- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
637-638

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mira Bai, en indisk dam på Akbars tid - Mirabeau - Mirabeau 1. Victor de Riquetti - Mirabeau 2. Gabriel Honoré de Riquetti

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och gift med höfdingen af Udaipur, men blef
förskjuten på grund af sin religion. Hon författade
religiösa sånger, som ännu sjungas af vissa sekter i
Indien. Under en pilgrimsresa till Dvârakâ försvann
hon i en gudabild och åtnjuter sedan dess gudomlig
dyrkan. Se Wilson, "Sketch of the religious sects
of the Hindus" (1832).

Mirabeau [-bäj. 1. Victor de Riquetti, markis de M.,
fransk politisk skriftställare, f. 4 okt. 1715 i
Pertuis (Provence), d. 11 juli 1789 i Argenteuil
(nära Paris), tillhörde en provensalsk borgarsläkt,
som 1570 genom köp förvärfvade godset Mirabeau i
Provence, samtidigt gjorde anspråk på adelskap och
1685 fick godset upphöjdt till markisat. Sedan
släkten genom upptagandet i Frankrikes "höga adel"
fått en mera framskjuten ställning, gjorde sig
flera af dess medlemmar bemärkta genom begåfning,
våldsamma lidelser och excentricitet. Efter att i
sin ungdom ha varit militär egnade M. sig med rastlös
ifver åt skriftställen och godsförvaltning i förening
med egendomsspekulationer. 1756 utgaf han L’ami des
hommes, ou traité de la population
("Människovännen
eller afhandling om befolkningen"), ett oredigt, men
idérikt arbete, som beredde honom europeisk ryktbarhet
och efter hvilket han själf plägat kallas L’ami des
hommes.
Rojalist och aristokrat, men fiende till den
byråkratiska centralisationen, till hofadeln och till
merkantilsystemet, ifrade han här för jordbrukets och
bondeståndets höjande. Det var delvis samma åsikter,
som samtidigt började förkunnas af den fysiokratiska
skolans grundläggare Quesnay (se Fysiokrater),
men M. hade själfständigt kommit till sina. Först
efter arbetets utgifvande sammanträffade M. och
Quesnay (1757). M. blef då Quesnays hängifne anhängare
och sedan en af de mest verksamme och framgångsrike
utbredarna af "skolans" idéer. Äfven till Sverige
sträckte sig hans inflytande. Den politiske
Arbogaborgmästaren Renhorn (se d. o.) citerade så
ifrigt "L’ami des hommes", att han själf på spe
kallades så, och det var M:s skrifter, som gåfvo
uppslaget till de reformer i fysiokratisk anda,
som Gustaf III företog, förnämligast på inrådan af
K. F. Scheffer (se denne). Vid Vasaordens stiftande
gjorde Gustaf III M. till kommendör af dess storkors
(28 maj 1772) för att, såsom han skref i sitt
bref härom till honom 18 aug. s. å. (dagen före
revolutionen), betala sin del i den tribut, som
alla nationer voro honom skyldiga. Det lysande rykte
M. vunnit som skriftställare fördunklades emellertid
genom vidriga ekonomiska och husliga förhållanden,
som åtminstone delvis voro själfförvållade. Han
hade 1743 gift sig med en rik arftagerska. Hustrun
förbittrade genom slöseri, råhet och sedeslöshet
hans lif; arfvet, på hvilket han antagligen räknat
vid sina äfventyrliga finansspekulationer, skulle
fullständigt utfallit först 1770, och då väckte
hustrun en skilsmässoprocess, hvari hans barn på
ett skandalöst sätt inblandade sig, som släpade
hans namn i smutsen och som han slutligen (1781)
förlorade. Fullständig ekonomisk ruin undgick
han endast genom understöd af sin yngre broder,
malteserriddaren (efter sitt ordensämbete kallad "le
bailli") J. A. J. C. E. de M., den mest normala inom
familjen. Trots det henne tilldömda arfvet blef äfven
hustrun ruinerad. Hon dog i fängelse under skräck-
väldet 1794. Jfr L. och Ch. de Loménie, "Les
Mirabeau" (1878–91).

illustration placeholder

2. Gabriel Honoré de Riquetti, grefve, sedan
markis de M., den föregåendes son, fransk statsman
och författare, f. 9 mars 1749 på ett af faderns
gods, Bignon (något s. om Paris), d. 2 april 1791
i Paris. Med en oformlig kropp, med anletsdrag,
vanställda af kopporna och påminnande om den lastbara
moderns, var han redan som barn fadern osympatisk, och
dennes uppfostringsmetoder mot den svårhandterlige
gossen och ynglingen voro ej de bästa. Så tvang han
honom, fruktande, att han skulle skada familjenamnets
anseende, att i skolan och därefter som ung
officer kalla sig de Pierre Buffière (efter ett af
familjegodsen). M. var i själfva verket en vulkanisk
natur på godt och ondt. Det fanns hos honom ämne till
en verkligt stor man – lysande praktisk och teoretisk
begåfning, underbar förmåga att vinna människor och
den klaraste blick för lifvets realiteter – men i
hans karaktär funnos också farliga afgrunder: måttlös
njutningslystnad, brist på moralisk finkänslighet
och slafviskt beroende af stundens lidelser. Från
svårigheter, som hans tygellösa lif beredt honom,
rymde han 19-årig ur krigstjänsten och blef till
straff härför insatt i fängelse på ön Ré. Efter
sex månader återfick han dock friheten för att 1769
deltaga i den expedition, hvarigenom Corsica gjordes
till en fransk besittning. Hans hedrande förhållande
därunder öppnade för honom nya möjligheter. Han
lämnade visserligen den militära banan, men fick
antaga sitt egentliga namn (grefve de M.) och bli
faderns medhjälpare i familjegodsens skötsel. Liksom
faderns skulle emellertid äfven hans lif förryckas
genom ett konvenansäktenskap med en rik arftagerska
(1772). Arfvet var ej utfallet, och de unga makarna
råkade snart i ekonomiskt obestånd. Då kom fadern
(1773) på den olyckliga idén att genom kunglig
häktningsorder (lettres de cachet; se d. o.) trygga
den unga vildhjärnan för hans kreditorer och väl
äfven uppfostra honom. På en kraftnatur som M. verkade
tvånget och sysslolösheten i stället alldeles
demoraliserande. 1776 flydde han med en förnäm fru,
markisinnan Sofie de Monnier från staden Pontarlier
i närheten af hans dåvarande förvisningsort, slottet
Joux i Franche-Comté, till Holland. Där utgaf han i
ny tillökad upplaga en redan under förvisningstiden
publicerad skrift, Essai sur le despotisme (1776)
– det första af hans fruktansvärda angrepp på det
despotiska regeringssystem, såsom ett af hvars offer
han icke utan skäl betraktade sig själf. Men han
inblandade sig också i den äktenskapsprocess fadern
förde med hans mor, i det han tog parti för henne
genom mot fadern riktade skrifter. Då genomdref denne
flyktingarnas utlämnande. För ett af markisinnan de
Monniers man utverkadt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:28 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0341.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free