- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
323-324

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metternich, von, österrikisk fursteätt - Metternich 2. Klemens Wenzel Nepomuk Lothar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utöfvade M. jämte Talleyrand det mest afgörande
inflytandet. Han förstod att få sitt finger med
öfverallt, att skickligt spela ut olika intressen
mot hvarandra samt att under allt detta väl
tillgodose Österrikes fördel. Stödd på en hemlig
allians med England och Frankrike af 3 jan. 1815,
gendref han såväl Rysslands planer på hela Polen
som Preussens på att införlifva hela Sachsen. Han
lyckades i Tyska förbundet få en organisationsform
åt Tyskland, hvarigenom det preussiska inflytandet
lätt skulle kunna hållas inom skrankor, och han
tryggade Österrikes maktställning inom det splittrade
Italien. Efter Napoleons återkomst från Elba bedref
han energiskt det nya kriget, men också, sedan
segern vid Waterloo vunnits, de relativt lindriga
villkoren för den andra Parisfreden. Samma dag, som
denna undertecknades, 20 nov. 1815, var han med om
att förnya de fyra stormakternas allians; ungefär två
månader tidigare, 26 sept., hade kejsar Frans jämte
Fredrik Vilhelm III af Preussen på Alexander I:s
uppmaning satt sitt namn under den fördragsurkund,
som kallats "den heliga alliansen". Efter Wienkongressen
och den andra Parisfreden stod M. som
Europas framgångsrikaste och mäktigaste statsman. Hans
opålitlighet hade visserligen förvärfvat honom bittra
fiender ("il ment trop", sade Napoleon om M.; "on
peut mentir quelquefois, mais toujours, c’est trop"),
men han förstod vanligen att, när omständigheterna så
kräfde, genom sitt vinnande sätt återställa vänskapen,
så särskildt i förhållandet till kejsar Alexander. M:s
salong var några år framåt en diplomatiens brännpunkt;
från alla håll kommo utmärkelser och belöningar honom
till del, bland hvilka särskildt märkes den gåfva af
slottet Johannisberg med område vid Rhen, som kejsar
Frans tilldelade honom 1816. 1821 utnämndes han af
kejsaren till hus-, hof- och statskansler och fortfor
i denna egenskap intill mars 1848 att leda Österrikes
yttre politik, tämligen enväldig i detta hänseende
tack vare först Frans I:s obegränsade förtroende
och sedermera Ferdinand I:s fullkomliga oförmåga
att handlägga affärerna. Inom öfriga styrelsegrenar
synes M:s inflytande varit mindre, än ofta antagits,
då det hörde till kejsar Frans’ grundsatser att hålla
förvaltningens olika delar noga skilda från hvarandra.

Ehuru den heliga alliansen aldrig fick någon verklig
politisk betydelse och ehuru särskildt M:s nyktra
åskådning skarpt reagerade mot den öfversvinnliga
känslosamhet, som utmärkte dess upphofsman, kejsar
Alexander, kan man likväl med fog beteckna M:s
politiska åskådning såsom i hög grad identisk med de
praktiska antydningar, alliansurkunden gaf. M. ansåg,
att världen nu efter revolutionstidens upplösande
skakningar nått fram till en fredens och ordningens
era. Själfva grundvalen för denna ordning voro de
1814 och 1815 slutna internationella aftalen, som
han i eminent grad betraktade som sitt personliga
verk. Fredens och ordningens intressen kräfde då,
att samma makter, som lyckliggjort Europa genom att
träffa dessa aftal och genomföra i dem stipulerade
inrättningar, äfven framgent höllo sin hand öfver
sakernas nya tillstånd samt, om så kräfdes, inskredo
till dess bevarande. Till en början hoppades M. genom
en godmodig konservativ politik
kunna utjämna revolutionsårens efterverkningar. Inom
Österrikes olika delar anbefallde han allmän
decentralisation af förvaltningen med gynnande af
hvarje särskild landsändas nationalitet; så skulle
man undslippa vådan af någon allmän agitation
för konstitutionella rättigheter och andra
omstörtande förändringar. Den starka nationella
rörelsen inom Tyskland (särskildt svallningen bland
universitetsungdomen; Wartburgfesten 1817) gjorde
honom emellertid betänksam, om ej hårdare åtgärder
voro nödvändiga. Mordet på Kotzebue (mars 1819)
betraktade han som det afgörande vittnesbördet i
denna riktning. Redan förut hade han öfvertygat sig
om, att Alexander rätt fullständigt öfvergifvit
de liberaliserande idéer, som 1815 sysselsatt
honom; själf hade han på kongressen i Aachen
(sept.–nov. 1818) fullständigt återvunnit
Alexanders förtroende samt äfven åvägabragt
enighet mellan Österrike och Preussen om de tyska
angelägenheternas behandling. Efter en förnyad
öfverenskommelse med Hardenberg genomdref han nu på
en konferens med de olika tyska staternas delegerade
de s. k. Karlsbadbesluten, aug. 1819, hvilka i
sept. s. å. påtvingades förbundsdagen. Härigenom
skapades för Tyska förbundets stater en
provisorisk exekutionsordning, åsyftande att
hålla alla "demagogische umtriebe" i tygeln;
presscensuren skärptes, och universitetens
frihet kringskars. Från denna tid är sålunda
M. ledaren för ansträngningarna att medelst en skarp
polisuppsikt hålla frihetssträfvanden och nationella
manifestationer af hvarje slag tillbaka. Mången
gång torde han ha förts till strängare åtgärder, än
han egentligen själf önskade, genom sin omgifnings
påverkningar, särskildt genom inflytande från sin
publicistiske medhjälpare och förtrogne rådgifvare
Friedrich Gentz (se d. o.). Wienslutakten af 15 maj
1820 var ett försök att kodificera ordningen inom
Tyskland, hufvudsakligen, ehuru icke i allo, efter
M:s önskningar.

Emellertid begynte den yttre politiken vålla afsevärda
svårigheter. På kongressen i Troppau (okt.–nov. 1820)
öfverlade stormakternas furstar och statsmän
företrädesvis om medlen att återställa ordningen
i det revolterade konungariket Båda Sicilierna
(Neapel) äfvensom i Spanien och Portugal, Östmakterna
(Österrike, Ryssland och Preussen) förmåddes först,
dock ej utan besvär, vålladt af Alexander I:s
förtrogne Kapodistrias, att i ett protokoll (19
nov.) prononcera interventionsgrundsatsen samt
uppdraga åt Österrike att intervenera i Neapel;
motsträfvigt gaf senare äfven Frankrike sin
anslutning, men England vägrade alldeles att gå
med. Kongressen i Laibach (jan.– maj 1821) syntes
fullständigt återställa M:s ledande inflytande, då
interventionsuppdraget i Neapel nu gafs åt Österrike,
men i samma drag rullade grekernas uppror upp den
orientaliska frågan, hvilken skulle vålla honom
de allvarsammaste motgångar. M. trodde äfven denna
fråga kunna lösas uteslutande enligt de bestående
fördragens och rättsanspråkens anvisningar och ville
sålunda ställa sig på Turkiets sida gentemot dess
upproriska undersåtar. Att han ej skattade styrkan
af frihetsrörelserna på Balkanhalfön särdeles högt,
förvånar mindre, än att han förbisåg såväl den
moraliska kraften öfver sinnena i hellensk kultur och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free