Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Milton, John - Milton, lord. Se Fitzwilliam 2. - Miltonkläde, ett tvåskaftat helyllekläde - Miltzow, Gert Henrikssön - Milutinovic, Simo Sarajlija, pseudonym för Cubro Cojkovic
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upplöses allt i nordiskt töcken och mystik. "Paradise
regained", som bildar fortsättningen och slutet,
visande, huru Jesus frestas i öknen, men motstår
frestelsen, hvarigenom återlösaren är funnen och
paradiset återeröfradt, är föga underlägsen sin
föregångare. Kanske eger den icke så stora skönheter
som de två första böckerna af "Paradise lost", men
många ställen stå värdigt vid sidan om de tio följande
böckernas innehåll. Äfven i rent formellt afseende
var dikten en stor nyhet; under det att det härskande
heroiska versslaget var den stela jambiska rimmade
kupletten, skref M. sin dikt på orimmade femfotade
jamber, men behandlade på ett helt annat sätt än det
shakspereska dramats blankvers, hvars kraft, böjlighet
och omväxling den bevarat, ja, utvecklat, på samma
gång den vunnit i majestät och rytmisk rikedom.
M:s historiska betydelse är mycket stor. Jämte
Shakspere bildar han bryggan mellan renässansens och
romantikens diktning. Särskildt är det från honom,
som lyrikens pånyttfödelse utgår. Då han skref sina
största dikter, härskade äfven i England den franska
smaken, som genom ordvalets begränsning, metrikens
schematiskhet (den stela, regelrätta alexandrinen)
och sin nyktra förståndighet, gjort slut på en
högre lyrik. M., på en gång djupt förtrogen med den
antika poesien och som äkta puritan genomträngd af
bibelns högstämda uttryckssätt, återinförde en ny
och lefvande, verkligt hymnartad anda i lyriken. I
rent tekniskt afseende bröt han med den regelbundna
franska versen, i det att han efter antikt föredöme
vid sidan af de tvåstafviga versfötterna inkastade
tre- och fyrstafviga, hvarigenom möjligheten för ett
mera omväxlande och orkestralt välljud var skapad. På
samma sätt verkade också hans upptagande af den
orimmade blankversen, öfver hufvud taget går hela
nyklassiciteten, hvars förnämste senare representant
är Goethe, i ej ringa mån tillbaka till M. ("Samson
Agonistes" är den första moderna tragedien i rent
grekisk anda). Redan samtiden tjusades omedelbart
af det högstämda i hans sång; sedan sökte Addison
kritiskt väga hans betydelse, och under hela 1700-
och 1800-talen är M. centralfiguren i den engelska
versens utveckling. Det är i hans fotspår, som
under det följande seklet en hel rad af skalder,
Thomson, Gray, Collins och Cowper, omskapa odestilen
och införa en ny behandling af metriken, som blir
af betydelse äfven på den vislyrik, som är en af
nyromantikens betydelsefullaste skapelser. Äfven så
olika gestalter som Wordsworth, Landor och Tennyson
under det sista seklet äro oförklarliga och otänkbara
utan M. Det är icke endast i England, utan i alla
europeiska länder, som han direkt eller indirekt
spelar denna dominerande roll. I Frankrike är det
först Chateaubriand och sedan Lamartine, som visa
uppfattning af hans poesi; Delille tolkade ännu 1805
hans hufvuddikt i rent fransk anda. Långt tidigare
och långt mera betydelsefull var M:s inträngande i
den tyska litteraturen, där Bodmer redan 1740 fäste
sina landsmäns uppmärksamhet på M. Han fann sedan
en lärjunge i Pyra, och Klopstock, från hvilken den
tyska lyrikens pånyttfödelse leder sitt ursprung,
är en tysk Milton. I Sverige var M. redan observerad
på 1760- och 1770-talen, men knappast ännu förstådd.
Kellgren hade hårda ord om honom i sin satir
"Man eger ej snille för det man är galen", men tog
icke dess mindre starka intryck af M. Vidare var
Thorild direkt och indirekt påverkad af M.: striden om
den orimmade versen, som inleder striden mot franska
klassiciteten i den svenska litteraturen, går ytterst
tillbaka till de föredömen, som M. gett. Bland
denna generations skalder är det väl endast
Leopold, som ej rönt inflytande af honom. Lidner
däremot hade öga för det vilda och passionerade
liksom Franzén för det idylliska i hans diktning
(Kellgren hade i senare dikter redan visat denne
vägen), och Oxenstierna öfversatte på sin ålderdom
(1815) "Det förlorade paradiset", fast i fransk
klassisk anda. Senare tolkades han långt trognare
af V. E. Öman (1862), som äfven öfversatte "Paradise
regained" s. å. – M:s namnteckning meddelas å pl. I
till art. Autograf. Den första samlade uppl. af M:s
Poetical works utkom 1695; prosaarbetena samlades
först i 3 bd 1698. Senare uppl. af dikterna äro
H. J. Todds (6 bd, 1801), J. Mitfords (3 bd,
1832), T. Keightleys (2 bd, 1859) och D. Massons
(3 bd, 1874; ny uppl. 1890), W. A. Wrights (1903)
och H. C. Beechings (1904). – Biogr.: Masson,
"Life of J. M." (6 bd, 1859–80, med register 1894;
I i ny uppl. 1881), A. Stern, "M. und seine zeit"
(2 bd, 1877–79), Mark Pattison, "M." (1879, i serien
"English men of letters"), och R. Garnett, "Life of
J. M." (1890). Utförlig bibliografi i "The Cambridge
history of english literature" (bd VII, 1911).
J. M.
Milton [mi’lton], lord. Se Fitzwilliam 2, sp. 472.
Miltonkläde [mi’ltan-], ett tvåskaftadt helylletyg,
som genom gles inställning i väfningen och särskildt
afpassad appretering fått större mjukhet och mindre
glans än vanligt kläde. Det användes till herrdräkter.
G. A. W
Miltzow, Gert Henrikssön, norsk präst, topograf,
f. 16 febr. 1629 i Voss’ pastorat, Söndre Bergenhus
amt, d. 1688, sedan 1666 präst i sin hembygd,
författade det topografisk-kulturhistoriska verket
Presbyteriologia norvegico-vos-hardangriana
(1679), hvartill användts källor, som
delvis senare förlorats. – Se L. Daae i
"Norsk hist. tidsskr.", ser. 2, V (1886).
K. V. H.
Milutinovic [-vitj], Simo Sarajlija,
pseudonymen Cubro Cojkovic, serbisk
författare, f. 1791 i Sarajevo, d. 1847, lärare
vid högskolan i Belgrad, deltog 1813 i kriget med
turkarna, men fängslades 1816 i Vidin. Efter
studier i Leipzig utsågs han till lärare för
Rade, sedermera furstbiskopen och skalden Petar
II Petrovic, i Montenegro 1827 och företog
sedan studieresor i Serbien, hvarifrån han måste
fly. Redan under fängelsetiden i Vidin började han
skrifva patriotiska dikter, som han samlade under
titeln Trojesestarstvo. Stor berömmelse fick den
episk-lyriska diktcykeln Serbijanka (tr. 1840),
förhärligande det serbiska befrielsekriget 1804–15
i en originell, men "pseudoklassiskt" bildad stil;
härtill fogades omarbetningar af äldre och nyare
folkvisor. M. skref vidare Montenegros historia
(Istorija Crne Gore, 1835), en montenegrinsk
folkvisesamling (Pjevanija Crnogorska), dramerna
Milosj Obilitj (1827), Dika Crnogorska (Montenegros
stolthet, 1834) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
