Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 419-420 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Michelet 3. Simon Temstrup M. - Michelet, Jules - Michelet, Karl Ludwig - Micheli, Pier' Antonio

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i populär form, och särskildt i "Norsk teologisk
tidsskr.", som han sedan 1900 jämte L. Brun
redigerat, har han med framgång sökt orientera den
religiöst intresserade allmänheten i samtidens
gammaltestamentliga forskning och problem. Han
visar sig härvid som en moderat anhängare af den
moderna bibelkritiken. M. har lifligt deltagit i
kristliga studentrörelsen. – Sedan 1888 är han gift
med författarinnan Marie Elisabeth Storjohann,
f. 10 mars 1866 i Bergen, som utgett en rad mycket
spridda böcker för barn och ungdom, Puk (1901),
Hos mormor (1902), I svalehuset (1903) och Usynlige
magter (1906). Hon är vice ordf. i "Norske kvinders
nationalraad".
1–3. K. V. H.


Michelet [mijlä’], Jules, fransk historiker,
f. 21 aug. 1798 i Paris, d. 9 febr. 1874 i Hyères,
var son till en boktryckare, vann 1819 doktorsgrad
och undervisade under 1820-talet i historia vid ett
par läroverk i Paris. Efter julirevolutionen (1830)
blef han 1831 afdelningschef i franska riksarkivet
och var därjämte 1834–35 vikarie för Guizot vid
Sorbonne samt från 1838 professor i historia vid
Collège de France. Hans föreläsningar antogo med
åren karaktären af en glödande vältalig demokratisk
och antijesuitisk propaganda, hvilket i jan.
1848 ådrog honom förbud mot deras fortsättande;
de återupptogos efter februarirevolutionen s. å.,
men upphörde 1849, och då M. efter den Napoleonska
statskuppen (2 dec. 1851) vägrade aflägga ed på de
nya författningsbestämmelserna, nödgades han lämna
sin arkivtjänst. Han upptogs sedermera helt af sitt
författarskap. – Som historisk författare var M. en
typisk och synnerligen inflytelserik representant
för samtidens filosofiska och politiska liberalism,
och hans författarskap var starkt påverkadt af hans
beundran för den äldste representanten för en modern
historiens filosofi, italienaren Vico, hvars ett
århundrade gamla, djupsinniga "Scienza nuova" M. 1827
återgaf i fransk dräkt. Med läroböckerna Précis de
l’histoire moderne (1828) och Précis de l’histoire de
France jusqu’à la révolution (1833) samt en Histoire
romaine: République (1831) som föregångare framträdde
1833 M:s stora verk Histoire de France (17 dlr,
1833–67), som behandlar Frankrikes historia till
franska revolutionen. Som fortsättningar af detta
arbete kan man betrakta Histoire de la révolution
française (1 bd, 1847–53) och Histoire du XIX:e
siècle (3 bd, 1872–73, skildrande händelserna till
slaget vid Waterloo). Framställningen i dessa arbeten
är lefvande och saftig, men eger ett öfvermått af
färgprakt samt uppbäres snarare af kraftig poetisk
intuition än af lugn kritisk forskning, fastän
M. vida mer än föregående franska häfdatecknare gick
direkt till källorna och förstod att "ge de stumma
en röst". Uppfattningen, ehuru full af märkliga
synpunkter, är lidelsefull och partisk,
i det M. städse har för ögonen ett
förgudande af "folket", men underskattar de ledande
personligheternas betydelse. Han blef därför, har
man sagt, en "massornas historiker" ("l’historien
des foules"). M:s franska historia har (liksom olika
partier däraf) utkommit i en mängd upplagor, hvarvid
särskildt utdrag i bearbetning, intagna i serien
"Bibliothèque des jeunes français", mäktigt bidragit
att påverka den republikanska franska ungdomens
samhällsuppfattning. Bland öfriga historiska arbeten
af M. märkes äfven Origines du droit français (1837;
ny uppl. af E. Faguet 1890), en motsvarighet till
Grimms "Deutsche rechtsalterthümer". Lifligt
uppmärksammade alster af M:s penna voro de under
1840-talets katederkamp utgifna stridsskrifterna Des
jésuites (1843; tills. med E. Quinet), Du prêtre,
de la femme et de la famille (1845) och Le peuple
(1846; "Folket", 1847). Efter sitt andra giftermål
(med Athanaïse Mialaret, 1850) återvände M. till
sin ungdoms naturvetenskapliga och moralfilosofiska
studier och hängaf sig under hustruns påverkan åt
en halft religiöst färgad, poetisk-panteistisk
lifsuppfattning. Han utgaf nu bl. a. en rad
naturfilosofiska, känsligt poetiska studier, som
vunno stark spridning och mycken anklang: L’oiseau
(1856; "Ur våra bevingade vänner, foglarnas lif";
bearbetning för barn, 1859), L’insecte (1857), L’amour
(1859; "Kärleken", två skilda öfversättningar, s. å.),
La femme (1860; "Qvinnan", s. å.), La mer (1861;
"Hafvet", s. å.), La sorcière (1862; konfiskerad
i Frankrike), Le bible de l’humanité (1864) och La
montagne (1868). Politiska tilldragelser för dagen
gåfvo anledning till hans båda skrifter La Pologne
martyre (1863, eg. en reviderad ny uppl. af hans
1859 utgifna La Pologne et Russie; "Det lidande
Polen", 1863) och La France devant l’Europé(1871).
Af hans efterlefvande änka har utgifvits
en del af M:s själfbiografiska anteckningar
och reseminnen, såsom Ma jeunesse (1884), Mon
journal 1820–1823 (1888) och Rome (1890). M:s
Oeuvres complêtes utgåfvos i 40 bd, 1893–99. Jfr
Corréard, "M., sa vie, son oeuvre historique"
(1887), J. Simon, "Mignet, Michelet, Henri Martin"
(1889) och madame Quinet, "Cinquante ans d’amitié,
Michelet, Quinet" (1900), och G. Monod, "Les maîtres
de l’histoire. Renan, Taine, M." (1894) och "Jules
M., étude sur sa vie et ses oeuvres" .(1905).
(V.s-g.)

Michelet [mijlä’], Karl Ludwig, tysk filosof,
f. 1801 i Berlin, d. där 1893, sedan 1829 professor
i Berlin, var en af Hegels trognaste lärjungar
och utgaf en mängd filosofiska skrifter, af hvilka
till sv. (af B. E. Malmström) öfversatts "Den nyaste
tyska philosophiens utvecklingshistoria" (1844). Ett
par af sina skrifter utgaf M. på franska och bidrog
därigenom att göra den tyska spekulationen känd i
Frankrike. M. stiftade det filosofiska samfundet i
Berlin och redigerade dess tidskrift "Der gedanke"
(1860–73). Han utgaf Wahrheit aus meinem leben
(1885). S-e.

Micheli [mikeli], Pier’ Antonio, italiensk botanist,
f. 11 dec. 1679 i Florens, d. där 1 jan. 1737 som
trädgårdsföreståndare, var (jämte Dillenius) bland
förlinneanska naturforskare den utmärktaste kännaren
af kryptogamer och lågt utvecklade fanerogamer,
och hans beskrifningar och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>