- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
325-326

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metternich, von, österrikisk fursteätt - Metternich 2. Klemens Wenzel Nepomuk Lothar - Metternich 3. Richard Klemens Joseph Lothar Hermann - Mettius Fufetius - Mettmann, kretsstad i Düsseldorf - Mettray, en förbättringsanstalt för vanartiga gossar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kristen trosgemenskap som ock styrkan af de
speciella egoistiska intressen, hvilka åtskilliga
makter här kunde ega. På kongressen i Verona (okt.–
dec. 1822), där M. hade förargelsen af Englands
bestämda protest (för öfrigt genom hans personlige vän
hertigen af Wellington) mot interventionspolitiken,
hvarför denna kongress också blef den sista af det
ursprungliga stormaktsförbundets, enades makterna
ännu att stödja Rysslands måttfulla fordringar hos
Turkiet. Under de närmaste åren intresserade sig
emellertid såväl Ryssland som England allt djupare
i den orientaliska krisen, under det M., konsekvent
häfdande sin formalistiska konserverande ståndpunkt,
höll sig tillbaka och ifrigt, men fåfängt, sökte göra
liknande åsikter gällande hos Alexander I. Efter
dennes död minskades M:s inflytande ytterligare;
England och Ryssland jämte Frankrike afgjorde nu
så godt som allena öfver det turkiska rikets öden,
Österrikes af ålder särdeles starka intressen på
Balkanhalfön tillvaratogos ej, förhållandet mellan
de båda kejsarhofven var ganska spändt, och äfven
mellan Berlin och Wien hade vänskapen svalnat.

Julirevolutionen 1830 samt den belgiska frigörelsen
och Polens uppror gåfvo M. tillfälle att komma ut
ur denna isolerade ställning. Under intrycket af
dessa oroligheter förenade han de tre östmakterna
till en samverkan i konserverande riktning, utåt
markerad genom furste- och ministermötena i Teplitz
och Münchengrätz 1833 samt Teplitz 1835; en formlig
fördragsmässig grund gafs genom Berlinfördraget i
okt. 1833 mellan Österrike, Ryssland och Preussen, ett
fördrag, som i viss mån besvarades genom västmakternas
sammanslutning med Spanien och Portugal till 1834 års
kvadruppelallians (april). M:s allmänna inflytande
var dock i nedgående. Han förmådde ej motverka eller
ens modifiera den Preussens ekonomiska politik,
som ledde till tyska tullföreningen af år 1834,
och hans önskningar att modernisera Österrikes
tullpolitik därhän, att dess anslutning till den
tyska tullföreningen kunde ske, ledde ej till några
resultat. Likaså blef han i den orientaliska politiken
vanligtvis en mer eller mindre uppriktig sekundant åt
kejsar Nikolaus: för det viktiga fördraget i London
13 juli 1841, hvarigenom trafiken i Svarta hafssunden
ordnades, utöfvade han dock en betydelsefull medlande
inverkan. Att detta hans inflytande aftog, får mest
härledas af den inre svaghet, som alltmera framträdde
inom Österrike. Kejsar Frans’ oryggliga konservatism
hade omöjliggjort alla inre reformåtgärder, och
det direktorium, som öfvertog ledningen för kejsar
Ferdinand (däri sutto kejsarens broder ärkehertig
Ludvig, M. samt M:s motståndare grefve Kolowrat;
se d. o.), var inbördes söndradt och sålunda
maktlöst. De enskilde medborgarna hade nog goda
tillfällen att under dessa fredliga år komma till
välstånd, och likaså blomstrade de olika landsändarna,
men sammanhållningen af det hela var svag, allt
djärfvare började missbelåtna nationalistelement
sticka upp hufvudet (särskildt i Ungern och i
Venetien-Lombardiet), allt under det man i Wien efter
M:s eget bittert pessimistiska omdömo hade upphört
att styra och nöjde sig med att förvalta. Detta inre
tillstånd, som syntes M. göra freden till hvarje pris
nödvändig, försvagade naturligtvis i hög grad hans
handlingskraft utåt. Själf hade M. en betydande skuld
vid detta sakernas tillstånd, ty han hade alltid
föredragit att kringgå svårigheterna och kompromissa
sig öfver dem framför att möta och besegra dem.

Så var Österrike illa rustadt att möta
februarirevolutionens påfrestningar. M. underhandlade
just i början af 1848 med Guizot i Frankrike om
gemensamt uppträdande emot den italienska oron,
då revolutionen utbröt i Paris. Den storm, som nu
under marsdagarna gick öfver nästan hela Europa, blef
särdeles stark inom Österrike och vände sig ej minst
mot M. personligen. Inför de hotande petitioner,
hvarmed Wiens borgare och studenter begärde hans
afskedande, fann han nödvändigt att resignera,
begärde 13 mars afsked från sina ämbeten, lämnade
följande dag Wien och begaf sig, ej alldeles utan
risk, genom Böhmen, Sachsen och Hannover till England;
han sökte sålunda och fann äfven skydd i samma stat,
som han så ofta skarpt tadlat för dess demoraliserande
politiska inflytande. 1849–51 vistades han mest i
Bruxelles samt på Johannisberg, återvände hösten
1851 till Wien, där han sedan tillbragte vintrarna
under liflig förbindelse med den politiska världen
som en statskonstens nestor. – Hans första gemål
hade dött 1825; efter ett kort andra äktenskap, med
Marie Antoinette von Leykam, grefvinna till Beilstein
(d. 1829), gifte han sig 1831 med grefvinnan Melanie
von Zichy-Ferrar (d. 1854), som anses ha utöfvat stort
inflytande på honom under hans senare regeringsår.

Litt.: Under titeln Mémoires, documents et écrits
divers laissés par le prince de Metternich
(8
vol.) lät M:s son 1880–84 utge dels M:s autobiografi,
dels åtskilliga utdrag ur såväl hans egna som
hans tredje gemåls bref och dagboksanteckningar;
samlingen måste nyttjas med en viss försiktighet,
då M:s egna memoaruppteckninaar i rätt hög grad äro
tendentiöst färgade. Se vidare Oncken, "Österreich
und Preussen, im befreiungskriege", I–II (1876–79)
och "Das zeitalter der revolution, des kaiserreichs
und der befreiungskriege" (i "Allgemeine geschichte
in einzeldarstellungen", 4:e afd. I. 1884–86), Ranke,
"Hardenberg" och Bailleus artikel om M. i "Allgemeine
deutsche biographie".

3. Richard Klemens Joseph Lothar Hermann, furste af M.-Winneburg,
hertig af Portella, den föregåendes son i andra
giftet, diplomat, f. 1829 i Wien, d. där 1 mars
1895, blef 1856 gesant i Dresden, vistades under
Österrikes krig med Sardinien och Frankrike 1859 vid
högkvarteret i Italien för att leda de diplomatiska
ärendena. S. å. afgick han som ambassadör till Paris,
där han och hans gemål (sedan 1856), furstinnan
Pauline von M. (född grefvinna Sandor 1836),
en dotter till hans äldsta halfsyster, vunno stor
gunst hos Napoleon III och kejsarinnan Eugenie samt
tillhörde deras förtroligaste umgängeskrets. Med
kejsardömets fall upphörde M:s uppdrag, ehuru han ännu
åtskilliga år kvardröjde i Paris i icke officiell
ställning. 1873 var M. som österrikiske kejsarens
ombud närvarande vid Oskar II:s kröning. 1861 blef
M. ärftlig medlem af herrehuset, och 1864 bekläddes
han med geheimerådsvärdighet. – M. utgaf sin
faders memoarer (se M. 2).
1–3. C. H. H

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0179.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free