- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
321-322

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metternich, von, österrikisk fursteätt - Metternich 2. Klemens Wenzel Nepomuk Lothar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hösten 1794 i Wien. Följande år gifte han sig
med furstinnan Eleonora von Kaunitz (d. 1825,
sondotter till österrikiske statskansleren furst
von Kaunitz), ett gifte, som skänkte honom stor
förmögenhet och inflytelserika förbindelser. Den
unge M. tillbragte nu, hufvudsakligen under
naturvetenskapliga och medicinska studier, i
tillbakadragenhet några år, som synas öfvat stort
inflytande på hans senare utveckling. Från sin egen
hemort och sina förfäder egde han rhenländarnas
lefnadsglada, behagliga väsen, men ock den lydaktige
katolikens devotism samt den opålitliga smidighet,
som den romerska kyrkans diplomati så starkt
utvecklat. Förbindelsen med familjen Kaunitz gaf honom
tillfälle att som förebild studera Maria Teresias
berömde rådgifvare, hvars omständliga, cirklade
och gärna högdraget mästrande förhandlingsteknik
han särskildt på äldre dagar ofta tillämpade. En
utpräglad böjelse att tillmäta de formella aftalen
afgörande betydelse utmärker M:s hela politik; därför
syntes honom också allting bero på de personliga
förbindelserna och förhandlingarna med andra staters
regenter och ledande män, hvaremot tidsstämningar
och folkrörelser af honom i grund föraktades.

illustration placeholder

Som ombud för sina ståndsbröder de westfaliske grefvarna
hade M. ett par gånger under 1790-talet diplomatiska
uppdrag (så t. ex. vid fredskongressen i Rastatt
1797–99) af öfvervägande ceremoniell natur. 1801
utnämndes han till Österrikes sändebud vid hofvet i
Dresden. 1803–05 beklädde han samma post vid hofvet
i Berlin och 1806–09, på Napoleons egen begäran, i
Paris. Det var föga sannolikt, att den i Pressburg
1805 ingångna freden mellan Frankrike och Österrike
skulle bli af lång varaktighet. Österrike arbetade
af alla krafter på att sätta sin armé i krigsdugligt
skick. Under så ovanligt ömtåliga förhållanden visste
M. att knyta värdefulla förbindelser i Frankrike,
särskildt med Talleyrand och Napoleons syster
Caroline Murat, samt vann äfven i viss mån genom
foglighet och smidighet Napoleons välvilja. Själf
var M., fastän principiellt fientlig mot Napoleon,
starkt imponerad af hans maktställning och hoppades
förändring först genom kejsarens död. Det oaktadt
underblåste han optimistiskt de nya österrikiska
krigsplanerna, men kom efter krigsutbrottet 1809
lagom hem till österrikarnas nederlag vid Wagram,
5 och 6 juli s. å. Efter detta kallades M. att tills
vidare öfvertaga ledningen af utrikes ärendena, och
8 okt. blef han definitivt utnämnd till "minister
för kejserliga huset och utrikesärendena". Ett af
hans första göromål blef afslutandet af det politiska
äktenskapet emellan Napoleon och kejsar Frans’ dotter
Maria Lovisa, hvarigenom man hoppades få några års
välbehöfligt fredslugn. I samband med detta äktenskaps
afslutande sändes M. som utomordentlig ambassadör
till Paris.

Under den brytning mellan Napoleon och Alexander af
Ryssland, som nu ryckte allt närmare, ville M. helst
förblifvit neutral, men i beräkning, att Napoleon
skulle segra, fruktade han försitta möjligheten att
vinna exempelvis Schlesien, hvarför han i mars 1812
slöt allians med Frankrike, samtidigt som han dels
anbefallde Preussen att sluta sig till Ryssland, dels
själf lät Ryssland förstå, att Österrikes deltagande i
kriget blefve mindre eftertryckligt. Efter Napoleons
nederlag i Ryssland synes M. under hänsyn såväl
till kejsar Frans’ utpräglade fredshåg som i all
synnerhet till Österrikes nästan ruinerade finanser
närmast velat åvägabringa allmän fred i Europa, med
jämvikten mellan makterna återställd under Österrikes
ledning. Han sökte bilda ett "tredje parti" af
neutrala stater (jämte Österrike bl. a. Neapel under
Murat, Westfalen under Jérôme Bonaparte samt Danmark),
löste Österrike från alliansen med Frankrike samt
erbjöd i maj 1813 Österrikes väpnade medling i striden
mellan koalitionen (Ryssland, England, Preussen,
Sverige och Spanien) och Napoleon. Genom fördraget
i Reichenbach 27 juni s. å. förband sig Österrike
till Ryssland och Preussen att biträda koalitionen,
därest Napoleon förkastade de fredsvillkor, som
kommo att erbjudas (upplösning af storhertigdömet
Warschau, restitution af Illyrien, uppgifvande af
Frankrikes makt ö. om Rhen). Vid M:s personliga möte
med Napoleon i Dresden 28 juni blottade Napoleon
genom besinningslös häftighet både hur ohållbar hans
ställning var och hur oresonligt han i alla fall
motsatte sig hvarje väsentligare tillbakagång. Under
sådana omständigheter blef den kort därpå
sammanträdande kongressen i Prag resultatlös, och
12 aug. bekantgjorde M. Österrikes anslutning till
koalitionen. Mera tack vare Napoleons oklokhet än egen
förtjänst, anmärkte Hardenberg, hade M. nu vunnit
en ledande ställning inom Europas politik. Hvad som
brast Österrike i militära maktresurser, sökte han
ersätta genom sin diplomatiska konst. Han fruktade i
hög grad, att befrielsekrigets tysknationella prägel
skulle stärka Preussens inflytande inom Tyskland och
sökte därför genom specialfördrag med enskilda tyska
stater förebygga denna fara. Tillika befarade han, att
Rysslands öfvermäktiga välde nu inom Europa skulle
ersätta Frankrikes, hvarför han ej var ohågad för en
fred på billiga villkor, därest Napoleon blott kunde
förmås mottaga densamma (S:t-Aignans beskickning till
Napoleon från de allierades högkvarter i Frankfurt
a. M. nov., Frankfurtmanifestet till Frankrikes folk 1
dec., kongressen i Châtillon febr.– mars 1814). Så var
han ock ganska ovänlig mot den svenske kronprinsen,
sökte i det längsta draga till sig Danmark och skydda
dess intressen samt förmåddes ej förrän efter freden
i Kiel att i Langres 2 febr. 1814 underteckna den
allianstraktat med Sverige, som garanterade Norges
besittning. Napoleons afvisande hållning gjorde
emellertid alla fredsplaner omöjliga, genom fördraget
i Chaumont 1 mars s. å. slöts stormakternas allians
närmare, kriget fortsattes med eftertryck, Napoleons
fall och den första Parisfreden framtvingades. På
glänsande sätt belönad af kejsar Frans, återkom M. som
triumfator till Wien.

På kongressen i Wien (sept. 1814–juni 1815)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free