- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
597-598

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minister - Ministeransvarighet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och folkrepresentation. När, såsom ofta är fallet,
till ministrar tagas folkrepresentanter eller
ministrarna ha rätt att på grund af sitt ämbete
deltaga i riksdagsdebatterna, bli de i tillfälle
att söka vinna representationen för regeringens
politik. Lyckas de ej häri i viktigare frågor,
uppstå vanligen ministerkriser. En sådan kan alltså
förorsakas likaväl af meningsskiljaktigheter
mellan ministrarna och representationen som
af meningsskiljaktigheter mellan dem och
statschefen, och i vår tid äro ministerkriser af
det förra slaget de vanligaste. – Den moderna
ministerinstitutionen företer två typer,
som kunna kallas den parlamentariska och den
konstitutionella. Den förra har utvecklats och nått
sin högsta fulländning i England. Utmärkande därför
är, att statschefens befogenheter med afseende
på ministären blifvit en tom form. Besluten
fattas i ministerkonferenser ("kabinettet")
och föreläggas sedan konungen till underskrift
antingen af premiärministern eller af vederbörande
fackminister. I vissa andra länder kan visserligen
statschefen öfvervara ministärens rådplägningar,
men i England sker detta aldrig. Där presiderar han
endast i privy council, som fortfarande gäller som
den officiella rådkammaren, men sammanträder endast
för den sanktionering af vissa regeringsbeslut,
hvilken enligt häfd där skall försiggå, ehuru äfven
dessa beslut fattats i kabinettet. Det ursprungliga
förhållandet mellan konungen och ministrarna är
här alldeles omkastadt. Endast som rådgifvare åt
ministrarna i privata audienser kan konungen utöfva
något inflytande på styrelsen. Kabinettet är ej längre
en rådande myndighet, utan den beslutande regeringen
(= fullständig ministerstyrelse). Med full rätt kallas
det också His majesty’s government. Lika illusorisk
är konungens rätt att utnämna ministrarna. Den
parlamentariska ansvarigheten har utvecklat sig
därhän, att det är folkrepresentationens, ej
konungens förtroende, som h. o. h. är afgörande
för ministärens tillsättning och afgång. Om ett
parti fått öfvervikt vid valen till underhuset,
har konungen blott att utnämna dess chef till
premiärminister, och sedan tillsättas (eller afskedas)
kabinettets öfriga medlemmar af konungen enligt
premiärministerns anvisning. Härigenom erhåller
ministären en sådan solidaritet, att dess bestånd
beror af det förtroende den som helhet åtnjuter af
det härskande partiet. En tid ansågs visserligen
konungen kunna af eget initiativ afskeda en ministär,
om han samtidigt genom att upplösa underhuset
och anbefalla nya val sökte stöd hos folket,
men sedan midten af 1800-talet utöfvas också
upplösningsrätten faktiskt af premiärministern,
som begagnar den för att, om hans maktställning i
parlamentet är hotad, vädja till folket. Utfalla
nyvalen mot honom, blir den segrande oppositionens
chef själfskrifven att bilda ministär. – Enligt den
konstitutionella typen presiderar däremot statschefen
i den verkliga rådkammaren, utöfvar inflytande på
regeringsbesluten och äfven på ministärens bildande,
om han också därvid tager en viss hänsyn till den
parlamentariska partiställningen. Ehuru den moderna
ministerinstitutionen, såsom ofvan är nämndt, kom till
stånd under inflytande af engelska förebilder, erhöll
den dock till en början utom England i allmänhet den
konstitutionella formen,
hvilket berodde dels af att den engelska
parlamentarismen då ännu ej var fullt utvecklad,
dels af att den ej rätt uppfattades, dels af
att de historiska förutsättningarna därför
saknades. Sedermera har den konstitutionella
typen på många håll modifierats till likhet med den
parlamentariska, men då denna mer beror af politiska
maktförhållanden än statsrättsliga bestämmelser,
äro öfvergångarna ofta sväfvande. Om statsskicket
är republikanskt eller monarkiskt, har härvid
ingen afgörande betydelse. Den nordamerikanska
republikens
ministerinstitution är den kanske
mest icke-parlamentariska. Ministrarna ha här
endast att med afseende på förvaltningens skötande
biträda presidenten, som själf bestämmer regeringens
politik och till- och afsätter dem utan hänsyn till
kongressen, till hvars förhandlingar de icke ens
ha tillträde och för hvilken de ansvara endast för
olagligheter. Däremot är den nuv. franska republikens
ministerinstitution fullt parlamentarisk, ehuru
till följd af det förvirrade partiväsendet mindre
stabil än den engelska, i det ministärer bildas och
störtas blott genom tillfälliga partikombinationer
inom parlamentet. En särskild typ utgör den
schweiziska ministerinstitutionen. Presidenten är
här ej statschef, utan regeringen utgöres af en
kollegial myndighet, förbundsrådet, i hvilket han
blott är ordf. medlem och som för viss tid väljes
af representationen. Då dess medlemmar själfva äro
ministrar med portfölj, inneha de sina ministerplatser
för den tid de äro valda, oberoende af både en
statschefs eller representationens förtroende. I
Sverige infördes den moderna ministerinstitutionen
under namn af statsråd genom 1809 års R. F. –
i konstitutionell form. Rätten att genom till
protokollet antecknad afvikande mening fritaga sig
från parlamentariskt ansvar utgör ett formellt
hinder för att statsrådet får den solidaritet,
som bör utmärka en parlamentarisk ministär, och
först 1876 erhöll det officiellt en enhetlig ledning
genom inrättandet af statsministerämbetet (om också
en faktisk sådan stundom förut kunnat utöfvas
af en framstående statsrådsmedlem, t. ex. L. De
Geer). Med undantag af innehafvarna af justitie-
och utrikesportföljerna och hofkansleren (se
d. o.) förde de öfriga ord. medlemmarna af statsrådet
titeln statsråd och voro blott konsultativa. Som
fackministrar fungerade statssekreterarna, men de
räknades som medlemmar af statsrådet, endast när de
föredrogo ärenden från sina förvaltningsgrenar. 1840
afskaffades statssekreterarämbetet, och i spetsen
för förvaltningsgrenarna sattes ord. medlemmar af
statsrådet som departementschefer. Endast tre statsråd
blefvo fortfarande konsultativa (se Statsråd). Jfr
L. Dupriez, "Les ministres dans les principaux pays
d’Europe et d’Amérique" (1892–93).
S. B.

Ministeransvarighet, det ansvar, som åligger ministrar
för deras ämbetsutöfning dels inför statschefen,
dels inför folkrepresentationen. Ministeransvarighet
af det förra slaget utkräfves i regel blott
genom afskedande, ehuru exempel finnas på, att
statschefer också ha rätt att anställa juridiskt
åtal mot ministrar (såsom i Danmark), och vanligen
användes ordet blott om ministrarnas ansvarighet
inför folkrepresentationen. Ministeransvarighet af
detta slag gäller ministrarnas råd i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0319.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free