- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
571-572

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minderåriga brottslingar, jur.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

samt fr. o. m. 1905 äfven Sverige). För
straffminskning på grund af minderårighet har i
regel 18-års-åldern varit afgörande. Stundom har man
under inflytande från fransk rätt (se nedan) medgett
straffrihet äfven utöfver den allmänna gränsen för
straffbarhets inträde under förutsättning, att den
minderårige af domstolen pröfvas icke ha egt nog
urskillning att inse gärningens straffbarhet. Med
nu nämnda regler är emellertid uppenbarligen föga
vunnet för bekämpande af kriminaliteten bland
ungdomen från statens sida. Ett nytt uppslag var
emellertid åtminstone på papperet gifvet i Frankrike
genom tillkomsten af Code pénal (se Code). Enligt
densamma skulle domstolen i fråga om alla minderåriga
under 16 år undersöka, huruvida vederbörande
kunde anses ha egt förmåga att inse gärningens
straffbarhet eller ej (s. k. discernement). I
förstnämnda fall skulle ett nedsatt straff komma till
användning, i senare fallet skulle han visserligen som
otillräknelig frikännas, men därjämte ett insättande i
uppfostringsanstalt (maison de correction) af domstol
kunna föreskrifvas. Därmed var en anvisning gifven
på det medel till reaktion mot ungdomskriminalitet,
som i nutiden alltmera utträngt straffet; och
efter mönstret af "Code pénal" inflöto liknande
regler om uppfostringsåtgärders användande
gentemot för otillräkneliga förklarade i flera
länders strafflagar. Alla dessa äldre föreskrifter
representerade dock endast ett mycket ofullständigt
utnyttjande af uppfostringstanken. Frånsedt den
brist på effektivitet, som hade sin grund i den länge
förefintliga bristen på tillräckliga och för ändamålet
lämpade uppfostringsanstalter, måste det öfver hufvud
anses oriktigt att inskränka uppfostringsåtgärdernas
användning endast till de fall, då straff på grund
af otillräknelighet ansågs uteslutet. Äfven i
fråga om en enligt lagens regler tillräknelig ung
förbrytare är en uppfostringsåtgärd ofta ett vida
lämpligare medel till brottslighetens bekämpande än
ett utkräfvande af det lagbestämda straffet. Och
äfven om tillräknelighetsfrågan skall läggas
till grund för afgörandet, är det uppenbarligen
icke tillräckligt att för dennas afgörande
fästa sig blott vid delinkventens (teoretiska)
urskillningsförmåga, enär ju den skyldige på grund
af försummad uppfostran i allt fall kan vara i
fullständig afsaknad af vana att öfver hufvud
inrätta sitt handlande efter regler, i hvilket
fall det t. o. m. från vedergällningsståndpunkt
måste anses oriktigt att straffa. På ett mera
effektivt sätt blef uppfostringstanken genomförd
i England, hvarest domstolarna fr. o. m. senare
hälften af 1800-talet i st. f. att ådöma minderåriga
förbrytare bestraffning alltmera öfvergingo till att
föreskrifva deras intagande i s. k. reformatory
eller industrial schools, vanligtvis på enskildt
initiativ tillkomna uppfostringsanstalter under
statskontroll. De gynnsamma resultat, som man
medelst detta det lagbestämda straffets utbytande
mot uppfostringsåtgärder därstädes ansåg sig ha
uppnått, har sedan föranledt nästan alla länder att
i större eller mindre grad slå in på samma väg. I
Sverige skedde detta genom 1902 års lagstiftning, som
samtidigt med att den höjde tillräknelighetsåldern
till 15 år och anordnade ett inskridande tvångsvis
medelst uppfostringsåtgärder af viss kommunal
myndighet (de s. k. barnavårdsnämnderna) gentemot
vanartade eller sedligt försummade barn, som icke uppnått denna
ålder, oberoende af om de begått brott eller icke,
tillika inrymde åt domstol, som dömt till böter eller
fängelse i högst 6 månader för gärning begången mellan
15 och 18 års ålder, befogenhet att villkorligt
utbyta det ådömda straffet mot vederbörandes
insättande i allmän uppfostringsanstalt, "därest hans
sinnesbeskaffenhet och omgifning samt graden af hans
förståndsutveckling pröfvas sådant föranleda". En
uppfostringsanstalt för gossar har af staten för detta
ändamål uppförts vid Bona i Östergötland; i fråga om
flickor användes en af Diakonissanstalten upprättad
anstalt vid Viebäck i Jönköpings län. Äfven denna
lagstiftning är emellertid behäftad med åtskilliga
brister. Straffdomstolarna ha endast tveksamt och med
stor ojämnhet utnyttjat det nya institutet. Särskildt
har den omständigheten, att lagen icke angett, ur
hvilken synpunkt de förut nämnda omständigheterna
skola vara afgörande för straffets utbytande mot
tvångsuppfostran, föranledt en förklarlig tvekan
hos domstolarna, huruvida det företrädesvis är de på
grund af försummad uppfostran mera outvecklade och
karaktärssvage minderårige förbrytarna, som skola
sändas till uppfostringsanstalten, eller huruvida
icke tvärtom företrädesvis sådana mera förhärdade
minderåriga böra sändas dit, för hvilkas rättande det
ådömda relativt lindriga straffet måste anses som ett
alldeles otillräckligt medel – hvilket sistnämnda
alternativ dock för visso icke öfverensstämmer
med lagstiftarens afsikt. Men framför allt är
gränsen dragen alldeles för snäft i afseende på de
brott, vid hvilka uppfostringsåtgärd kan komma till
användning i st. f. straff. På senare tid har ock,
särskildt med utgångspunkt från Amerikas Förenta
stater, såväl i Sverige som i andra länder en stark
rörelse gjort sig gällande för ett vida allsidigare
och konsekventare utnyttjande af uppfostringstanken i
fråga om kriminella minderåriga. Uppfostringsåtgärder
i st. f. straff skola principiellt kunna komma
till användning vid alla brott af minderåriga,
möjligen med undantag för de allra svåraste. Dessa
uppfostringsåtgärder böra i lindrigare fall utgöras af
varning eller vederbörandes ställande under uppsikt af
härför lämplig person. I öfriga fall bör insättande
i tvångsuppfostringsanstalt obetingadt komma till
användning, så snart det för domstolen ter sig som
sannolikt, att en sådan åtgärd är ett bättre medel att
för framtiden förebygga brott från den minderåriges
sida än ett inskridande medelst straff. På många håll
går man än längre och kräfver straffets regelmässiga
utbytande mot intagande i uppfostringsanstalt. Endast
då det från början framstår som alldeles utsiktslöst
att medelst uppfostran kunna uträtta något, bör straff
användas. Därvid förutsättes dock, att särskilda
anstalter upprättas för de mera förhärdade typerna
till förebyggande af deras ofta ytterst skadliga
inverkan på de mera godartade elementen.

Till dessa reformkraf har på senaste tid äfven sällat
sig kraf på anordnande af en särskild procedur vid
handläggningen af brottmål rörande minderåriga. Man
anser sålunda häktningsinstitutets användning i fråga
om minderåriga böra inskränkas till ett minimum; man
påyrkar upphäfvandet af polismyndighetens befattning
med den förberedande handläggningen af dessa mål
samt dennas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0306.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free