- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
605-606

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minkovski, Hermann - Minkrig, krigsv.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

algebraiskt eller icke, ett problem, som före M. endast
var löst för kvadratiska irrationaltal förmedelst
kedjebråksutveckling. Han framställde äfven en
ny teori för elektriciteten, där den af Lorentz
först funna s. k. relativitetsprincipen göres
till föremål för en ingående och originell
behandling, som sprider ett nytt ljus öfver
begreppen tid och rum samt äfven leder till en
fullkomligt ny behandling af hela mekaniken. M:s
samlade arbeten utges under Hilberts ledning.
I. F.

Minkrig, krigsv., kallas den strid, som vid belägring
af en fästning stundom utkämpas under jordytan. I
slutet af 1400-talet användes, af Pedro Navarro,
för första gången krutminor i fästningskriget; men
för förstörandet af kontereskarpen och bräscherandet
af eskarpmuren användes sådana först af turkarna och
fingo sedan vidsträcktare bruk under nederländska
frihetskriget. Fästningsbyggaren sökte nu råda
bot häremot genom anordnandet i eskarpmuren af
magistralgallerier och under kontereskarpen af
enveloppgallerier, hvilka sedan framfördes under
fältvallen, för att man från deras främre ändar skulle
kunna höra de fientliga minarbetena. Snart anlade
man äfven längre fram gående mingångar för fiendens
mötande (kontraminsystem), och härigenom tvangs
denne då att äfven begagna underjordiska vägar, emedan
försvararen i annat fall skulle kunnat spränga hans
belägringsarbeten på fältvallen i luften. Så uppkom
minkriget; och som exempel på sådant stridssätts
allmännare användande kan nämnas belägringen af Kandia
1667–69, under hvilken de försvarande läto 1,172 minor
springa, hvarigenom de lyckades förlänga försvaret
24 månader. Länge använde såväl de anfallande
som de försvarande med likadana medel åstadkomna
vanliga minor, och först 1685 anställdes under
Vaubans ledning de första försöken med inslagsminor,
hvilka, utförda som borrminor, tilläto försvararen att
förstöra och med krutgas fylla anfallsminorna. Denna
för försvaret vunna fördelen lyckades Bélidor i
midten af 1700-talet utjämna genom uppfinnandet af
öfverladdade minor; och härmed voro minörernas å
båda sidor hufvudsakliga stridsmedel funna. Bélidors
minor användes vid belägringen af Schweidnitz
1762, och kort därefter erhöll minörkonsten sin
afslutande vetenskapliga utveckling. Vid Sevastopol
användes sedermera för första gången från tredje
parallellen den underjordiska vägen mot fästningen,
då den anfallande ej på annat sätt kunde komma
vidare fram mot denna; men Totleben blef ej väl
varse detta, förrän han gick ut med kontraminor,
och härigenom lyckades han förlänga försvaret från
3 febr. till 8 sept. – Ehuru ett framåtskridande
med sapp ofvanpå jordytan går betydligt både lättare
och hastigare än med mingallerier under densamma, är
dock den anfallande, om fästningen eger minförsvar,
nödsakad att bekämpa detta genom ett minanfall,
såvida han ej vill utsätta sig för att oupphörligt
se sina arbeten raserade af den underjordiska
elden. De minor, som därvid användas, kallas kross-
l. inslagsminor (camouflets), om de äro afsedda
att förstöra ett närliggande fientligt mingalleri,
utan att åstadkomma någon nämnvärd förändring af den
öfverliggande jordytan, samt trattminor, om de äro
ämnade att uppslunga den öfverliggande jorden och sålunda åstadkomma en
trattformig fördjupning i marken, en s. k. mingrop,
hvarigenom bl. a. fiendens arbeten ofvan på jordytan
förstöras. Den anfallande, som måste dels förstöra
fästningens mingallerier, dels å sin sida åstadkomma
stora mingropar, i hvilka hans sappörer kunna
finna skydd och få fast fot, använder både inslags-
och trattminor och kan stundom, genom att använda
mycket stora laddningar, i samma mina förena bådas
verkningar. Den försvarande däremot, som dels i regel
behöfver spara på krut, dels bör akta sig att betjäna
fienden genom att åstadkomma mingropar, använder
hufvudsakligast inslagsminor. Endast undantagsvis,
om han kommer i tillfälle att spränga något på
jordytan utfördt belägringsarbete, använder den
försvarande trattminor. – För att under jordytan
kunna framtränga till de punkter, där man vill
anlägga sina minor, bygger man underjordiska
gångar, mingallerier. Fästningens permanent
anlagda minsystem, vanligen ett framför hvarje
utgående vinkel, bestå af murade gallerier, nämligen
minförstuga samt hufvud-, gren- och lystringsgallerier
(se Fästning, sp. 315), hvilka under belägringens
gång i mån af behof förlängas medelst gångar,
mingrenar och stridsgrenar (se Galleri, sp. 623),
byggda af träkarmar och bräder. Den anfallande bygger
naturligtvis sina gallerier uteslutande på sistnämnda
sätt. För att från jordytan nedkomma till erforderligt
djup gör man galleriet i början sluttande nedåt,
eller ock kan man gå ned med en lodrät, likaledes
med träkarmar och bräder inklädd minbrunn och sedan
från dess botten utgå med galleriet. Ehuru arbetet
sålunda blir obekvämare, ju mera man tränger ned
på djupet, innebär det å andra sidan en fördel
att komma under sin motståndare, ty, tvärtemot
hvad för striden ofvan jord är förhållandet,
är det här den lägre ståndpunkten, som är den
dominerande.

Anfallet utföres på följande sätt. Då
belägringsarbetena framskridit till närheten af ett
minsystems förmodade tät, anlägges framför detsamma
ett stycke löpgraf, minlogement, af ungefär samma
utsträckning som en halfparallell (se Fästningskrig).
Från hvarje minlogement, som vanligen får
sin plats bakom tredje parallellen, framskjutas mot
fästningens minsystem 6 à 8 mingallerier på sådant
inbördes afstånd (2 1/2 à 3 gånger afståndet till
jordytan), att fienden icke med en mina kan inslå
två gallerier. Minarbetet fortsättes med minsta
möjliga buller natt och dag, endast med nödiga
uppehåll för att lyssna efter fiendens företag. Har
man någon kännedom om de fientliga galleriernas läge,
söker man leda egna gallerier emellan dessa och taga
dem i flanken. När man kommit ett fientligt galleri
tillräckligt nära, laddas en mina, som fördämmes och
affyras. Om möjligt bör man söka att samtidigt spränga
en hel rad af minor, hvilka läggas hvarandra så nära,
att alla mellanliggande fientliga gallerier därigenom
inslås. Sprängningen verkställes helst i skymningen,
hvarefter sappörer och minörer, med erforderliga
betäckningstrupper, under skydd af mörkret taga de
sprängda mingroparna i besittning. Sappörerna kröna
med skanskorgar mingroparnas mot fästningen vända
sidor och ombilda dem sålunda medelst s. k. flygsapp
till ett stycke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0323.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free