Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mexico, republik i Nord-Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
söndring bland de efter Iturbides fall i
M. synnerligen mäktige frimurarna). Efter en tids
inbördes krig uppsatte det sistnämnda partiet 1828
till president hjälten från oafhängighetskriget,
Guerrero, och 1829 förvisades alla spanjorer från
M., hvilket föranledde ett fruktlöst spanskt försök
att återeröfra M. (s. å.). Kort därpå störtades
Guerrero af en militärrevolution under ledning af
vicepresidenten Anastasio Bustamente (se d. o.),
hvilken 1831 lät afrätta Guerrero, men i sin ordning
1832 fick vika för general Santa Anna (se d. o.),
som sedermera (1834) utropades till diktator och
förberedde en centralistisk författningsreform,
utmynnande i 1836 års författning (siete leyes,
"de sju lagarna"). De enskilda staterna med
sina lagstiftande församlingar ersattes med
nästan militärdespotiskt styrda guvernement. Den
förste centralistiske presidenten blef Bustamente
(1837–41). Förvisningsdekretet mot spanjorerna
hade upphäfts redan 1831, och Spanien erkände
omsider (1836) M:s oberoende. Däremot lösryckte sig
Texas från M. med anledning af den centralistiska
författningsändringen, sedan general Santa Anna
vid ett försök att kufva det från Förenta staterna
understödda Texasupproret lidit nederlag och
tillfångatagits vid San Jacinto (21 apr. 1836). En
långvarig tvist med Frankrike om skadeersättning
åt en 1828 vid ett uppror i staden M. utplundrad
fransk bagare och andra franska undersåtar ledde till
ett krig mellan Frankrike och M. ("bakelsekriget",
1838–39), som först slöts, sedan M. måst utfästa
sig att betala dryga skadestånd. Under den växande
anarkien lyckades Santa Anna ånyo göra sig till
diktator 1841; han störtades 1843, återfick makten
1844 för en kortare tid, men fick snart vika för
José Joaquin de Herrera (se d. o.), som i sin
ordning störtades i dec. 1845 af ett krigsparti
under general Paredes (vald till president i
jan. 1846). Denne trotsade i Texasfrågan (se Texas)
Förenta staterna, krig utbröt i jan. s. å., och
trots mexikanernas tappra motstånd under den ur
landsflykten återkomne Santa Anna trängde Förenta
staternas trupper (under generalerna Z. Taylor
och W. Scott) allt längre in i landet, till dess
Scott omsider (13 sept. 1847) intog hufvudstaden.
Öfre Kalifornien hade lösryckts från M. 1846 efter
några segrar af den amerikanske upptäcktsresanden
och krigaren J. Ch. Fremont (se d. o.). Freden slöts
2 febr. 1848 i Guadalupe Hidalgo, hvarvid M. mot
15 mill. doll. måste till Förenta staterna afträda
Nya Mexico och Öfre Kalifornien samt erkänna Texas’
oberoende med väsentligt vidgade gränser. Denna fred
beröfvade M. 1,650,000 kvkm., d. v. s. omkr. hälften
af dess territorium. Herrera blef nu ånyo president
och förde en god och fredlig styrelse till 1851,
då det första lagliga presidentskiftet inträdde
i M:s historia. Den nye presidenten, Arista,
nödgades af gå redan i jan. 1853, hvarefter Santa
Anna några månader senare återkallades och i dec. s
å. erhöll diktatorsmakt på lifstid. Han genomförde
en ny centralistisk förvaltningsorganisation och
regerade med kraft och stränghet, stödd på armén,
prästerskapet och de af honom åter i landet insläppte
jesuiterna. Genom Gadsden-fördraget (1853) afträdde
han för 10 mill. doll. till Förenta
staterna den länge omtvistade Mecilla-dalen i
staten Chihuahua (nu södra delen af Arizona). En
militärrevolt störtade honom i aug. 1855 för sista
gången från makten, och i spetsen för regeringen
trädde först general Juan Alvarez (en
gammal indianhöfding) och några månader senare
(dec. s. å.) dennes krigsminister, den liberalt
sinnade general Ygnacio Comonfort (se d. o.). Hans
liberala författningsändring (1857) och antiklerikala
åtgärder indragning af kyrkogods, förvisning af
jesuiterna, upphäfvande af prästerskapets privilegium
att blott behöfva svara inför andlig domstol) vållade
en reaktionär resning, som i jan. 1858 dref honom ur
landet. Hans besegrare, general Zuloaga, cch
senare general Miguel Miramon (se d. o.) styrde från
hufvudstaden, men deras liberala motparti uppsatte
en motregering i Vera Cruz under den rikt begåfvade
indianen Benito Juárez (se d. o.). Efter några
års inbördeskrig och anarki, hvarunder våldsdåd mot
utlänningar hotade framkalla intervention utifrån,
lyckades Juárez i jan. 1861 intåga i hufvudstaden,
erkändes där först som president och senare som
diktator samt började med hänsynslös kraft genomföra
en rad antiklerikala lagar. En rad ekonomiska
tvister gaf emellertid kort därpå anledning till
väpnad europeisk intervention i M. Konflikten
gällde närmast kongressens beslut om inställande
af ränteutbetalningar till utlandet, delvis på lån
åt Miramons af liberalerna ej erkända regering,
och särskildt upptog Napoleon III en schweizisk,
i Mexico bosatt bankir Jeckers fordringsanspråk,
sedan denne genom mutor åt inflytelserika personer
lyckats få stöd i Paris som naturaliserad fransk
medborgare. England, Frankrike och Spanien enades
i London (31 okt. 1861) om gemensam intervention:
spanske generalen Prim ockuperade (dec. s. å.) Vera
Cruz, en engelsk och en fransk expeditionskår
landstego i jan. 1862. Redan i mars s. å. träffades
förlikning med England och Spanien, som då hemkallade
sina trupper, men de franska stannade kvar och
fingo betydande förstärkningar under general Forey
(sept.), hvarefter de under marskalk Bazaines
befäl trängde inåt landet och (7 juni 1863) besatte
hufvudstaden. Napoleon III:s syfte var att begagna
Förenta staternas vanmakt under inbördeskriget för
att i M. uppsätta en af franskt stöd och inflytande
beroende monarki. Om detta försöks misslyckande
se närmare art. Maximilian, sp. 1314–15. Den till
mexikansk kejsare genom en af fransmännen beroende
provisorisk regering utsedde ärkehertig Maximilian
af Österrike landsteg i maj 1864, men lyckades aldrig
stadga sitt välde och blef, sedan de franska trupperna
under påtryckning från Förenta staterna återkallats
och inskeppats (febr. 1867), snart öfvervunnen af de
under den kortvariga kejsartiden aldrig helt kufvade
republikanerna, tillfångatagen och, 19 juni 1867,
afrättad. 1857 års republikanska författning trädde
nu ånyo i kraft, Juárez valdes 1867 och 1871 till
president, men hade efter det senare valet att till
sin död (18 juli 1872) bekämpa revolutionsförsök från
rivaler om makten. Hans efterträdare, Lerdo de Tejada,
genomförde kyrkans skiljande från staten,
stängde klostren, utvisade de under Maximilians tid
återkomne jesuiterna och gjorde civiläktenskapet
obligatoriskt. Omvald 1876, blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
