Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mickiewicz - Mickiewicz 1. Adam Bernard M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhållandet emellan Ryssland och Polen ("trälens vapen
är förräderiet"). I Konrad Wallenrods känslor mot
tyskarna igenkänner man M:s egna mot ryssarna. I
Moskva umgicks M. förtroligt med den tidens förnämsta
litteratörer i Ryssland. Han fick 1827 tillåtelse
att flytta till Petersburg och trädde i vänskaplig
förbindelse med Pusjkin och Zjukovskij. De 5 år, som
M. tillbragte i Ryssland, hade för hans konstnärskap
stor betydelse, i det att hans blick vidgades och
han lärde känna vänner och fiender. Emellertid
ville han lära känna västra och södra Europa i dess
konst och odling. 1829 styrde han kosan till Dresden
för att där sammanträffa med sin vän och lärjunge
Odyniec. Tillsammans besökte de Goethe i Weimar och
begåfvo sig sedan till Italien. Jämte det att M. där
ifrigt bedref arkeologiska studier, umgicks han i ett
kosmopolitiskt sällskap af konstnärer och lärde och
gjorde i Rom bekantskap med grefve Ankwicz-Skarbeks
dotter Henryeta Eva. Den unga grefvinnan, som i
mycket påminde om "Maryla", gjorde på M. lifligt
intryck. Hans kärlek besvarades, men den stolte
magnaten ville icke höra talas om en fattig litteratör
som måg. I Schweiz sammanträffade M. 1830 åter med
familjen Ankwicz, och under följande vinter umgicks
han i Rom i grefvens hus som förut. Under tiden utbröt
polska insurrektionen, och dess utbrott följdes snart
af förkrossande olyckor, som djupt verkade på M:s
mottagliga sinne. Den fromma Henryetas böner för hans
omvändelse blefvo hörda. Redan förut religiöst anlagd,
blef M. nu mystiker. Men för stolt att tigga om den
älskades hand, lämnade han i april 1831 plötsligt
Rom. Med M:s afresa därifrån börjar ett nytt skede
i hans lif, fullt af umbäranden. Världsmannen
försvinner och lämnar rum för den patriotiske och
religiöse svärmaren, emigrationens apostel. M. hade
aldrig haft sinne för det nyktra förståndets
arbete. I historien sätter han intuitionen framför
forskningen. I politiken tager han ingen hänsyn till
de gifna faktorerna, han glömmer nödvändighetens hårda
lag. Entusiast for allt skönt och stort, ser han inga
hinder för sina idéers förverkligande. M. tog ingen
praktisk del i den polska resningen, men fosterlandets
olyckor grepo honom. Han identifierade sig med Polens
förlorade sak och blef så den egentlige talmannen för
emigranternas förhoppningar, för den politik i molnen,
hvilken efter M:s död skulle draga än mer fördärf
öfver hans folk. Från Rom begaf han sig först till
Posen i afsikt att aktivt deltaga i insurrektionen,
sedan till Dresden. Där skapades (1833) den tredje
och viktigaste delen af det fantastiska Dziady-dramat
(Die todtenfeier, tysk öfv. af Lipiner 1887),
hvari han ofta realistiskt och sarkastiskt skildrade
episoder från sin egen fängelsetid i Vilna och lifvet
i Warschaus rysk-polska salonger. Med rätta berömd
är den till fängelset förlagda Improvisationen, ett
motstycke till bibelns Job, Aischylos’ "Prometheus"
och Byrons "Manfred" och "Kain". – 1832–34 författade
M. sitt mästerverk Pan Tadeusz czyli Ostalni zajazd
na Litwie (12 sånger med 9,758 versrader, Paris 1834;
öfv. till de flesta europeiska språk, till sv. "Herr
Tadeusz eller Den sista utmätningen i Litauen. En
polsk adelshistoria från åren 1811 och 1812" af
A. Jensen, 1898). Denna verkligt klassiska hjältedikt
i homerisk stil återspeglar förträffligt det borttynande polska
adelssamhällets inre och yttre lif i början af
1800-talet, då Napoleons tåg till östra Europa
väckte nya förhoppningar i de polska sinnena. Många
af de däri tecknade personerna äro återgifna efter
naturen, stundom i komisk belysning, men med djup
underström af patriotisk sympati. "Tadeusz" blef
M:s svanesång. Efter 1834 bosatt i Paris under
stora umbäranden med en talrik familj, gick han
helt upp i sin tids politiska, sociala och religiösa
rörelser, hängaf sig alltmer åt mysticism under den
äfventyrlige teosofen och fanatikern Towianskis
(se denne) ödesdigra inflytande och åt fantastiska
drömmerier om ett återupprättadt demokratiskt Polen
genom Napoleon III. Redan 1832 började han direkt
göra propaganda med sina på flera språk öfv. Ksiegi
narodu polskiego i pilgrzymstwa polskiego (Polska
folkets och det polska pilgrimskapets böcker), på
prosa i biblisk stil. 1834 deltog han i stiftandet
af ett polskt religiöst sällskap: De förenade
bröderna. S. å. gifte han sig med Celina Szymanowska,
men äktenskapet blef ej fullt lyckligt. Ett på franska
skrifvet drama, Les confédérés de Bar, lyckades han
ej få uppfördt. Hans yttre villkor togo en bättre
vändning, då han 1839 blef professor i latinsk
litteratur i Lausanne. Redan 1840 kallades han till
professor i slavisk litteratur vid Collège de France,
och hans vänner väntade sig mycket af hans verksamhet
på denna framstående plats. Men läraråliggandena
passade föga för hans lynne. Småningom förlorade han
sig alltmer i mysticism, började tala om politik
och religion i st. f. om litteratur och förlorade
1844 sin befattning. En af M. uppsatt tidning,
"Tribune des peuples", förbjöds. Till lön för de
tjänster M. gjort Napoleon fick han en liten syssla
(bibliotekarietjänsten vid arsenalen). Slutligen
sändes han vid Krimkrigets utbrott i en hemlig mission
till Konstantinopel, där han afled; liket fördes till
Montmorencykyrkogården i Paris, men flyttades 1890
till konungakryptan i katedralen på Wawel i Krakau. –
M:s samlade skrifter utkommo i Paris 1860–61 (flera
upplagor, senast 1898); 1896 begynte en utmärkt
textkritisk upplaga utges i Lemberg, hvaraf hittills
5 bd utkommit. På fransk prosa utgåfvos hans Oeuvres
poétiques complètes (i öfv. af Christien Ostrowski,
2 bd 1841, 1849). Hans Cours de littérature slave
trycktes 1845. En efterskörd, Mélanges posthumes,
utgafs i 2 bd 1872–79 af hans son Wladyslaw. M:s
bref, Korrespondencya, utgåfvos 1880–84 af hans son
samt af Kallenbach 1889 och 1910. – Litteraturen
om M. är oerhördt rik. 1887 bildades i Lemberg ett
Mickiewicz-samfund, som 1887–98 i 6 bd utgaf ett
värdefullt samlingsverk, "Pamietnik towarzystwa
literackiego im. Adama Mickiewicza", redigeradt
af R. Pilat. Dessa publikationer, omfattande
polsk litteraturforskning i allmänhet, ha från 1902
fortsatts af "Pamietnik literacki" i Lemberg (hittills
10 bd). Bland längre polska studier om M. märkas:
Cybulski och Estreicher (1863), Belza, Biegeleisen och
Nehring (1884), Belcikowski och Chmielowski (1886),
Wierzbowski och Zdziechowski (1888). Marya Gorecka
(M:s dotter), Tretiak och Spasowicz (1889), Hösick
(1895), Kallenbach (1897), Konopnicka och Turnowski
(1898), Bruchnalski (1906) och Arthur Gorski (1908). –
Jfr en studie af T. de Wyzewa i "Revue des deux
mondes" (1901),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
