. Mångenstädes
stängdes kyrkorna för honom; men han predikade
med apostolisk ifver ute på fältet eller i enskilda
hus. 1739 förvärfvade han en gammal byggnad i London,
"The foundry" (gjuteriet), samt stiftade där en
förening, för hvilken han i samband med sin broder
Charles offentliggjorde vissa regler, som i hufvudsak
ännu gälla för de olika metodistsamfunden. Dessa
innehålla i korthet tre förmaningar: 1. att göra så
mycket godt som möjligt; 2. att afhålla sig från
allt ondt; samt 3. att begagna alla tillfällen till
det kristliga lifvets förkofran. Föreningar, hvilande
på dessa grundsatser, uppstodo snart på flera ställen
i England. Man började 1742 dela dem i "klasser",
hvar och en bestående af omkr. tolf medlemmar, bland
hvilka en var klassens andlige "ledare", medan en
annan, "skaffare", insamlade frivilliga bidrag till
verksamhetens underhåll. Deras antal ökades längre
fram; och ledare samt skaffare bildade tillsammans
"ledarmötet", hvilket blef föreningens styrelse. Då
man med tiden på flera håll nekade
dessa föreningars medlemmar tillträde till
Herrens nattvard i statskyrkorna, började Wesley
och ett par andra präster utdela nattvarden i
metodisternas kapell. 1741 började han regelbundet
utsända lekmannapredikanter, som enligt af honom
uppgjord plan reste omkring och förkunnade ordet i
de föreningar, som han stiftat. Ända intill sin sena
ålderdom fortfor också han själf att resa omkring och
predika i landets olika delar. Han skilde sig aldrig
formligt från engelska statskyrkan, inom hvilken
endast biskopar hade rätt att ordinera (prästviga)
predikanter. Genom att studera den äldsta kristna
kyrkans historia blef han dock öfvertygad, att talet
om biskoparnas "apostoliska succession" var en tom
fabel samt att biskopar och "äldste" urspr. hade samma
ämbete. Han ansåg sig därför ha rätt att, när behofvet
så påkallade, ordinera predikanter att förvalta
sakramenten. 1784 ordinerade han doktor Coke till
biskop för metodisterna i Amerika. Sedan ordinerade
han åtskilliga predikanter för Skottland och England;
af de senare satte han en till superintendent
(biskop). Då Wesley afled, hade metodisterna i England
(där kallade wesleyaner) och Irland omkr. 71,000
medlemmar och 300 predikanter. Genom lagligen
bekräftadt testamente förordnade han, att samfundets
angelägenheter skulle ledas af 100 predikanter (dem
han nämnde i testamentet) samt att dessa skulle utse
sina efterträdare. Dessa "lagliga hundra" ega ännu
makten inom samfundet; men faktiskt dela de den med
den årligen sammanträdande predikantkonferensen,
till hvilken sedan 1878 äfven lekmannaombud
ha tillträde. De wesleyanske metodisternas
verksamhet utgrenade sig till Frankrike. Canada
och Australien; de underhålla missioner i flera
af Englands kolonier. På grund af olika tankar
om kyrkligt styrelsesätt ha åtskilliga grupper
afsöndrat sig från den ursprungliga metodistkyrkan,
dock med bibehållande af samma läror och allmänna
verksamhetssätt. 1912 hörde sammanräknadt 7,194
resopredikanter (pastorer), 59,046 lokalpredikanter
och 1,358,880 församlingsmedlemmar till den
wesleyanska metodistkyrkan i England och dess
missioner samt till dess utgreningar i andra länder
och till de afsöndrade metodistgrupperna i England.
Metodismen i Amerika. Några metodister utvandrade
1766 från Irland till New York. Ett par år därefter
byggde de ett hus för uppbyggelsemöten samt anmodade
John Wesley att sända dem en predikant. Två engelska
predikanter, Boardman och Pillmoor, reste 1769 till
Nya världen, den förre till New York, den senare
till Philadelphia. Efter dessa två kommo några
andra; och då 1773 den första konferensen hölls i
Philadelphia, funnos i Amerika 10 resepredikanter
och 1,160 församlingsmedlemmar. Under Förenta
staternas frihetskrig mot England (1776–83) voro
predikanterna från detta land mindre gärna sedda
i Amerika; de återvände också till sitt hemland,
med undantag af Francis Asbury. Wesley sände
1784 doktor Coke till Amerika som biskop; och de
amerikanske metodisterna organiserade då den oberoende
metodist-episkopal-kyrkan, med Coke och Asbury som
biskopar. 1792 sammanträdde resepredikanterna till
generalkonferens; 1812 bestod denna för första gången
af delegerade från resepredikanterna; 1872
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
