Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Michelsen, Peter Kristian Hersleb Kjerschow - Michelson, Ivan Ivanovitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hagerup-Ibsens ministär, i hvilken M. ingick som
medlem af statsrådsafdelningen i Stockholm,
hvilken ställning han något senare lämnade för
att bli finansminister. Då förhandlingarna mellan
svenska och norska regeringarna rörande en lösning
af konsulatsaken i godo strandat i dec. 1904 och
alla utvägar tycktes stängda, tedde sig för M. och
hans meningsfränder sakläget så, att unionen måste
upplösas, kosta hvad det ville, emedan dess nackdelar
vida öfvervägde fördelarna. Med stort skarpsinne fann
M. formeln för den aktion, som nu måste följa från
norsk sida, och ådagalade därunder den födde ledarens
förmåga att få alla viljor till att samverka. Sedan
den nya politiska linje, som måste följas, blifvit
inledd med stortingets beslut af 21 febr. 1905 om
tillsättande af en "specialkommitté" för utarbetning
af ett definitivt lagförslag om eget norskt
konsulatväsen, inlämnade M. – och samtidigt äfven
statsrådet J. Schöning – 28 febr. sin afskedsansökan
med den motiveringen, att han i frågor af vital
betydelse ej kunde sluta sig till regeringens chef
och dess flertal. Därmed var ministärens fortbestånd
omöjliggjordt, och redan dagen därpå demissionerade
också dess öfriga medlemmar. På alla håll utpekades
nu M. som ledaren med rätt och plikt att bilda den
nya regeringen. I samråd och efter öfverläggning med
män inom alla partier sammansatte han sin ministär
så, att den kom att representera dem alla, yttersta
högern lika väl som yttersta vänstern. Ministären
utnämndes 11 mars. I öfverensstämmelse med en i
stortinget 15 mars afgifven förklaring formulerade
den sitt program, nämligen "att i samarbete med
stortinget genomdrifva Norges grundlagsenliga rätt
till eget konsulatväsen och häfda Norges suveränitet
som fritt och själfständigt rike". M. satte allt
sitt inflytande och hela sin statsmannatalang in
på att genomföra den positiva handlingens politik,
enligt hans mening den enda, som kunde leda till
målet. Specialkommitténs förslag antogs enhälligt af
odelstinget 18 maj och af lagtinget 23 maj. Sedan
konungen 27 maj vägrat sanktionera konsulatlagen,
inlämnade norska statsrådsafdelningen i Stockholm på
stället hela regeringens afskedsansökan och lämnade,
då konungen ej ville godkänna densamma, dagen därpå
Stockholm. I en skrifvelse till konungen 6 juni
preciserade norska regeringen sin ståndpunkt och
förklarade, att den stod fast vid sin föresats att
demissionera, och 7 juni meddelade M. i stortinget,
hvad som passerat, samt lade därmed saken och dess
afgörande i stortingets hand. Enhälligt och utan
debatt beslöts då att bemyndiga "medlemmarna af det
samma dag afgångna statsrådet att tills vidare som
norsk regering utöfva den konungen tillerkända makten
i enlighet med Norges rikes grundlag och gällande
lagar – med de ändringar, som blefve nödvändiga
därigenom, att unionen med Sverige under en och samma
konung upplösts till följd af att konungen upphört
att fungera som norsk konung". M. mottog å egna
och kollegers vägnar värfvet, i det han uttalade den
förhoppningen att härunder kunna räkna på "stortingets
trofasta stöd och hela norska folkets enstämmiga och
orubbliga vilja att bringa hvilket offer som helst,
som ställningen kunde komma att kräfva". Unionen
hade därmed å norsk sida förklarats upplöst. M. kom
sålunda både i Norge och utomlands att
stå som den där mera målmedvetet än någon annan
åvägabragt detta resultat, hvilket under den
följande tiden gjorde honom till norska folkets
hjälte. Emellertid återstod det svåraste af M:s
uppgift, nämligen att genomföra stortingets beslut
af 7 juni, utan att freden på skandinaviska
halfön därigenom rubbades. Hans försonliga
politik under förhandlingarna mellan bägge
rikena 31 aug.–23 sept. i Karlstad, där han
var en af Norges fullmäktige, tolkades af norska
chauvinister som svaghet och blef utgångspunkt för
en stundom rätt elakartad opposition. Emellertid
fick M. anledning att öfva afgörande inflytande
på händelserna äfven efter unionsupplösningen
och Karlstadskonventionen: grundlagens revision
med bevarande af den konstitutionellt monarkiska
författningen, Norges erkännande som själfständigt
rike, valet af ny konung, upprättandet af organ
för Norges utrikesärenden och förbindelse med
främmande makter, d. v. s. en rad organisatoriska
uppgifter, som M. och hans ministär hade att
genomföra vintern 1905–06, tills konungakröningen
försiggått 22 juni 1906 i Trondhjem. Därmed var
"7 juni-regeringens" mandat utfördt, hvarjämte
det till dess prolongerade stortingets verk var
fullbordadt. Nya val skulle ega rum. Valstriden
öppnades redan 26 juni af M. personligen med ett
programtal i Trondhjem. Han anbefallde däri fortsatt
samarbete mellan partierna för att "trygga och befästa
1905 års resultat". Regeringens program, som innebar
fullföljandet af samlingspolitiken, erhöll visserligen
valmännens anslutning, men valen medförde ingen
fast och likartad majoritet. Ministärens ställning
var därför efter valen försvagad, och M:s och hans
regerings motståndare kunde så mycket lättare samla
sig till en alltmera aggressiv opposition. Särskildt
påflugna blefvo angreppen under stortingets
vårsession 1907, utan att dock M:s prestige däraf
led någon minskning. Hans personliga maktställning
och inflytande förblefvo desamma som förut på alla
håll. Emellertid hade hans hälsa under de sista årens
strider och ansträngningar starkt rubbats, och med
hänvisning till sin läkares råd tog han utan politisk
anledning afsked 28 okt. 1907. 3 nov., dagen före sin
afresa från Kristiania, hyllades han med ett folktåg
af 50,000 personer. En samtidigt påbörjad subskription
för en fond med hans namn inbragte 214,045 kr., hvars
räntor – sedan kapitalet någon tid ökats – enligt M:s
bestämmelse skall användas "till understöd åt unga
män och kvinnor, som visa särskilda förutsättningar
för samhällsnyttig verksamhet". Förgäfves ha hans
politiska meningsfränder flera gånger sökt förmå
honom att ånyo befatta sig med aktiv politik. Då
"frisinnade vänstern" i mars 1909 organiserade sig
som parti, ledde han visserligen förberedelserna
härtill, men afböjde val till partiets chef;
däremot uppträdde han till dess understöd
under valkampanjen s. å. M. medverkade 1910
till att organisera Norsk skibsrederforbund
och blef (1911) dess förste president.
K. V. H.
Michelson, Ivan Ivanovitj, rysk general, f. 1739 inom
en estnisk adlig släkt, d. i aug. 1807 i Bukarest,
tjänade i Sjuåriga kriget (1756–63), mot turkarna
1770 och i Polen 1772 samt var den, åt hvilken
upprorsmakaren Pugatjev slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
