Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mill - Mill 2. John Stuart M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andlig kris, som tycktes hota att för alltid bryta hans
kraft. Det var den intellektuella öfveransträngningen
och den ensidiga förståndsmässigheten i hans bildning,
som nu hämnade sig. Med ens voro alla intressen hos
honom som döda. Lyckligtvis hade han ett yrkesarbete,
som upptog en del af hans tid, i det han vid 17 års
ålder ingått i Ostindiska kompaniets tjänst. Läsningen
af Marmontels memoarer, engelska poeter, särskildt
Wordsworth, och franska historiska författare skänkte
honom nytt lifsinnehåll. Framför allt rönte han
inflytande af Saint-Simon och 1841–44 af Auguste
Comte, med hvilken han trädde i en betydelsefull
brefväxling. Men djupast verkade måhända det rena,
personliga förhållande, som M. knöt med den rikt
begåfvade kvinna, som flera år senare efter sin förste
mans död blef hans hustru. I flera af sina skrifter
har M. prisat henne och hennes andel i dem med de
starkaste uttryck, härledande från denna "framstegens
apostel" och "nästan ofelbara rådgifverska" det
bästa, som han velat och tänkt. På ganska kort tid
återvann M. sin spänstighet, men krisen hade gjort
hans politiska, sociala och filosofiska åsikter
mindre ensidiga genom att öppna hans ögon för
de mera individuella och subjektiva faktorerna i
människolifvet. Men de grunduppfattningar, som han
fått af sin fader och af Bentham, lämnade han aldrig
principiellt, utan han sökte skaffa utrymme för de nya
intressena genom modifikationer, hvilkas oförenlighet
med principerna han i en för följdriktigheten
ofta skadlig utsträckning förbisåg. A system of
logic, ratiocinative and inductive (2 bd, 1843;
9:e uppl. 1875, folkuppl. 1884) och Principles of
political economy (1848; många uppl.) voro hans
närmaste stora verk. Sina allmänna filosofiska
åsikter framställde han i Examination of sir William
Hamilton’s philosophy (1865; många uppl.). Bland
hans öfriga skrifter må nämnas On liberty (1859,
ny uppl. 1876; "Om frihet" 1865, ny öfv. 1881),
Dissertions and discussions (4 bd, 1859, 1867, 1874),
Considerations ön representative government (1-861;
3:e uppl. 1865), Utilitarianism (tidskriftsartikel
1861, i bokform 1863, "Utilitarism", 1885), Auguste
Comte and positivism (tidskriftsartikel 1865), The
subjection of women (1869; "Kvinnans underordnade
ställning", s. å.) och Autobiography (1873). Efter
hans död utkommo Three essays on religion (1874). –
Sin verksamhet i Ostindiska kompaniet fortsatte
han, tills detta upplöstes, 1858, då M. afgick med
pension. Af engelska parlamentet, där han slöt sig
till Gladstone, var han medlem 1865–68. – Personligen
gjorde M. ett vördnadsbjudande intryck genom sitt
ärliga sanningssökande och sin entusiastiska sträfvan
för mänsklighetens förädlande. Gladstone plägade
kalla honom "rationalismens helgon".
Sin största betydelse i filosofiens historia har
M. genom sin logik, i hvilken han försökte fastslå
metoderna för alla vetenskaper på erfarenhetens
grund. Associationspsykologiens principer, från
hvilka han aldrig frigjorde sig, lade dock därvid
hinder i vägen, hvilka han icke utan inkonsekvenser
kunde undgå. Han fattade erfarenheten endast som en
mångfald sinnesintryck och vårt tänkande som en serie
idéassociationer. En själfständig medvetandets enhet
trodde han sig icke ha upptäckt, utan nödgades stanna
vid den underliga teorien om
medvetandet som en serie af enskilda föreställningar,
hvilken serie är medveten om sig själf som
sådan. All vetenskap, matematiken ej undantagen,
grundar sig enligt M. på induktion ur erfarenheten,
låt vara att man, sedan de allmänna principerna
på generalisationens väg äro funna, ger det hela
så vidt möjligt deduktiv form. Men för själfva
induktionens giltighet fordras öfvertygelsen om
verklighetens likformighet, d. v. s. antagandet af
kausallagens nödvändighet. Men M. antog tvärtom
möjligheten af en verklighet, för hvilken ingen
kausallag gällde, och betraktade begreppet
om naturens likformighet som själft resultat af
induktion. Han ville med sin logik formulera villkoren
för ett vetande, som grundar sig på erfarenhet
och fullt bindande bevis, och syftet var därvid
tydligen att komma åt en objektiv verklighet. Men
associationspsykologiens åskådningssätt tillät
honom i tingen endast se permanenta möjligheter
till vissa sinnesintryck. Dessa och liknande
svårigheter, som M. ej kan sägas i sin kunskapsteori
ha öfvervunnit, göra, att det beståndande värdet
i hans logik ligger i vissa detaljer mer än i de
allmänna teorierna. Ryktbarast är hans lära om de
fyra induktiva metoderna, hvilkas tankegång han på
följande sätt formulerar. 1. Öfverensstämmelsemetoden:
Om två eller flera fall af det fenomen, som skall
undersökas, blott ha en omständighet gemensam,
så är denna omständighet, hvari samtliga fallen
öfverensstämma, orsaken (eller följden) till det
gifna fenomenet. 2. Differensmetoden: Om ett fall,
hvarvid det fenomen, som skall undersökas, inträder,
och ett fall, hvarvid det icke inträder, ha alla
omständigheter med undantag af en enda gemensamma,
i det att denna blott är för handen i det förstnämnda
fallet, så är denna omständighet, med afseende hvarpå
de båda fallen skilja sig från hvarandra, verkan eller
orsak eller en oumbärlig del af orsaken till fenomenet
i fråga. 3. Restmetoden: Om man i ett fenomen
ser bort från de moment, som man genom föregående
induktioner vet vara följder af vissa omständigheter,
så är resten af fenomenet följd af den eller de
återstående omständigheterna. 4. Variationsmetoden:
Hvarje fenomen, som på visst sätt förändras, så ofta
som ett visst annat fenomen förändras, är antingen
orsak till eller verkan af detta fenomen eller står
på annat sätt därmed i orsakssammanhang.
Äfven inom etiken söker M. genomföra en radikal
empirism, men på sådant sätt, att de högsta humana
intressen ej bli lidande. Afgjordt förnekar han
viljans frihet i vanlig bemärkelse af ordet;
men han förlägger en väsentlig del af de viljan
bindande orsakerna till människans eget inre, till
hennes karaktär, som hon enligt hans åsikt själf kan
förändra genom planmässiga föresatser. Moralprincipen
ser han som Bentham i största möjliga lycka för alla
människor, ja, för alla kännande varelser. Försoningen
mellan individens behof af egen lycka och det
allmänna bästa söker han icke som Bentham i en
optimistisk tro på, att den välförstådda egen-nyttan
alltid skall sammanfalla med det helas intressen,
utan i en psykologisk förklaring af de moraliska
känslornas uppkomst, hvarigenom vi sättas i stånd
att offra egen lycka för andras. Dessa moraliska
känslor bero ej på något medfödt moraliskt sinne,
utan äro en utvecklingsprodukt af så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
