- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
593-594

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minimitermometer, Minimumtermpmeter, fys. o. meteor. - Minimum, lat., dert minsta - Minin, Kuzma (Kosma, Kozma) - Miningenjör. Se Varfsdepartementet - Minister

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fria ända, sammanhålles af det s. k. yttrycket,
hvilket hindrar indexen att genombryta vätskeytan. Då
kolonnen sedan, efter att temperaturen uppnått
sitt minimum, åter börjar utvidga sig, ligger
indexen däremot kvar på sitt ställe, orörlig inuti
spriten. Om således instrumentet icke rubbats ur det
läge, som detsamma erhållit vid sista inställningen,
kan man efter en tid, t. ex. ett dygn, på det läge,
som indexen intar, se, hvilken den lägsta temperaturen
varit under mellantiden. Denna temperatur anges
naturligtvis genom det gradtal på skalan, som
sammanfaller med den mot spritkolonnens fria yta
vettande ändan af indexen. För att observationerna
på minimitermometern ej må bli felaktiga, måste
man tillse, att inga spritdroppar afsatt sig
i den fria delen af röret. I detta fall äro de
aflästa värdena för låga. Så snart sådana droppar
visa sig i öfre delen af röret, böra de genom
lämpliga manipulationer förenas med spritpelaren och
instrumentet ånyo inställas. Jfr Maximitermometer.
R. R.*

Minimum, lat., det minsta; det minsta värdet,
den lägsta graden, i motsats till maximum (se
d. o. samt Maximitermometer, Minimitermometer,
Vind och Väderlek).

Minin, Kuzma (Kosma, Kozma), med tillnamnet
Suchorukij, rysk patriot, d. 1615 eller 1616. Hans
födelseår och tidigare öden äro okända, men mot
slutet af den ryska orostiden i början af 1600-talet
(se Ryssland. Historia) lefde han som slaktare i
staden Nizjnij-Novgorod. 1611, då polackerna lagt
under sig Moskva och en god del af Ryssland, utan
att i längden möta ett organiseradt motstånd, blef
han gripen af en nyvaknande nationell rörelse och
framträdde som energisk förespråkare för bildandet
af ett nytt landtvärn. Redan på hösten 1611 började
han samla medel till underhåll af ett sådant,
och sedan furst D. M. Pozjarskij öfvertagit den
rent militäriska organisationen och (febr. 1612)
brutit upp från Nizjnij, trädde han vid dennes
sida som krigskommissarie. Om hans följande
verksamhet är föga kändt, men efter det nationella
tsardömets återupprättande (1613) blef han belönad
med en hög värdighet (dumnuj dvorjanin) och med
förläningar.
H. A-t.

Miningenjör. Se Varfsdepartementet.

Minister (fr. ministre, af lat. minister, tjänare)
är i våra dagar titel dels för de högste ämbetsmännen
i staten, som omedelbart under statsöfverhufvudet
ombesörja regeringsangelägenheterna, dels för
regeringens befullmäktigade ombud hos främmande
makter. Om ministrar i den senare betydelsen se
Diplomat och Diplomati. Ministerinstitutionen i den
förra betydelsen, som här skall behandlas, fanns
ej i forntidens och medeltidens stadsrepubliker,
där en aristokratisk församling (t. ex. romerska
senaten) eller den demokratiska folkförsamlingen själf
utöfvade regeringsmakten. Den tillhör egentligen det
monarkiska statsskicket, och att den äfven förekommer
i de moderna storstatsrepublikerna, beror däraf, att
dessas regeringsmyndighet anordnats efter monarkiska
förebilder (se nedan om Nord-Amerikas förenta stater,
Frankrike och Schweiz). I oinskränkta monarkier
(forntidens och Österlandets) ha alltid funnits
ministerliknande ämbetsmän, visserligen i teorien
blotta verktyg för monarkens vilja, men det oaktadt
med stort inflytande, ja stundom de egentligen
regerande (t. ex. de turkiske storvesirerna). Den
moderna västerländska ministerinstitutionen har sina
rötter i medeltidens germanska konungadöme. Under
det att i germanstaterna folket utöfvade sin andel
i statsmyndigheten på tingen, utöfvade konungen
den honom tillkommande andelen däri med hjälp
af sina hoftjänare, för hvilka i frankiska riket
användes (den urspr. ofria hoftjänare betecknande)
benämningen minister (se Ministerialer).
De högst stående bland dessa, såsom drots,
marsk, major domus (se d. o.), blefvo jämte kanslern
(se d. o.) konungens själfskrifna rådgifvare och
medhjälpare vid de centrala regeringsgöromålens
skötsel. När ur den kungliga tjänstemannaklassen
(jfr Hird) utvecklade sig en mäktig aristokrati
af jorddrottar, öfvergick den politiska makt, som
förut tillhört tingen, till aristokratiska herredagar
(i feodala stater feodala hofdagar), och då uppstod
också inom denna aristokrati en krets af ständiga
kungliga rådgifvare omkring de ofvannämnde höge
hofämbetsmännen. Detta blef medeltidens edsvurna
rådsförsamlingar (i Sverige "riksrådet", i England
"privy council", hemliga rådet). Till följd af sin
förbindelse med de aristokratiska herredagarna
uppträdda rådsförsamlingarna stundom som dessas
målsmän inför konungen, äfven sedan herredagarna
genom tillkallandet af ofrälse växt ut till
ständerförsamlingar (i England parlament), och det
låg då nära till hands, att de gjordes ansvariga inför
herredagen eller ständerförsamlingen. När så blef
fallet, såsom i England redan under medeltiden, kom
rådsinstitutionen i st. f. att vara ett blott organ
åt konungamakten att innebära en konstitutionell
skranka däremot, men äfven när – såsom länge i
Sverige – en dylik parlamentarisk ansvarighet ej
genomförts, hade rådet på grund af sin aristokratiska
sammansättning en så stark ställning, att det kunde
skydda mot ett laglöst kungligt godtycke (enligt den
svenska konungabalken skulle rådet styrka till rikets
rätt, så att konung och folk hölle sina ömsesidiga
eder), men stundom äfven alldeles lamslå konungamakten
(jfr härom Konungaförsäkran). – Till en början
voro rådsförsamlingarna ej ständiga, utan tillfälliga
magnatmöten. I samma mån regeringsmaskineriet blef
mera utveckladt, uppstod emellertid behofvet af
ständiga, speciellt utbildade kungliga medhjälpare,
som hade att bereda, föredraga och expediera
ärendena från de särskilda styrelsegrenarna, och då
magnaterna i rådet ej ville binda sig till en dylik
tjänstgöring, föll denna i händerna på lågättade
sekreterare, hvarigenom vid sidan af rådet uppstod
en af konungen h. o. h. beroende fackministär
(konselj, kabinett), hvars medlemmar ofta blott
benämndes statssekreterare. En ansats härtill var
sekreterarregementet (se d. o.) under de äldre svenske
Vasarna, men detta modifierades, då Gustaf II Adolfs i
1634 års regeringsform afslutade förvaltningsreformer
ombildade själfva det aristokratiska rådet till ett
ständigt ämbetsverk, hvarigenom det under ledning af
målsmän för de olika förvaltningsgrenarna, delvis
med titlar från det gammalgermanska hofväsendet
(de fem "höge riksämbetsmännen": drots, marsk
o. s. v.) kunde erhålla ett konstantare inflytande
på regeringsärendena. I Sverige kom statssekreterare
därför länge ej att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0317.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free