- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
585-586

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minervae promontotium, udde på Kampaniens kust, Italien - Minerval. Se Minerva, rom. myt. - Minervas uggla, zool. Se Ugglor - Minervino Murge, stad i italienska Bari - Minett, petrogr. - Mineur, fr., mus. Se Minore - Minförstuga. Se Fästning och Galleri - Minförsvar. Se Fästnigskrig och Mina - Ming, kinesisk dynasti. Se Kina - Mingalleri. Se Fästning, Galleri och Minkrig - Mingan-befästningarna. Se Kina - Minge, tillflöde till Kurisches haff - Minghetti, Marco - Mingo, fabriksort. Se Conshohocken - Mingotti, Regina - Mingranat, krigsv. Se Granat - Mingrelien, en del af ryska guv. Kutais - Mingrelier, en folkstam. Se Mingrelien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kust i södra Italien, yttersta spetsen af
Sorrento-halfön, midtemot ön Capri, hade
ett Athena-tempel och kallas Punta di Campanella med
anledning af klockan i ett där uppfördt vakttorn, som
varnade för sjöröfvare.

Minerval. Se Minerva, rom. myt.

Minervas uggla, zool. Se Ugglor.

Minervino Murge [-vina mo^rdje], stad i italienska prov. Bari
(Apulien), vid järnvägen Barletta–Spinazzola.
16,970 inv. (1901). Olivodling, stenbrott, kalkbränning.
J. F. N.

Minett, petrogr., en mörk, finkornig
bergart, hufvudsakligen bestående af ortoklas
och mycket biotit äfvensom augit, mindre
ofta hornblände. Inom Sverige är den känd från
Järnskogs kyrka i Värmland, där den förekommer som
en diabasliknande, knappt 2 m. bred gång
i gnejs. Litt.: A. E. Törnebohm, "Minett
från Jernskog i Värmland" (i "Geol. fören:s
förh.", V, 1880). Jfr Lamprofyr.
E. E.

Mineur [-nör], fr., mus. Se Minore.

Minförstuga. Se Fästning, sp. 315,
och Galleri, sp. 623.

Minförsvar. Se Fästningskrig, sp. 326,
och Mina.

Ming, kinesisk härskardynasti, regerande 1368–1644.
Se Kina, sp. 60–61.

Mingalleri. Se Fästning, sp. 315, Galleri,
sp. 623, och Minkrig.

Mingan-befästningarna. Se Kina, sp. 51.

Minge, ett 170 km. långt tillflöde
till Kurisches haff, segelbart 35 km., genom
Mingekanalen l. König Wilhelms kanal (23,6 km.)
förenadt med haffet i närheten af Memel.

illustration placeholder

Minghetti [-ge’tti], Marco, italiensk statsman,
f. 1818 i Bologna, d. 10 dec. 1886 i Rom, tog 1846
del i uppsättandet af den moderat-liberala tidskriften
"Il felsineo" i Bologna, fick i slutet af 1847 plats
i den då sammanträdande "consultan" för Kyrkostaten
och utnämndes i mars 1848 af Pius IX till minister för
allmänna arbeten i Antonellis kortvariga kabinett,
men sökte snart Italiens framtid hos Sardiniens
konung och fick under fälttåget i Lombardiet sommaren
s. å. en plats i dennes generalstab. M. sysslade de
följande åren i Bologna mest med nationalekonomiskt
skriftställen i frihandelsvänlig riktning och blef
1859, på föranstaltande af sin personlige vän Cavour,
kabinettssekreterare i sardinska utrikesdepartementet
samt bidrog därefter, till en början som president
i Romagnas nationalförsamling, att åvägabringa den
provisoriska staten Emilia och dess införlifvande
i konungariket Sardinien. Nov. 1860–aug. 1861 var
M. italiensk inrikesminister. Han öfvertog dec. 1862
finansministerportföljen och blef efter Farinis afgång
i mars 1863 ministerpresident. Genom konventionen
med Napoleon III i romerska frågan (15 sept. 1864)
och aftalet om residensets definitiva förläggande
till Florens väckte han sådan misstämning,
särskildt hos befolkningen i Turin, att han 23
sept. 1864 måste afgå jämte hela sin ministär. Juli
1868–maj 1869 var M. sändebud i London, maj–nov. 1869
jordbruksminister (i Menabreas ministär) samt
därefter en kort tid minister i Wien. Sommaren
1873, vid kabinettet Lanza-Sellas fall, bildade han
en högerfärgad ny ministär, under hvars tillvaro
Italiens allians med Tyskland och försoning med
Österrike åvägabragtes. M. var själf en dugande
finansminister, men kabinettets inrikespolitik var
mycket vacklande, och beskylld för att iakttaga
alltför stor hänsynsfullhet mot Vatikanen, nödgades
M. i mars 1876 lämna plats för vänsterchefen
Depretis. I italienska parlamentet representerade
M. städse Bologna. Sedan 1875 var M. led. af svenska
Vet. akad. Statyer öfver M. ha rests i Rom (1895)
och Bologna (1896). – Bland M:s skrifter märkas
Della economia pubblica e delle sue attenenze
colla morale e col diritto
(1859) samt La chiesa
e lo stato
(1878), i hvilket arbete han förfäktar
Cavours kyrkopolitiska program (Se Fri kyrka i fri
stat
), en Rafaelbiografi (1885; ty. öfv. 1887),
det postumt utgifna memoarverket I miei ricordi
(3 bd, 1888–90) samt hans Discorsi parlamentari
(8 bd, 1888–90) och Scritti vari (1896). Jfr Magni,
"Marco M." (1894).
(V. S-g.)

Mingo [mi’ngåu], fabriksort. Se Conshohocken.

Mingotti [-gå’tti], Regina, italiensk (tysk)
operasångerska, född Valentini, f. 1728
i Neapel, d. 1807 i Neuburg (Bajern), blef tidigt
gift med operadirektören Mingotti, som lät utbilda
hennes röst hos Porpora, hvarefter hon 1747–52 vid
Dresden-operan lyckosamt täflade med själfva Faustina
Hasse. Fru M. uppträdde därefter i Spanien, Paris,
London och Italien samt bosatte sig 1763 i München.
E. F-t.

Mingranat, krigsv. Se Granat.

Mingrelien ("de tusen källornas land"), fordom
furstendöme, sedan 1804 en del af ryska guv. Kutais
(kretsarna Zugdidi, Senak och Letjgum) i Kaukasien,
mellan Svarta hafvet i v., floden Ingur i n. och Rion
i s. Invånarna, omkr. 241,000 (1902), äro till större
delen mingrelier (se d. o.). Landet är bergigt,
men utomordentligt fruktbart. M. utgjorde en del
af forntidens Kolchis, bildade därefter en del af
Georgien och förenades 1241 med Imerethien. En
af dess ståthållare, Dadian, gjorde sig 1323
oberoende och blef stamfader för furstarna af M.
(J. F. N.)

Mingrelier, en till sydliga grenen af kaukasusfolken
hörande stam. Större delen af invånarna i Mingrelien
(se d. o.) tillhör denna stam, som är bosatt äfven
i Odischi och Gurien. Deras sammanlagda antal
uppskattas till omkr. 241,000 (1902). Själfva kalla
de sig kadsaria l. kadzariai, dela sig i tre strängt
skilda klasser: furstar, adel och folk, och bekänna
sig numera till den grekisk-ortodoxa kyrkan. Deras
språk, mingreliska, bildar med georgiskan, lasiskan
(se Laser) och suanskan en särskild språkfamilj,
som har några få morfologiska drag gemensamma med
den nordkaukasiska språkfamiljen (tjerkessiska,
avariska, tjetjensiska m. fl.), men f. ö. är
fullkomligt själfständig och isolerad från hvarje
annan språkstam. Denna sydkaukasiska språkfamilj
karakteriseras i fonetiskt hänseende

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:48 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0313.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free