Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meuner, Ignatius - Meurice - Meurice 1. François Désiré Froment-M. - Meurice 2. François Paul M. - Meurisvare, kronopark i Gällivare socken - Meurling, Alexander - Meurman, Agathon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1610, gifte sig 1613 med änkan efter boktryckaren
Anund Olofsson Helsing, som tryckte den första
uppl. af Landslagen (1608) samt Östgöta- och
Hälsingelagarna (1607 och 1609) samt Nya testamentet
(1605), och blef därigenom egare af hans tryckeri och
kallade sig redan 1614 kgl. boktryckare. Från hans
officin utgick en stor mängd böcker, i synnerhet
teologiska. Af de större må nämnas Stads- och
Landslagarna (1618, 1621), Schroderus öfv. af
Johannes Magnus (1620), de Commynes (1624) och Livius
(1626), Bibeln (1655), Lagsamlingen (1666), alla i
folio. M. var den förste, som använde antikvastil
till svenskt tryck (näml. i Stadslagen 1628,
i helt litet format), ett exempel, som blef utan
efterföljd i 95 år. M. var redan 1629 egare af ett
hus vid den efter honom uppkallade Ignatii gränd,
mellan nuv. St. Nygatan och Västerlånggatan, och var
äfven stor tomtegare vid Slottsbacken, hvarför ock
den lilla gränden bakom Öfverståthållarhuset bär
hans förnamn.
Wbg.
Meurice [möris]. 1. François Désiré Froment-M.,
fransk guldsmedskonstnär, f. 1802 i Paris, d. 1855,
frambragte i sitt yrke arbeten af en teknisk
fulländning och konstnärlig rang, som ställde honom
främst bland nutidens ciselörer. Man kallade honom
"den nye Benvenuto Cellini". – 2. François Paul M.,
den föregåendes broder, skriftställare, f. 1820 i
Paris, d. där 1905, slöt sig, sedan han afbrutit sina
juridiska studier, med hänförelse till V. Hugo och
den romantiska skolan. Stor beundrare af Shakspere,
utarbetade M. efter dennes "Henrik IV" versdramat
Falstaff (1842, i förening med Th. Gautier och
A. Vacquerie), efter "Slutet godt, allting godt" Le
capitaine Paroles (1843, med Vacquerie) och 1847 en
öfv. af "Hamlet" (på vers, i förening med A. Dumas
d. ä.). Ensam skref M. bl. a. dramerna Benvenuto
Cellini (1852; uppf. i Sverige 1854), Paris (1855)
och L’avocat des pauvres (1856), sedermera flera i
medarbetarskap med George Sand. Därjämte författade
M. dikter och några romaner. Han sattes 1848 af
V. Hugo till ansvarig utgifvare af dennes organ
"L’événement" och fick 1851 undergå 9 månaders
fängelse för en artikel af Ch. V. Hugo om
dödsstraffet. 1869 tog M. äfvenledes verksam del
i grundläggandet af "Le rappel" (se Hugo 1, 2 och 3)
och redigerade V. Hugos samlade skrifter (1880–85).
Meurisvare, kronopark i Gällivare socken, Råneträsks
revir, Norrbottens län, bildad af områden, som före
afvittring afsatts till kronopark enl. k. br. 30
okt. 1874. Omfattning och benämning fastställdes
af Domänstyrelsen 19 febr. och 23 juli 1907. Areal
12,145 har.
M–g.
Meurling [mör-], Alexander, porträttmålare,
f. 1730, d. 1771 i Stockholm, blef 1761 målare vid
hofkonditoriet ("hofdesertmålare"), en befattning,
som fordrade lätt hand och mycken smak. Därjämte
öfvade han egentlig konst som porträttmålare, dels
i pastell, dels i miniatur. I enskilda samlingar
träffas någon gång verk af honom, tecknade med hans
initialer eller utan namn, hållna i den traditionella
ljusa tonen med grönaktiga skuggor, men ej utan en
viss förtjänst.
–rn.*
Meurman [mor-], Agathon, finsk skriftställare och
politiker, f. 9 okt. 1826 i Kangasala nära
Tammerfors, d. 18 jan. 1909 i Helsingfors, blef
student 1844, genomgick Mustiala landtbruksinstitut
och öfvertog 1849 fädernegården Liuksiala i
Kangasala, Karin Månsdotters forna änkesäte,
hvilken han skötte med framgång, om också icke
enligt nutida metoder. M. begynte tidigt verka
som publicist och skriftställare. Hans broschyr
Om folkskolans organisation (prisbelönt af
Finska hushållningssällskapet, tr. 1857) väckte
mycken uppmärksamhet. Från 1863 var han trägen
medarbetare i den finskspråkiga tidningspressen,
först i Yrjö Koskinens "Helsingin Uutiset",
senare i tidskr. "Kirjallinen Kuukauslehti" och i
fennomaniens hufvudorgan "Uusi Suometar". M. var en
trogen anhängare af J. V. Snellmans idéer i politiska
ting. Han uttalade sig i olikartade frågor och erhöll
genom framställningens originalitet och stilens friska
humor, därvid orden ej skräddes, stort inflytande
inom det fennomanska partiet, bland hvars ledare han
snart räknades. Särskildt förstod han väl den finske
bondens tankegång; härom vittnar i sin mån hans
epitet "Kangasala oraklet". Jämsides med väckande
af nationalkänslan gingo angrepp på "svenskhetens
dumheter och barnsligheter". Snart fördes kampen in
äfven på motståndarens område, och "A. M." blef ett
ofta sedt märke i det svenskspråkiga "Morgonbladet",
hvars sträfvan gick ut på att för fennomanien vinna
den svenskspråkiga bildade klassen. Det svenska
elementets konsolidering på 1880-talet och själfva
hänsynslösheten i yrkandena stäckte denna plan, och
"Morgonbladet" upphörde 1884. Det efterträddes 1885
af tidningen "Finland", hvars hufvudredaktör M. var
1886–88. Bladet hade sin främsta läsekrets bland det
äldre prästerskapet och upphörde 1892. I religiösa,
kulturella och sociala frågor företrädde M. en afgjord
konservatism, som nog harmonierade med den finske
bondens åskådning, men icke hade anklang på svenskt
håll, så mycket mindre som därmed parades en aggressiv
fennomani. Till M:s publicistiska verksamhet anslöt
sig en rad populära afhandlingar på det ekonomiska
området, offentliggjorda i Folkupplysningssällskapets
skrifter (han var sällskapets ordf. 1884–1905). Hans
språkkunskap – han hade gått i skola i Petersburg –
föranledde honom att utge en fransk-finsk (1877) och
en rysk-finsk (1895) ordbok. 1883–90 utgaf han ett
litet konversationslexikon på finska. Redan tidigt
användes M. af regeringen i viktiga kommittéuppdrag,
och han erhöll 1861 titel af kommunalråd. Han satt
i kommittéerna för ny kommunalförordning för landet
(1859), folkskoleväsendets organisation (1861), ny
fattigvårdslagstiftning (1871), landtmäteriväsendets
omorganisation (1884) och pantlånerörelsens ordnande
(1892). Äfven som kommunalman var han verksam. I
landtdagens bondestånd inträdde han 1872 och
återvaldes vid alla landtdagar t. o. m. 1900. Inom
bondeståndet vann han genast stort anseende och intog
snart nog genom vana vid offentliga värf, insikter,
oräddhet och slagfärdighet i debatten främsta platsen
bland ståndets finskspråkiga flertal. Hans styrka låg
dock mindre i det positiva initiativet än i kritiken
och försvaret. Väl begynte 1885 spår af en frisinnad
finsk opposition inom ståndet visa sig, som alltjämt
gjorde sig gällande, men ej förmådde betaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
