- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
461-462

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mikael, ryska furstar - Mikael 4. M. Aleksandrovitj - Mikael, furstar af Siebenbürgen. Se Apafi - Mikael, östromerska kejsare - Mikael 1. M. I Rhangabe - Mikael 2. M. II Stammaren - Mikael 3. M. III Drinkaren - Mikael 4. M. IV Paflagoniern - Mikael 5. M. V Kalafates - Mikael 6. M. VI Stratiotikos - Mikael 7. M. VII Dukas - Mikael 8. M. VIII Palaiologos

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

död (10 juli 1899) rysk tronföljare och innehade
denna ställning, till dess en son och tronarfvinge
(Alexej) 12 aug. 1904 föddes åt hans äldste broder,
kejsar Nikolaus II. M. är ganska sjuklig och har
därför föga framträdt i det offentliga lifvet.

Mikael, furstar af Siebenbürgen. Se Apafi 1–2.

Mikael (grek. Michael), östromerska (bysantinska)
kejsare. 1. M. I Rhangabe(s) (Rhangavis),
811–813, en adelsman af föga framstående börd, var
gift med kejsar Nikeforos’ dotter och blef magister
sacri palatii
(se d. o.). Efter sin svärfars död
störtade han svågern Staurakios. Ett blindt verktyg i
ikonodulernas (se Bilddyrkan) händer, anställde han
blodiga förföljelser mot bildstormarna, under det
att bulgarerna fingo härja Macedonien och Tracien
ända ned till Konstantinopel. Men vid Bersinikia
blef han slagen af bulgarerna (813). Hären utropade
då armeniern Leo (V) till kejsare. M. fick gå i
kloster, där han dog 845. - 2. M. II Stammaren
(grek. Psellos), 820–829, från Amorion i Frygien,
svingade sig från simpel soldat upp till högt
befäl. Sedan M. understödt sin vapenkamrat Leo
V, då denne bemäktigat sig kejsarkronan, blef han
senare missnöjd och invecklades i en sammansvärjning
mot Leos lif och dömdes till döden. Hans anhängare
befriade honom dock och uppsatte honom på tronen,
sedan Leo blifvit mördad. Han hade att bestå en
treårig strid med sin gamle krigskamrat Thomas,
men denne blef tillfångatagen, marterad och
afrättad 824. Efter medtäflarens död hängaf sig
M. åt utsväfningar och lät sarasenerna snappa
bort Kreta och påbörja Siciliens eröfring. I sitt
innersta hjärta tillhörande bildstormarnas åsikter,
sökte M. dock vinna bilddyrkarna. Men då han gifte
sig med en nunna, Konstantin VI:s dotter, ådrog
han sig hat af munkar och präster. – 3. M. III,
stundom kallad Drinkaren, 842–867, son till kejsar
Teofilos (se d. o.), var ej mera än tre år, då han
kom på tronen under förmynderskap af sin moder,
den dugliga Teodora, som trots åtskilliga motgångar
lyckades försvara sitt rike mot sarasenerna och
som gjorde bilddyrkan för all framtid härskande
i den österländska kyrkan. Men sonens uppfostran
försummades, och M. nedsjönk i laster. Snart kom han
under sin morbror Bardas’ inflytande och lät inspärra
sin moder i ett kloster. Bardas styrde sedan tämligen
enväldigt och i det inre ej utan ära. M. gaf sig i ett
sjuårskrig med sarasenerna vid Eufrat, men led ett
nederlag (860), som dock uppvägdes af en stor seger
i Mindre Asien, vunnen af M:s farbror Petronas. 861
inföllo M. och Bardas i Bulgarien, där kristendomen
infördes, men de sarasenske sjöröfvarna från Kreta
gjorde stor skada, och "ryssarna" uppträdde 865 i
Bosporen. Hans nye gunstling och från 866 medregent,
f. d. stalldrängen Basileios, hvilken dock var
en duglig man, uppretade honom mot Bardas, som
mördades. Men ej långt därefter dödades M., där han
låg drucken i sin säng, af Basileios. – 4. M. IV Paflagoniern,
1034–41, kallades under Romanos
III till Kon-stantinopel af sin broder hofchefen,
eunucken Johannes och lyckades vinna den beryktade
kejsarinnan Zoës gunst; hon lät förgifta sin
man Romanos III, gifte sig med sin unge kammarherre
och upphöjde honom på tronen. M., som hade en svag
karaktär och var epileptiker, lät sin broder Johannes
styra, hvilket han gjorde med framgång. Krigsväsendet
och finanserna reformerades. Edessa, den fasta
gränsfästningen i Syrien, undsattes. M:s fältherre
Georgios Maniakes lyckades nästan h. o. h. befria
Sicilien från sarasenerna, men besegrades af
normanderna i södra Italien (1041). Serberna sökte
fåfängt göra uppror; bulgarer och slaver slogos
tillbaka genom ett lysande fälttåg, som den svage
kejsaren själf kort före sin död ledde. – 5. M. V Kalafates
(Kalfatraren, så kallad efter sin
faders yrke), 1041–42, den föregåendes brorson,
upphöjdes på sin farbror Johannes’ (se ofvan)
föranstaltande till kejsare i dec. 1041, men regerade
ej längre än fyra månader. M. landsförvisade både
Johannes och Zoë; detta förbittrade folket, liksom de
högre samhällsklasserna stöttes af hans tilltänkta
reformer. M. bländades och sattes i kloster. –
6. M. VI Stratiotikos (Krigaren),
1056–57, var redan en gammal man, då han kom på
tronen (aug. 1056). Högadeln tålde honom ej och
störtade honom under anförande af Isak Komnenos
(aug. 1057). Besegrad i en drabbning i Frygien, måste
han gå i kloster. – 7. M. VII Dukas, kallad
Parapeinakes (Utsvältaren, därför att han ansågs
genom sina åtgärder ha förorsakat en hungersnöd), son
af Konstantin X Dukas, kejsare först med två bröder,
sedan ensam 1067–78. Så länge hans farbror, Johannes
Dukas, förde regeringen tillsammans med den berömde
lärde Mikael Psellos, framträdde svårigheterna ej så
starkt. Men då Johannes gått i kloster, hängaf sig
M. åt lärda bagateller; han saknade kraft att värna
sin tron och rikets själfständighet. Upprorsande
insmög sig i hären, de sista besittningarna i Italien
förlorades (1071) liksom ett stort stycke af Mindre
Asien måste afträdas till seldschukerna (1074). Ehuru
ett bulgariskt uppror undertrycktes, kunde missnöjet
ej längre tillbakahållas, och de båda generalerna
Nikeforos Bryennios och Nikeforos Botaniates gjorde
samtidigt uppror. Utan svärdsslag drog M. sig tillbaka
till ett kloster. – 8. M. VIII Palaiologos,
kejsare först i Nicæa, sedan i Konstantinopel,
f. 1224, d. 1282, var son af den förnäme Andronikos
Palaiologos och prinsessan Irene Angela af kejsarhuset
i Konstantinopel. Tidigt steg M. från den ena
värdigheten till den andra och blef chef för de
franske legosoldaterna hos kejsaren i Nicæa. Strax
efter Teodor Laskaris II:s död lät M. mörda den
åttaårige Johannes Laskaris IV:s förmyndare Muzalon
och blef slutligen medregent (1260). I juli 1261
lyckades M. intaga Konstantinopel och göra slut
på det latinska kejsardömet (se d. o.). Johannes
Laskaris blef bländad och landsförvisad, hvarpå
M. lystes i bann af sin forne medförmyndare för
den afsatte, patriarken Arsenios. M. slöt fördrag
med fursten af Achaja, Guillaume de Villehardouin,
och "despoten" Mikael II af Epirus (se d. o.),
som af påfven eggats att anfalla honom, men blifvit
slagna. Genom denna fred vann M. Mistra, Monemvasia
och Mainotis. M. var en klok och kraftig regent,
som genom en slug balanspolitik förstod att hålla
både genueser och venetianer i schack; han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0247.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free