- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
549-550

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Milton, John

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillfälliga skrifbiträden 20–30 verser i taget, och 1663
(enligt annan samtida uppgift 1665) var Paradise
lost
färdigt (i 10 böcker; tr. 1667; 2:a uppl. 1674
i 12). M. fick för första uppl. endast 5 pd st. i
honorar. Smädelserna mot den store mannen byttes nu
i uttryck af beundran. 1671 utgaf M. en fortsättning,
Paradise regained; den publicerades i samma band som
hans tragedi i grekisk stil, Samson Agonistes,
där han symboliskt framställde sitt eget lifs
strider. Andra arbeten från denna tid äro History of
Britain
(1670), History of Moscovia (tr. först 1682),
On true religion heresy, schism and toleration (1673)
samt De doctrina christiana (jämte hans State letters
upptäckt först 1824 och utg. af E. R. Sumner 1825),
innehållande en lugnt vetenskaplig framställning af
hans i flera fall radikala åsikter.

Jämte Shakspere är M. den förnämste skalden i den
engelska litteraturen och en af världslitteraturens
störste, på samma gång han är typen för storsinthet
och medborgerligt mod. Oförvitlig, orädd, själfständig
ända till högdragenhet, står han alltid som en man
bakom sitt ord. Kanske saknar hans diktning en viss
omedelbarhet och naturlighet, en af orsakerna till,
att han i vida kretsar, äfven i England, är mera
högaktad än läst. M. var en "lärd" skald, som i
grund kände alla sina föregångare af betydenhet,
och stundom har man intrycket af, att det ligger
för mycken konst bakom hans framställning. Med
undantag af "Comus" är hans dikt sällan graciös med
bibehållen höghet som Shaksperes. Men genom allt,
hvad han skrifvit, klingar en sinnets storhet och en
majestätisk själfullhet, en sublim uppfattning, som
gör honom till en typ för skalden af den höga stilen,
fast han äfven i detta afseende icke uppnår Shakspere
i enkel uttrycksfullhet. Men han rör sig ständigt på
ett plan, som ligger så högt, att äfven de störste
skalderna sällan nå dit. Hans skriftställarskap
sönderfaller i tre perioder. Under den första,
ungdomsdiktningens, som sträcker sig till 1640,
framträda ännu tydligt påverkningarna från Shakspere,
Spenser och de antike skalderna. De flesta af hans
dikter från denna tid äro pä latin; som nylatinsk
skald är han en af de förnämste. Vare sig på latin
eller engelska äro alla hans dikter från denna tid
genomsyrade af renässansens pastorala maner. Redan i
sådana dikter som "L’allegro" och "Il penseroso" samt
"Lycidas" märker man mästaren, och "Comus" är genom
sin grace ensamstående hos honom. Denna skaldebana
afbröt M. för att bli den engelska revolutionens
representative skriftställare och sitt tidehvarfs
störste polemiker. Man har mången gång beklagat detta
afbrott i hans poetiska författarskap; i själfva
verket utgör hans deltagande i samtidens upprörda
idélif en förberedelse för hans ålderdomsbragd, hans
stora epos. Dessa M:s prosaskrifter äro af intresse
redan därför, att de bilda ett slags inre historia
öfver hela denna stora frigörelsekamp. Ur dem talar en
hänförd öfvertygelse, men de ha också åtskilligt af
stridsskrifters vanliga fel. Med undantag af ett par
rent sakligt hållna arbeten söker M. aldrig intränga
i motståndarens uppfattningssätt; tvärtom vanställer
han det ofta och argumenterar uteslutande från egna
synpunkter. Många äro enlist tidens sed
vanställda af groft personliga utfall. I rent
formellt afseende tillhör hans prosa ännu ett skede,
då mönstren öfvervägande voro de latinske författarna
och den franska prosan ännu icke utöfvat sitt renande
och klargörande inflytande. Periodbyggnaden är
ofta så invecklad, att han blir svårläst, stundom
obegriplig. Men M:s prosa innehåller också ställen
af sällsynt skönhet och höjer sig ofta liksom hans
vers till en majestätiskt frambrusande symfoni. I de
latinska prosaskrifterna är hans mönster framför allt
Cicero och dennes efterföljare under renässansen;
den kan vara ståtlig och klangfull, men är också
ofta urvattnad och schematisk. Utfallen äro vanligen
ännu mera groft personliga än i de engelska. Vissa af
M:s samtidigt skrifna sonetter intressera genom sitt
själfbiografiska innehåll, andra genom sin personliga
belysning af tidens händelser. I tekniskt afseende
utmärka de en öfvergång från den friare Elisabetska
sonetten till den strängare schematiserade
italienska. Höjdpunkten uppnådde M. under den tredje
perioden, då han skref sina båda dikter om paradiset
och "Samson Agonistes". "Paradise lost" är en af de
största och egendomligaste dikter mänskligheten
eger. M. sökte här förverkliga en tanke, som
föresväfvat hela senrenässansen (Trissino och Tasso
i Italien, Du Bartas i Frankrike, författaren till "La
semaine", skapelseveckan, en dikt, som M. läste redan
som barn), nämligen att efter antik förebild skapa ett
modernt epos, i hvilket de öfvernaturliga makterna
på ett åskådligt och dock naturligt sätt synas leda
människornas öden. Icke ens för M. har det alltid
lyckats att öfvervinna de svårigheter, som denna
tanke innebar. De skildringar, där änglaskarorna rycka
fram med kanoner, tangera nästan det komiska. M. blir
stundom äfven tröttsam genom sina långa spetsfundiga
teologiska utläggningar eller sina rent didaktiska
framställningar af naturvetenskapens geografiska eller
historiska förhållanden. Men detta är endast fläckar
i solen. Ty andan i dikten är storslagen, och M. har
gett ett sublimt uttryck åt sin tidsålders ännu rent
medeltidsartade uppfattning af världsdramat. Själfva
grundproblemet är frågan om det ondas natur. Skalden
har med andra ord velat "rättfärdiga Guds
vägar med människan" – samma tanke, som några år
senare sysselsatte Leibniz i hans teodicé. Diktens
utgångspunkt utgöres af det första människoparets fall
genom sin olydnad, hvilken genom sina följder drager
med sig hela människosläktets. Som förutsättning
för denna tilldragelse tecknas Satans och hans
änglars affall från Gud, under det att samtidigt
hänvisas på Kristi kommande återlösningsverk. Det är
underbara taflor, som M. framtrollar ur detta ämne:
de fallne änglarnas sammandrabbning med de himmelska
härskarorna, Adams och Evas kärleksidyll, helvetet
och de fallne kerubernas lidanden, allegorierna
Synd och Död samt Satans vågsamma färd genom
världsrymden. Karakteristiskt nog för revolutionären
M. är det upprorsanden, Satan, som blifvit diktens
hjälte och i poetiskt intresse vida öfvergår himmelens
ljusa gestalter. I dessa taflor kan ingen skald utom
Dante täfla med M., fast deras behandlingssätt är
mycket olika. Hos italienaren är allt tecknadt med
sydländsk och plastisk åskådlighet; hos M.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0291.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free