Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 403-404 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Miaulis - Miaulis 1. Andreas Vokos M. - Miaulis 2. Nikolaos Athanasios M. - Miau-tau-Öarna, ögrupp i Gula hafvet - Miava, storkommun i ungerska Noutra - Miavapasset. Se Karpaterna - Mica, namn på glimmer - Micellarteori, bot. - Miceller. Se Micellarteori - Mich., förkortning för Michigan - Micha, hebr. Se Mika - Michael, ärkeängel. Se Mikael - Michael, dansk präst - Michael, Emil - Michaeli, Louise Charlotta Helena

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

staty öfver M. restes 1889 i Syra. – 2. Nikolaos
Athanasios M., den föregåendes son, politiker,
d. 1867 i Paris, blef 1855 marinminister och var
nov. 1857–juni 1862 ministerpresident samt efter
konung Ottos fördrifvande (okt. 1862) medlem af den
provisoriska regeringen.
1–2. (V. S-g.)

Miau-tau-öarna, en ögrupp i Tschilisundet, i den
inre delen af Gula hafvet (se kartong på kartan till
art. Japan), är genom det 7 km. breda Miau-tau-sundet
skild från halfön Schan-tung, medan den nordligaste
ön ligger 40 km. s. om Liau-tunghalfön. Öarna, som
omges af grunda farvatten, äro rester af ett land,
som en gång förenat Liau-tung och Schan-tung.
J. F. N.

Miava, storkommun i ungerska komitatet Neutra,
nära Mährens gräns, vid foten af Karpaterna. 10,639
inv. (1900), mest protestantiska slovaker.

Miavapasset. Se Karpaterna, sp. 1145.

Mica, i romanska språk och i engelskan [me’jkä]
namn på glimmer.

Micellarteori, bot., en af Nägeli framställd teori,
enligt hvilken svällbara kroppar skulle bestå af
mycket små delar, miceller, som äro större
än molekylerna. I torra kroppar ligga de tätt
intill hvarandra, utan luftfyllda mellanrum, och
ha polyedrisk form. Det helas sammanhang beror på
micellernas ömsesidiga attraktion. Micellerna draga
äfven till sig vatten, och hvarje micell sträfvar
efter att omge sig med ett vattenskikt, som dock
kan ske endast när attraktionen till vattnet
öfvervinner attraktionen mellan grannmicellerna. Vid
tillsättning af vatten rycka alltså micellerna isär,
hvarigenom en svällande kropps volymförstoring får
sin förklaring. Vid cellväggens tillväxt enligt
intussusceptionsteorien (jfr Cell, sp. 1391)
inlagras nya miceller mellan de gamla. G. L-m.

Miceller. Se Micellarteori.

Mich., amerikansk förkortning för Michigan.

Micha, hebr. Se Mika.

Michael, en af ärkeänglarna. Se Mikael.

Michael, dansk präst, anställd vid S:t Albans kyrka
i Odense, d. 1514, författade tre religiösa dikter:
om Jungfru Marias rosenkrans och dess broderskap, om
skapelsen och syndafallet samt om människans lefnad,
hvilka utkommo 1514–15. De utgöra fria bearbetningar
af latinska skaldestycken samt röja djup religiös
känsla och en icke obetydlig språklig färdighet,
hvarför man också kallat dem "katolicismens svanesång
i Danmark". Förstnämnda dikt, tillika den största,
är en samling utdrag ur den franske dominikanmunken
Alanus de Rupes skrifter om den heliga jungfruns
"psalterium", d. v. s. anvisningar till att bedja
efter rosenkransen, och författades omkr. 1496 på
uppmaning af drottning Kristina. Spridda delar
däraf omarbetades under reformationstiden till
kyrkopsalmer. "Herr Michaels tre danske rimværker"
utgåfvos på nytt af K. Molbech (1836) och delvis af
K. J. Brandt (1860–62).
E. Ebg.

Michael, Emil, katolsk kyrko- och konsthistoriker,
jesuit, f. 1852 i Reichenbach, sedan 1891 professor
vid Innsbrucks universitet, är främst känd genom
sin talangfulla ultramontana undervisning och sitt
stora arbete Geschichte des deutschen volkes seit
dem 13. jahrh. bis zum ausgang des mittelalters (I–V,
1897–1911; flera uppl.). 1890–96 var M. redaktör för
"Zeitschrift für katholische theologie" och är där flitig
medarbetare. M. har gjort flera resor i Sverige
för att studera dess medeltida kyrkliga
konst.
Hj. H-t.


Michaeli [mika-], Louise Charlotta Helena, född Michal, sångerska,
f. 17 maj 1830 i Stockholm, d. där 23 febr. 1875,
var dotter till kantorn i Jakobs församling
H. G. Michal. Genom I. Dannström blef hon elev
vid k. teatern 1849, debuterade s. å. som Elvira i
"Don Juan" och anställdes 1852 vid lyriska scenen,
där J. Günther då ledde sångundervisningen. 1854
bereddes henne tillfälle att resa till Paris och
London, där hon studerade för Garcia. Vid hemkomsten
utnämndes hon till hofsångerska och blef led. af
Mus. akad. (1854). 1855–56 gästade hon Köpenhamn,
Hamburg, Berlin, Dresden, Magdeburg, grundläggande
sitt rykte som betydande sångerska. 1856–59 var
hon åter anställd vid operan i Stockholm och vann då
under Foroni, som för henne komponerade Guillemette i
"Advokaten Pathelin", bifall äfven i komiska partier
(Berta i "Nürnbergerdockan", Marie i "Regementets
dotter"). 1859–63 lät hon höra sig i London, där hon
1860 med framgång debuterade på Her majesty’s theatre
som Margot i "Hugenotterna" och äfven uppträdde på
oratoriekonserter. Hon sjöng under dessa år jämväl i
Storbritanniens andra större städer samt i Tyskland,
Nederländerna, Danmark, Norge och Finland. Hemma
uppträdde hon mot särskildt arfvode 1860 och 1862–64
på k. teatern, hvarefter hon för fem år där tog fast
anställning, som sedermera förnyades. Hon gifte sig
1860 med sin kusin köpmannen Charles Michaeli. Sorg
öfver förlusten af det enda barnet och af mannen
bräckte hennes hälsa. Hösten 1873 nödgades hon i
sydligare luftstreck söka bot, men återkom 1874 med
obotlig lungsot. – En härligare sopranstämma än fru
M:s är svårt att ens tänka sig. I styrka, omfång och
ledig koloratur saknade den väl icke medtäflare,
men ensam stod den säkerligen i fullkomligheten
af denna rena, skära, silfversjungande klangfärg,
som synes företrädesvis vara nordens kvinnliga
strupar egen. Uttrycket i hennes röst lämpade
sig bättre för det sublima eller breda än för det
veka eller drastiska, bättre för det lugna, ädla
eller måttfullt patetiska än för det oroliga eller
lidelsefulla. Därför lyckades fru M. bättre i roller
af mera ideal karaktär, såsom Norma och Klytemnestra
(i "Ifigenia i Aulis"), än i mera realistiska
partier. Af samma skäl var hon större i oratoriet
än i operan, för hvilken hon saknade dramatiskt
geni och individualiseringsförmåga. Särskildt som
Händelsångerska vann hon odeladt erkännande i själfva
Händelskultens härd, England. Emellertid försökte hon
sig i äfven de mest olika dramatiska uppgifter, såsom,
utom de redan nämnda, Grefvinnan i "Figaros bröllop",
Anna i "Don Juan", Pamina och Nattens drottning i
"Trollflöjten",

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>