Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Milano - Milano 2. Hufvudstad i Lombardiet,Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men föga regelbundna. En yttre gördel af
trädplanterade bulevarder ligger utanför den
nuv. stadsmuren, som uppfördes af spanjorerna på
1500-talet. Dessa yttre bulevarder, omkr. 12 km.,
genomdragas af elektrisk spårväg, som f. ö. skär
staden i alla riktningar och såsom järnväg går långt
ut i omgifningen bl. a. till Monza och Luganosjön
(se Elektriska järnvägar, sp. 245). I denna mur
finnes ett dussin portar, bl. a. Porta Venezia i
n. ö. och Porta Ticinese i s., båda med reliefer. I
västra delen af staden ligga de öppna platserna
Foro Bonaparte (med Garibaldis ryttarstaty) och
den 1893–97 utlagda Nuovo parco, skilda af Castello
Sforzesco, M:s borg, en gång säte för hertigarna af
husen Visconti och Sforza, af österrikarna använd
som kasern, efter 1893 restaurerad i 1400-talets
stil och lokal för stadens konstsamlingar, samt det
i Brera förut uppställda arkeologiska museet. Framför
hufvudfasaden uppfördes 1901–05 det 70 m. höga Torre
Umberto I, en imitation af det af Filarete byggda,
1521 förstörda renässanstornet. På norra sidan
af Nuovo parco ligger en 1806 af Napoleon I byggd
elliptisk arena för kapplöpningar o. d., som rymmer
30,000 åskådare. Nordvästra sidan af parken begränsas
af Porta del Sempione, hvars namn har afseende på
den af Napoleon 1800–06 byggda Simplonvägen, och
Arco della pace, en triumfbåge i senromersk stil
af hvit marmor (påbörjad 1806, fullbordad 1838),
med reliefer af Marchesi o. a. En annan större park
är Giardini pubblici i n., mellan Corso Venezia och
Via Manin, en af de vackraste offentliga parkerna
i Italien, med smakfulla blomstergrupper, dammar,
vördnadsvärda träd och flera statyer. På dess
södra sida ligger Museo civico di storia naturale
(stadens naturhistoriska samlingar), i en smakfull
renässansbyggnad från 1892–94.
Den förnämsta bland stadens många kyrkor är den
h. o. h. af hvit marmor byggda domkyrkan (fig. 1),
invigd åt Mariæ nascenti, ö. om Piazzan, vid sin
tillkomst den största och ännu en af de största och
dyrbaraste kyrkorna i världen. I det femskeppiga
långhuset, den treskeppiga tvärbyggnaden,
koromgången och pelarnas täta sammanställning
visar den afgjordt tysk karaktär (påminnande om
Kölndomen), i höjdutvecklingen däremot, i pelarnas
form, i tabernakelarkitekturen öfver pelarna italiensk
stil. Den ursprunglige arkitekten är okänd, men säkert
är, att flera tyska och franska mästare inkallades
för att biträda de italienske. Kyrkans inre längd
är 148 m., midtskeppet 16 m. bredt, 50 m. högt,
de inre sidoskeppen 34, de yttre 27 m. höga, kupolen
öfver koret 64 m. hög och tornet 108 m. högt. Golfytan
utgör 8,400 kvm. Marmorns härliga prakt öfverskådar
man bäst vid en rundgång på taket, där åskådaren omges
af 98 fialtorn och hvarifrån man njuter en omfattande
utsikt öfver alpkedjan från Monte Viso till Ortler
och öfver den lombardiska slätten. Exteriören prydes
af omkr. 2,000 marmorstatyer. Af det stora antalet
konstverk i det inre må nämnas två hvarandra högst
olika, men hvart i sin art betydande: den ryktbara
statyn af den flådde Bartolomeus (af Agrate, se
d. o.) samt den härliga sjuarmade bronskandelabern
i form af ett 5 m. högt träd med grenar och
löfverk (sannolikt ett franskt arbete från
1200-talet). Kyrkans byggande började 1386 under
Joh. Galeazzo Visconti, fortsattes af åtskilliga
arkitekter och invigdes 1577 af Carlo Borromeo, hvars
ben hvila i kryptan under koret. Domen påbörjades
1759 och fullbordades tio år senare, barockfasaden
1616 efter Tibaldis ritningar, men fullbordades först
1805, sedan Napoleon låtit återupptaga arbetet. Med
sina renässansfönster och portaler harmonierade
denna fasad – ehuru i sig själf ett godt arbete –
föga med kyrkans allmänna stil (gotik), hvarför man
1903 började stilenligt restaurera den. På Piazza del
duomo framför fasaden står sedan 1896 Viktor Emanuel
II:s stora ryttarstaty (af Ercolo Rosa). Äldre
än domkyrkan äro den genom de forne lombardiske
och romerske konungarnas kröning med lombardiska
järnkronan berömda kyrkan Sant’ Ambrogio, urspr.
grundlagd af Ambrosius, ehuru ombyggd på 1100-talet
och nyligen restaurerad, S. Lorenzo och S. Eustorgio,
M:s äldsta kyrkor (från 300- och 400-talen, men flera
gånger ombyggda), den senare förr förvaringsort
för heliga tre konungars ben (åt hvilka kyrkan
var helgad), tills dessa efter stadens eröfring af
Fredrik Barbarossa flyttades till Köln, S. Satiro,
från 800-talet, men ombyggd på 1400-talet af Lazzari
och dennes lärjunge Bramantino, dominikankyrkan
S. Maria delle Grazie (fig. 2), hvars kor, kupol och
tvärskepp tillskrifvas Lazzari och i hvars refektorium
(det forna klostret användes länge som kasern)
befinner sig Lionardo da Vincis berömda "Nattvard",
S. Maria presso S. Celso (efter 1490), som jämte den
i ädel stil hållna förgården utan grund likaledes
tillskrifves Lazzari, och S. Babila, en liten romansk
kyrka, nyligen liksom S. Vincenzo in Prato (från
800-talet) återställd till sin ursprungliga form. Till
stadens yngre kyrkor hör den 1847 invigda San Carlo
Borromeo (fig. 3), en rotunda efter Panteon i Rom. –
Bland palatsen må främst nämnas Palazzo di Brera
(jfr fig. 4), uppfördt på 1100-talet till ordenshus
åt humiliaterna, därefter ombyggdt efter 1651 till
jesuitkollegium, sedan 1776 lokal för Accademia
delle belle arti och kalladt Palazzo di scienze,
lettere ed arti. Det innehåller utom tafvelgalleri
(ett af de förnämsta i Italien) ett bibliotek med
omkr. 300,000 bd, en myntsamling (omkr. 60,000 n:r)
och ett astronomiskt observatorium. Vid Piazza della
Rosa ligger det ryktbara Biblioteca ambrosiana (se
Ambrosianska biblioteket), som jämväl innehåller en
värdefull tafvelsamling. Det ej långt därifrån belägna
Palazzo Borromeo innehåller ock ett tafvelgalleri samt
några skulpturverk. Andra märkliga palats äro Palazzo
reale, de forne österrikiske guvernörernas residens,
det därintill liggande ärkebiskopliga palatset (urspr.
byggdt i slutet af 1400-talet, men ombyggdt 1570 af
Pell. Tibaldi), Pal. del senato (byggdt omkr. 1600),
nu provinsarkiv, och municipalpalatset (Pal. Marino),
ett 1558–60 af G. Alessi för Tom. Marini från Genua
uppfördt mästerverk i senrenässans (hufvudfasaden,
af Luca Beltrami, fullbordad först 1890). På den
öppna platsen framför detta, Piazza della Scala, står
ett monument öfver Lionardo da Vinci (1872) af Magni
(se d. o.). Från denna Piazza leder till Piazza del
duomo det 1865–67 af Mengoni för en uppgifven kostnad
af 8 mill. lire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
