Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ministeransvarighet - Ministére public, fr. - Minister för allmänna arbeten. Se Arbetsminister - Minist för utrikes ärenden. Se Statsråd och Utrikesdepartementet - Ministerialböcker. Se Kyrkböcker - Ministerialer, frankiska hoftjänare - Ministeriell - Ministeriella handlingar - Ministeriella mål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regeringsärenden, men, där ministerstyrelse (se
d. o.) eger rum, äfven själfva regeringsärendena. Till
sin form kan den vara dels juridisk, då den
utkräfves endast på grund af laga dom och kan
medföra kriminella och civilrättsliga följder,
dels politisk, då den beror på rent parlamentariska
åtgärder, endast syftande till ministerskifte. Den
kan vidare afse dels olagligheter, dels en politik,
som utan att vara lagstridig anses för staten
skadlig. I förra fallet är den juridiska, i senare
fallet den politiska formen den normala. Institutet
har uppstått i Västerlandets monarkier (se Minister)
och grundar sig på fiktionen om monarkens ofelbarhet
och däraf följande oansvarighet, men det har
äfven öfverflyttats till de moderna republikerna
med politiskt oansvariga presidenter. Redan under
medeltiden var den juridiska ministeransvarigheten
fullt utbildad i England, där man af grundsatsen:
konungen kan ej göra något orätt (the king can do
no wrong) drog konsekvensen, att, om något orätt
begåtts, hans tjänare måste ha begått det och att
således ansvarsyrkandet måste riktas mot dessa. Den
politiska ministeransvarigheten har sin grund i den
allmänna uppfattningen om ministrarnas ansvarighet,
hvartill den juridiska gett upphof. Äfven dess
hemland är England, men den blef där aktuell först
genom det efter 1688 års revolution sig utvecklande
parlamentariska statsskicket (se Minister, sp. 595,
och Parlamentarism). Från England ha båda formerna
upptagits i de fria författningar, som efter slutet af
1700-talet införts i andra stater. Sverige hade dock
själfständigt under frihetstiden utbildat en juridisk
ministeransvarighet, hvilken blef äfven politisk, i
det ur partisynpunkt misshagliga riksråd beröfvades
sina platser ("licentierades") under förevändning, att
de gjort sig skyldiga till olagligheter. Den juridiska
formen har i England varit dels act of attainder (se
Attainder; numera föråldrad), dels impeachment (se
d. o.). Det senare tillvägagångssättet har upptagits
i flera andra författningar, såsom den nordamerikanska
unionens, den italienska, den nuv. franska, men andra
ha öfverlämnat själfva domsrätten antingen åt landets
högsta domstol, såsom i Nederländerna, Belgien,
eller åt en af ledamöter dels från denna domtol,
dels från den öfverhuset mer eller mindre motsvarande
"kammaren" sammansatt "riksrätt", såsom i Danmark och
Norge, eller åt en särskild domstol, organiserad i
syfte att göra den oberoende af partiförhållanden,
såsom i Österrike. En egendomlig form för en sådan
är den af själfskrifna högre ämbetsmän bestående
svenska riksrätten (se Riksrätt). Anklagelserätten
har i allmänhet (dock ej undantagslöst, exempelvis
i Österrike) förbehållits blott åt den underhuset
motsvarande delen af folkrepresentationen, men i
Sverige har 1809 års R. F. § 106 öfverlämnat den
åt ett af ombud från riksdagens alla (numera båda)
afdelningar bestående utskott – konstitutionsutskottet
(se d. o.). Handhafvandet af den politiska
ministeransvarigheten plägar ej vara regleradt genom
grundlagsbestämmelser (i Sverige dock genom R. F. §
107; se Konstitutionsutskottet, sp. 864), utan bero
af fritt företagna parlamentariska åtgärder, såsom
adresser till statschefen om ministärförändring,
interpellationer, misstroendevota eller förkastande
af viktiga regeringsförslag. I den mån ett konstitutionellt
statsskick utvecklat sig i parlamentarisk riktning,
har den juridiska ministeransvarigheten allt mer
undanträngts af den politiska. Jfr R. Kjellén,
"Studier rörande ministeransvarigheten"
(1890) och "Riksrättsinstitutets utbildning
i Sveriges historia" (1895).
S. B.
Ministère public [-står pybli’k], fr., i Frankrike ett
sammanfattande namn för den offentliga åklagarmaktens
samtliga organ.
Minister för allmänna arbeten. Se Arbetsminister.
Minister för utrikes ärendena, den officiella titeln
för chefen för det svenska utrikesdepartementet. Se
vidare Statsråd och Utrikesdepartementet.
Ministerialböcker. Se Kyrkböcker.
Ministerialer (lat. ministeriales, äfven ministri)
kallades urspr. i det frankiska riket ofria
hoftjänare, som användes till högre sysslor. Efter
länsväsendets uppkomst betecknade i Tyskland
ministerialer de vasaller, vanligen af ofri börd, som
ej underhöllos med riddarlän, utan på seignörernas
gårdar (se Länsväsen, sp. 194). Det blef
emellertid brukligt att ge äfven dem län, och
ministerialerna blefvo då en särskild klass inom
riddarståndet, hvilken sedan 1100-talet sammansmälte
med det egentliga ridderskapet (adeln). Från
ministerialer i kejserlig eller furstlig tjänst
härstamma många tyska adelssläkter.
S. B.
Ministeriell, som tillkommer eller är egendomlig för
en minister; som utgår från en minister; som gillar
(understöder) ministärens politik; regeringsvänlig
(mots. oppositionell).
Ministeriella handlingar kallas dels de protokoll,
som fördes i ministeriell konselj och väl äfven de
särskilda protokoll, som enligt Regeringsformen §
9 ännu kunna föras, då rikets säkerhet eller eljest
synnerligen viktiga skäl fordra hemlighållande af mål,
som angår rikets förhållande till främmande makter
jämte eventuella bilagor, dels alla sådana handlingar,
som röra Sveriges politiska förhållande till främmande
makter. Enligt Tryckfrihetsförordningen § 2 mom. 4 få
sådana handlingar icke före 50 år efter protokollets
eller handlingens datum till tryckning fordras eller,
utan vederbörandes tillstånd, utbekommas. Jfr
Ministeriella mål.
Ministeriella mål kallades i Sverige 1809–1909
ärenden, som angingo rikets förhållande till
utrikesmakter utom fråga om krig och fred, för
hvars behandling 1809 års R. F. § 13 innehöll
särskilda bestämmelser (se Statsråd). Uttryckligt
angåfvos i R. F. §§ 12 och 32 som ministeriella
mål frågor om "afhandlingar och förbund med
främmande makter" och utnämning af diplomatiska
sändebud. För de ministeriella målens beredande
gällde ej föreskriften i R. F. § 10 om upplysningars
inhämtande från ämbetsverken, utan de kunde (§ 11)
beredas på sätt konungen funne lämpligast och skulle
ej såsom vanliga regeringsärenden föredragas och
afgöras i vanligt statsråd (om detta se Statsråd),
utan i den s. k. ministeriella konseljen, bestående
blott af utrikesministern (ord. föredragande) och
ett annat statsråd (före 1840 helst hofkanslern),
men 1885 ändrades detta därhän, att utrikesministern
skulle bereda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
