- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
595-596

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minister

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

betyda en verklig minister, utan en mera underordnad
föredragande kansliämbetsman. I de flesta andra
europeiska länder, där under början af nya
tiden en modern statsordning åvägabragtes genom
uppkomsten af enväldet och ständerförsamlingarnas
undertryckande, afskaffades däremot i sammanhang
härmed h. o. h. de aristokratiska rådkamrarna och
ersattes med "kabinett" af fackministrar, hvilka,
liksom i forntidens och Österlandets despotiska
monarkier, blott voro furstarnas tjänare. Det
såg därför ut, som om den möjlighet till en
konstitutionell skranka på konungamakten, som den
medeltida rådsinstitutionen erbjudit, skulle gå
förlorad för Europa. Äfven i Sverige innebar Karl XI:s
personliga regering och Karl XII:s kansliordning af
1713 (se Kansli, sp. 808–809) ett steg i samma
riktning. Frihetstiden återställde emellertid här den
gamla rådsinstitutionen, men utan målsmän för andra
förvaltningsgrenar än utrikesärendena och gjorde
den å ena sidan så beroende af riksdagen och å andra
sidan så mäktig i förhållande till konungen, att
ett bakslag framkallades (1772 års statsskick), som
slutligen ledde därtill, att rådet 1789 afskaffades
och att konungen fick föra regeringen med tillhjälp
af fullkomligt osjälfständiga ministrar, vanligen
statssekreterarna, hvilka sålunda nu också i Sverige
kommo att tjänstgöra som verkliga ministrar. Äfven i
England blef det gamla privy council visserligen ej
afskaffadt, men fullkomligt betydelselöst (se nedan),
och det var till en liten del däraf, kabinettet
(se Kabinett, sp. 516), som regeringsärendenas
verkliga handläggning förlades. Men ur den i
England tidigt uppkomna ministeransvarigheten
inför parlamentet (se ofvan) hade efter 1688
års revolution utvecklat sig en parlamentarisk
ansvarighet för kabinettet, som medförde, att
detta här, i stället för att vara ett organ åt ett
kungligt allenastyrande, alldeles omöjliggjorde
ett sådant (se nedan). Det engelska systemet togs
till förebild vid det från slutet af 1700-talet
(franska revolutionen) framträdande sträfvandet
att återupplifva de gamla ständerförsamlingarna i
form af verkliga folkrepresentationer och afskaffa
det monarkiska enväldet, ett sträfvande, som ledt
till, att denna statsform, åtminstone i sin rena
form, nu ej längre finnes kvar i den västerländska
statsvärlden. Följden häraf har blifvit den moderna
ministerinstitutionen,
hvilken i allmänhet har
följande gemensamma drag. Under det att förut det
mer eller mindre berodde af regentens godtycke,
om han vid regeringens förande ville samverka
med sina ministrar, kan nu ingen regeringsåtgärd
komma till stånd utan medverkan med en eller flera
ministrar, och för denna medverkan har den eller de
medverkande att ansvara inför folkrepresentationen (se
Ministeransvarighet). Garantien för att ministeriell
medverkan egt rum är vanligen en ministers (i
allmänhet föredragandens) kontrasignation (se
d. o.), som fordras, för att statschefens (monarkens
eller presidentens) beslut skall få gällande
kraft. I några länder (i regel ej i Sverige) kunna
t. o. m. ministrar af egen myndighet afgöra vissa
ärenden, s. k. ministerstyrelse (se d. o.). Formellt
antagas emellertid alltid regeringsbesluten utgå från
statschefen, och med hänsyn härtill äro ministrarna
att anse som
hans lydnadspliktiga organ, hvarför de också af
honom tillsättas och afskedas. Någon lydnadsplikt
eger dock icke rum, när ministrarna deltaga i de
rådslag, hvarur regeringsbesluten framgå. De ha
därvid endast att taga hänsyn till sin uppfattning
af statens bästa; de kunna därför i sin egenskap af
rådgifvare
sägas vara omedelbara statsorgan, och
det är för hvad de tillrådt eller underlåtit att
afråda vid regeringsbeslutens fattande, som de äro
ansvariga inför representationen. Däremot äro de ej
ansvariga för själfva besluten (såvida de ej själfva
fattat dessa i statschefens namn, såsom fallet är,
när ministerstyrelse eger rum), men deras råd få
genom det därmed förknippade ansvaret en sådan vikt,
att de vanligen i verkligheten bestämma besluten,
helst statschefen genom kontrasignationsvägran
kan hindras att bringa till verkställighet ett mot
den kontrasignationsskyldige ministerns mening
fattadt beslut. Vill han ändock försöka detta,
måste han skaffa sig en annan kontrasignant,
som inför representationen vågar påtaga sig
ansvaret. Då inträder en ministerkris (se d. o.),
och en sådan kan uppstå äfven därigenom, att de icke
kontrasignationsskyldige ministrarna nedlägga sina
ämbeten, när deras råd ej följes. Äfven om statschefen
fattar sitt beslut i samråd med blott en minister
(i Sverige blott i kommandomål; se d. o.) och äfven
när (såsom i Sverige) en minister kan fritaga sig
från ansvaret för en af de öfrige tillstyrkt åtgärd
genom reservation till protokollet, nödvändiggör
behofvet af enhetlighet i regeringens förande en viss
samstämmighet (solidaritet) mellan ministrarna. De
utgöra därför ett kollektivt helt, ministären
(kabinettet, konseljen), hvarför en ministerkris
ofta innebär, att denna i sin helhet afgår
(eljest inträder blott partiell ministerkris). Till
främjande af politisk samstämmighet inom ministären
plägar en af dennas medlemmar med en särskild titel
(ministerpresident, premiärminister, konseljpresident,
statsminister) konstitueras som dess
ledare; vanligen erhåller han ett visst inflytande
på de öfrige ministrarnas tillsättande (han "bildar
kabinett"), och han är ordf. i öfverläggningar utom
rådkammaren ("ministerkonferenser", "ministerråd",
"statsrådsberedningar"), genom hvilka ministrarna
söka åvägabringa enhet och planmässighet i sina
rådslag. I hvarje ministär sitta fackministrar,
hvilka som chefer för de olika förvaltningsgrenarna
stå i spetsen hvar och en för ett departement
eller ministerium och bereda, för statschefen
föredraga och sedan expediera förvaltningsgrenens
ärenden. Med hänsyn till förvaringssättet af de vid
föredragningen nödiga papperen kallas de stundom
ministrar "med portfölj" och deras departement
portföljer (t. ex. finansportföljen). Dem
åligger vanligen kontrasignationen af de till
deras fack hörande regeringsbesluten. Jämte dem
kunna till ministrar "utan portfölj", i Sverige
kallade "konsultativa statsråd", nämnas män,
hvilkas deltagande i styrelsen anses önskligt
på grund af deras politiska inflytande eller
allmänna insikt i statsangelägenheter. Den moderna
ministerinstitutionens betydelse behöfver ej blott
vara, att den utgör ett värn mot regeringsmissbruk,
utan därigenom kan också åvägabringas en positiv
samverkan mellan regering

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0318.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free