- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
579-580

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mineral. Se Mineralogi - Mineralbad. Se Bad - Mineralbister. Se Bister - Mineralblatt se nedan --blått //antydning till cirkel över a i blatt// - Mineralblatt //texten handlar även om blåa färger// cs - Mineralblått, kem. - Mineral da Catorce. Se Catorce - Mineralfärger, kem. - Mineralgarfning. Se Läder - Mineralgång. Se Gång 1. och Malm - Mineralisk. Jfr Animal och Vegetabilisk - Mineraliska ämnen. Se Födoämnen - Mineralkemi - Mineralkemist - Mineralkermes, Kermes mineralis, med. - Mineralkälla. Se Hälsobrunn, Källa och Mineralvatten - Mineral magnetism. Se Animal magnetism - Mineralmålning. Se Väggmålning - Mineralog (se Mineralogi) - Mineralogi, vetenskapen om mineralen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mineralen fältspat, kvarts och glimmer, marmor, en bergart
sammansatt af mineralet kalkspat. Af definitionen
framgår vidare, att till mineralen räknas endast
naturprodukter, sålunda ej t. ex. slagger eller
på ett laboratorium beredda kemiska salter, äfven
om dessa ha samma sammansättning som motsvarande
mineral. Vetenskapen om mineralen heter mineralogi (se d. o.).
Hj. Sj.*

Mineralbad. Se Bad, sp. 616.

Mineralbister. Se Bister.

Mineralblått, kem., benämning på flera såsom
blåa målarfärger begagnade metallföreningar,
t. ex. berlinblått och bergblått.
P. T. C.»

Mineral de Catorce [-katå’rthe]. Se Catorce.

Mineralfärger, kem., benämning på målarfärger,
som dels förekomma i mineralriket,
dels utgöras af oorganiska föreningar.
P. T. C.*

Mineralgarfning. Se Läder, sp. 167 o. 169.

Mineralgång. Se Gång 1 och Malm.

Mineralisk, som tillhör eller är hämtad från
stenriket; som innehåller mineral; som har afseende
på eller är egendomlig för ett mineral. Jfr Animal
och Vegetabilisk.

Mineraliska ämnen. Se Födoämnen, sp. 332.

Mineralkemi, kemiens läror tillämpade på
mineralogien.

Mineralkemist, kemist, som sysselsätter sig
med undersökningar af mineralens bildning och
sammansättning. De äldre mineralkemisterna inskränkte
sig i de flesta fall till att kvalitativt och
kvantitativt bestämma mineralens beståndsdelar
och voro således, som t. ex. Rammelsberg, dels
mineraloger, dels analytiska kemister. På senare tiden
har man börjat mera ingående studera de förhållanden,
under hvilka olika mineral uppstå, resp. ha bildats
i naturen, och lägger vid dessa undersökningar
den fysikaliska kemiens resultat till grund.
H. E.

Mineralkermes, Kermes mineralis, med., ett
sedan århundraden tillbaka kändt läkemedel,
hvars sammansättning och utseende växlar med
framställningssättet. Beredt genom kokning af
finpulveriserad spetsglans med sodalösning och
det erhållna filtratets långsamma afkylning,
på sätt Svenska farmakopén föreskrifver, bildar
preparatet ett violettbrunt pulver, som utgöres
af amorf svafvelantimon (Sb2 S3) med inblandade
mikroskopiska kristaller af antimonoxid (Sb2 O3)
och surt natriumpyroantimoniat (Na2 H2 Sb2 O7). Det
användes i dos af 1–5 cg. som hostlindrande, vanligen
i form af s. k. bröstpulver, pulvis gummosus
stibiatus
(se Gummipulver), som innehåller 2 1/2
proc. mineralkermes. – Namnet kermes (eller alkermes)
erhöll preparatet från början genom sin likhet
till färgen med färgämnet kermeskorn (se d. o.).
S. J-n.

Mineralkälla. Se Hälsobrunn, Källa,
sp. 558, och Mineralvatten.

Mineral magnetism. Se Animal magnetism, sp. 1035.

Mineralmålning. Se Väggmålning.

Mineralog (se Mineralogi), person, som sysselsätter
sig med vetenskapen om mineralen.

Mineralogi (af mineral och grek. logos, lära),
vetenskapen om mineralen. Mineralogien kan indelas
i två af delningar: den allmänna och den speciella,
af hvilka den allmänna mineralogien
afhandlar mineralens allmänna egenskaper i
geometriskt, fysiskt och kemiskt afseende, och den
speciella
beskrifver mineralens släkten och arter samt
ordnar dessa i ett system. De delar af den allmänna
mineralogien, som omfatta mineralens geometriska
och fysiska egenskaper, benämnas kristallografi (se
d. o.). – I äldsta tider ådrogo sig först de gedigna
metallerna och ädelstenarna människornas uppmärksamhet
och gåfvo anledning, till mineralogiens uppkomst. Men
redan Aristoteles och Theofrastos samlade uppgifter
äfven om andra mineral än sådana, som voro
direkt nyttiga, och Plinius d. ä. efterlämnade
beskrifningar af alla honom bekanta mineral,
hvilka beskrifningar dock äro så ofullkomliga,
att man endast i ett fåtal fall kunnat utröna,
hvilka mineral han därmed afser. Efter den grekiska
och romerska kulturens förfall odlades mineralogien
liksom öfriga naturvetenskaper hufvudsakligen af
araberna, och en arabisk läkare, Avicenna (d. 1036),
skilde mellan "stenar", "brännbara mineral", "salter"
och "metaller". Senare blef det bergsbruket, som
gaf anledning till mineralogiska studier. Agricola
sammanfattade i sitt verk "De natura fossilium" (1546)
de tyske bergsmännens mineralogiska erfarenhet. Man
träffar där för första gången användningen af
de ännu brukliga mineralkaraktärerna: hårdhet,
klyfbarhet, glans o. s. v. Men så länge någon kemisk
vetenskap icke existerade, kunde någon utveckling
af mineralogien icke heller förekomma. Linné
gjorde visserligen ett försök till en systematisk
uppställning af mineralriket, därvid hufvudsakligen
ledd af de yttre karaktärerna och kristallformen, men
hans begrepp om mineralen voro ytterst ofullständiga
och orediga, såsom en blick i hans "Regnum lapideum"
visar. Någon skillnad emellan bergarter och enkla
mineral gjordes ej. Diamanten fördes till samma
afdelning som alun på grund af sin oktaedriska form;
en del silikat hänfördes till släktena silex och
kvartzum, hvilkas underafdelningar utgöras af
kiselsyrans mera framstående färgvarieteter. –
På nästan samma ståndpunkt står Wallerius, hvars
"Mineralogia" (1747) är det första systematiska,
deskriptiva arbete i mineralogi och som hufvudsakligen
stöder sig på äldre svenska arbeten af Forsius,
Hjärne, Bromell och Swedenborg. Ett betydligt framsteg
betecknas af Cronstedts "Försök till mineralogie"
(1758). Systematiken är här grundad på mineralens
kemiska sammansättning, så godt man då kände
densamma. Cronstedts största betydelse ligger dock
däri, att han skilde bergarterna från mineralen
därigenom, att han närmare preciserade begreppet
mineral. Äfven fossil, "stengyckel" (lusus naturæ),
marlekor och en del organiska produkter o. s. v.,
hvilkas afhandlande förut spelat en stor roll i den
mineralogiska vetenskapen, utmönstrades af honom. –
På de nämnde svenske mineralogernas arbeten byggde
delvis Werner, som genom sin lärarverksamhet i
Freiberg utbredde intresset för den mineralogiska
vetenskapen i vida kretsar. Hans system står på
kemisk grundval, ehuru äfven de yttre, fysikaliska
karaktärerna därvid tagas i betraktande. Samtidigt
hade de båda fransmännen Romé de l’Isle och Haüy
grundlagt kristallografien. Den sistnämnde
uppställde äfven ett mineralsystem, som i likhet med
Werners hör till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0310.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free