- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
313-314

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metrik, läran om versmåtten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stafvelsernas kvantitet i jämförelse med prosa,
hvilken Sievers anser tillsvidare omöjlig,
men som försökes af hans motståndare H. Möller,
A. Heusler (särskildt i "Über germanischen versbau",
1894), H. Hirt och K. Fuhr. Såväl Sievers’ som
Möllers och Heuslers åsikter finnas refererade af
E. Brate i "Fornnordisk metrik" (2:a uppl. 1898).
E. B-e.

Den svenska metrikens undersökningsföremål är
i första rummet det lefvande språket i bunden
form, d. v. s. framsagd l. uppläst nutida svensk
vers. Prosodiken, läran om språkets prosodi, är ju en
förutsättning för all metrik, och den svenska metriken
har sin utgångspunkt i den af språkets prosodi gifna
grundvalen: rytmen beror i svenskan på omväxlingen af
starka och svaga stafvelser (jfr Accent), en egenskap,
som vårt språk delar med de öfriga germanska språken
(se rörande den engelska metriken J. Schipper,
"Englische metrik", 1881, T. S. Osmond, "English
verse-structure", 1897, och "Metrical rhythm",
1905, G. Saintsbury, "A history of english
prosody", 1906–09, och P. Verrier, "Essai sur
les principes de la métrique anglaise", 1909), medan
rytmförhållandena i t. ex. franskan allmänt anses
vara af annan art (se i fråga om den franska metriken
Lubarsch, "Französische verslehre", 1879, Banville,
"Traité de poésie française", 1891, Wulff,
"La rythmicité de l’alexandrin français", 1901, Tobler,
"Vom französischen versbau", 4:e uppl. 1903,
M. Grammont, "Le vers français", 1904, Saran,
"Der rhythmus des französischen verses", s. å.,
och Bouchaud, "La poétique française", 1906). Den
starka påverkan från främmande litteraturer,
hvilken i så många afseenden präglat den svenska
poesien, har äfven medfört, att den svenska metriska
utvecklingen i mångt och mycket varit beroende af
metriska företeelser på andra språkområden än vårt, då
man här sökt anpassa sig till utländska konstitutiva
former (t. ex. försöken att skrifva "kvantiterande"
vers och upptagandet af "stafvelseräknande" romanska
versformer). Sambandet med sången, upprepningen af
vedertagna versmått m. m. gör, att metriken icke
kan inskränka sig till deskriptiv analys, utan måste
undersöka äfven bl. a. musikaliska rytmförhållanden
och utländska metriska utvecklingar för att kunna ge
den behöfliga historiska förklaringen. Af metrikens
olika delar, hvilka gifvetvis fattas och afgränsas
ytterst olika af skilda forskare, särskiljas af Saran
som hufvudpartier: rytmik och tempolära; melodik;
läran om språkklangen (tonläge, klangfärg m. m.) och
"prydnadsläran" (rim, allitteration o. s. v.);
stilistik; formernas historia. I högst olika grad ha
dessa partier varit föremål för uppmärksamhet; den
svenska metriska forskningen har nästan uteslutande
behandlat rytmiken och prydnadsläran.

Det metriska studiet i Sverige var länge inskränkt
till kompendieartade framställningar, sådana
som Petrus Lagerlöfs (se denne) kollegium på
1600-talet eller Fabian Törners "Observationes
in poësin suecanam" (1703, handskrift i Uppsala)
och Sven Hofs "Den swänska skaldekonsten" (kort
sammandrag i "Svenska parnassen" 1785) under följande
århundrade. Ett uppsving är däremot märkbart vid
1800-talets början, då det vaknande intresset för öfversättningar
från antikens skalder med bibehållande af
originalversmåtten och nyromantikens versifikatoriska
nydaningsifver väckte forskningshågen på området
till nytt lif. Gustaf Regnérs "Afhandling om
metriska öfversättningar samt grunderna till en
svensk metrik", som inleder hans "Försök till
metriske öfversättningar" (1801, utvidgad och
omtryckt 1814), och G. J. Adlerbeths företal
till öfv. af "Virgilii Æneis" (1804) äro de
grundläggande arbetena, V. F. Palmblads "Svensk
verslära" (i "Phosphoros" 1811) det första större,
sammanfattande. Antiköfversättarna spelade sedermera
alltjämt en stor roll i de metriska forskningarna;
J. Spongberg, A. M. Alexanderson och
H. R. Törnebladh äro några af de mera bemärkte
metrikerna under 1860-talet. En utförlig behandling
af samtliga metriska problem påbörjades af R. von
Kræmer
med "Svensk metrik’’ (1874 ff.; allt,
hvad han medhunnit af detta arbete, ingår i hans
"Samlade skrifter", 1905), som likväl kom att stanna
vid prosodiska och syntaktiska frågor. K. A. Lindgren
gaf en kortare verslära och afhandlingen "Satser
i svensk verslära" (1880). Ett lifligt metriskt
författarskap har därefter egt rum från midten af
1890-talet. F. A. Wulff har utom smärre afhandlingar
utgifvit "Om rytm och rytmicitet i värs" (1893),
"Om värsbildning" (1896) och "Svenska rim och
svenskt uttal" (1898). N. Beckmans "Grunddragen af
den svenska versläran" (1898; 2:a uppl. 1905) är en
öfversiktlig framställning af grundprinciperna ifrån
den moderna fonetikens ståndpunkt, ett arbete, som
framkallade en liflig diskussion. En senare, utförlig
metrik är B. Risbergs "Den svenska versens teori"
(1905–07). Fornsvensk och äldre nysvensk metrik har
behandlats af bl. a. S. Lampa ("Studier i svensk
metrik", I, 1903). Smärre bidrag till vår metrik
och dess historia ha vidare lämnats af bl. a. R. G:son
Berg,
Fr. Läffler, K. A. Melin ("Om
sonettdiktningen under det s. k. stjernhjelmska
tidehvarfvet", 1887), J. Paulson, A. Sterner,
O. Sylwan ("Bidrag till svenska metrikens historia"
i "Samlaren" 1898, m. m.), H. Söderbergh, V. Vasenius
och A. Åkerblom; se särskildt tidskrifterna
"Samlaren" och "Språk och stil".

Naturligt nog har den svenska metriska forskningen
stått i intimt samband med eller beroende af den
tyska. Särskildt stor roll har under de senare
årtiondena af 1800-talet spelats af E. W. Brückes
"Die physiologischen grundlagen der neuhochdeutschen
verskunst" (1871), H. Pauls "Deutsche metrik" (1893;
2:a uppl. 1905) och J. Minors "Neuhochdeutsche metrik"
(1893; 2:a uppl. 1901). På helt och hållet nya banor
har Tysklands metrik ledts in genom E. Sievers ("Über
sprachmelodisches in der deutschen dichtung",
1901, "Metrische studien", hittills I–III,
1901–07, "Rhytmisch-melodische studien", 1912),
som bildat skola, O. Rutz ("Neue entdeckungen von
der menschlichen stimme", 1908, "Sprache, gesang
und körperhaltung", 1911) och F. Saran ("Deutsche
verslehre", 1907, m. m.). – Af danska arbeten kunna
nämnas E. von der Reckes "Principerne for den danske
verskunst" (2 bd,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0173.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free