Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 489-490 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Milan I, konung af Serbien - Milanaise, fr., guldbroderi - Milanaise, Côtelette a la M. (maträtt) - Milanés, José Jacinto - Milanesiska ediktet, ett toleransedikt - Milano - Milano 1. Fordon hertigdöme i Öfre Italien - Milano 2. Hufvudstad i Lombardiet,Italien

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

genom frederna i San Stefano och Berlin 1878
suveräniteten och betydande landvinningar, och 6
mars 1882 lät M. utropa sig till konung af Serbien. I
sin politik stödde han sig på Österrike och kämpade
ständigt med det ryssvänliga radikala partiet. Hans
anseende undergräfdes såväl genom det misslyckade
kriget mot Bulgarien 1885, då serberna endast genom
Österrikes ingripande räddades från allvarligare
följder af sitt nederlag, som genom hans lättsinniga
enskilda lif och olyckliga familjeförhållanden. Han
var sedan 17 okt. 1875 förmäld med Natalia Kesjko (f. 14
maj 1859 i Florens), dotter till en rysk öfverste
af rumänsk härkomst. Hon var ifrig ryssvän, och
både politiska och personliga orsaker framkallade en
osämja, som ledde till, att hon 1886 lämnade landet,
medförande deras ende son Alexander (f. 14 aug. 1876);
men M. lät i juli 1888 hemföra denne från Wiesbaden
och genomdref 24 okt. s. å. kyrklig skilsmässa. Till
sitts folks öfverraskning abdikerade han till
förmån för sin son 6 mars 1889, hvarpå han begaf sig
utrikes. Natalia återvände däremot till Belgrad s. å.,
men tvangs 1891 att lämna landet. M:s lefnadssätt i
Paris bragte honom i ett sådant penningbetryck, att
han 1891 gick in på en öfverenskommelse med serbiska
regeringen, hvarigenom han mot en betydande summa
afstod från sitt serbiska statsborgarskap och rätten
att återvända till sitt land, hvarpå han 1892 antog
namnet grefve af Takova. Emellertid återförsonade han
sig formellt med sin gemål 7 mars 1893, och efter
konung Alexanders statskupp s. å. återkallades han
till Serbien i jan. 1894. Han måste följande år vika
för Natalia, men återkom i slutet af 1896, sedan hon
åter fått lämna landet, och blef t. o. m. arméns
öfverbefälhafvare 1898. Ett misslyckadt attentat
mot honom 1899 gaf anledning till en sträng räfst
med hans fiender. Alexanders förlofning med Draga
Maschin i juli 1900 framkallade emellertid brytning
med M., och denne nedlade sitt befäl och lämnade
Serbien samt vistades därefter i Wien. Han begrofs
efter egen önskan utanför Serbiens gränser i det
slavonska klostret Krusjedol. Drottning Natalia,
som öfverlefde honom, öfvergick 12 apr. 1902 till
romersk-katolska kyrkan. M:s politiska nederlag och
äfventyren i hans privatlif ha gett honom ryktet af
en sorts operettkung, men hans politiska betydelse,
särskildt som en hämsko på det ryska inflytandet på
Balkanhalfön, bör ej underskattas.
H. B-n.


Milanaise [-näs], fr. ("från Milano"), guldbroderi. – Côtelette
à la M., panerad kalfkotlett med tomatsås, vanlig i
synnerhet i Italien (it. costoletta a la Milanese).

Milanés [-ne/s], José Jacinto, kubansk skald, f. 1814
i Matanzas, d. 1863, egnade ingående studier åt de
gamle kastiljanske skalderna, såsom Lope de Vega,
Gil Polo m. fl., hvilkas inflytande är omisskännligt i hans
första arbeten, La fuga de la tórtola, La madrugada, El nido
vacío etc. Senare blef M. exalterad romantiker
med Espronceda och Zorilla som förebilder i La
ramera, Á una madre impura, El exposito etc. Starkt
inflytande af dessa romantiker och af hertigen
af Rivas spåras äfven i M:s dramatiska arbeten,
af hvilka El conde Alarcos utkom 1838 och följdes
af El poeta en la corte, A buen hambre no hay pan
duro, Por el puente y por el río och Ojo á la finca,
Ad. H-n.

Milanesiska ediktet, ett toleransedikt, som Konstantin
den store och Licinius gemensamt utfärdade från
Milano 313. Det upprepade och utvidgade ett 312 af dem
utgifvet edikt om allmän religionsfrihet och bestämde,
att kyrkor och gods, som fråntagits de kristna, skulle
åt dem återlämnas. Se vidare Konstantin, sp. 832.

Milano [-nå], ty. Mailand, lat. Mediolanum. 1. Fordom
själfständigt hertigdöme i Öfre Italien (se nedan),
sedermera, till 1859, guvernement i österrikiska
konungariket Lombardiet-Venezia, nu provins i
konungariket Italien (Lombardiet), med en areal af
3,163 kvkm. och 1,671,036 inv. (1911). Provinsen
tillhör nästan fullständigt den lombardiska
slätten. Den saknar större floder, men eger ett
rikt förgrenadt nät af kanaler samt lands-, spår-
och järnvägar. Hufvudnäringar äro ladugårdsskötsel,
som lämnar betydande afkastning af smör och ost,
ris-, vin- och olivodling samt silkeskultur. –
2. Hufvudstad i ofvannämnda provins, förr hufvudstad
i konungariket Lombardiet-Venezia, ligger 119
m. ö. h. nästan midt på den lombardiska slätten vid
ån Olona, som är segelbar och genom Naviglio grande
står i förbindelse med Ticino och Lago maggiore,
genom Naviglio di Pavia med Ticino och Po och
genom Naviglio della Martesana med Adda, Comosjön
och Po. Det är en viktig järnvägsknut med fyra
hufvudlinjer, hvaribland linjen öfver S:t Gotthard,
och tre bangårdar, bl. a. den stora centralbangården
från 1864. – Klimatet är kontinentalt, med skarp
blåst och köld (minimum -17°) om vintern samt snö
och dimma (1899 18 dagar snö och 50 dagar dimma),
men större hetta om sommaren än i södra Italien
(max. 36,2°). – M. är Italiens modernaste stad. Det
har en nästan cirkelrund form; dess centrum äro den
stora Piazza del duomo, på norra och södra sidan
begränsad af ståtliga byggnader med arkader, och
den i v. tillstötande Piazza dei mercanti. Därifrån
utgår ett antal breda moderna gator i alla riktningar,
såsom Corso V. Emanuele (fortsatt af Corso Venezia)
åt n. ö., Via Carlo Alberto (fortsatt af Corso di
Porta romana) åt s. och s. ö., Via Torino och dess
fortsättningar med andra namn åt s. v., Via Dante
och Via Brolleto åt v., Via Aless. Manzoni och
dess fortsättningar Via Principe Umberto och Via
Manin samt det ryktbara Galleria Vittorio Emanuele
(se nedan) åt n. Dessa gator förenas genom en inre
gördel af bulevarder, lagda utanför den kanal, som
utmärker den forna stadsvallens läge. Porta Nuovas
bågar äro nästan de enda spåren af denna inre vall,
som tillkom efter stadens förstöring genom Fredrik
Barbarossa (1162). Inom denna gördel äro de flesta
gator trånga och krokiga, medan de mellan densamma
och bastionerna väl äro bredare,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>