Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mirabeau - Mirabeau 2. Gabriel Honoré de Riquetti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
domstolsutslag, lydande bl. a. på halshuggning som
straff för enlevering och förförelse, skyddades
M. genom ett nytt lettre de cachet, som fadern
skaffat, men inspärrades i stället i kraft däraf
i en af Vincennes’ fängelsehålor (1777), och fru
de Monnier insattes i ett kloster. Genom välvilja
från bevakningens sida lyckades han erhålla böcker
och skrifmateriel samt möjlighet att korrespondera
med sina vänner, ja att på trycket utge skrifter. Så
blef fångenskapen för honom ett medel att skaffa sig
omfattande beläsenhet och att utveckla sin medfödda
skriftställartalang. I en del af de i fängelset
författade skrifterna röjer sig en grof sinnlighet,
men han skref nu också en ljungande protest mot det
godtyckliga häktningssystem, i kraft hvaraf han med
åsidosättande af laga former hölls inspärrad (Des
lettres de cachet et des prisons d’état, tr. 1782,
efter hans frigifning), en skrift, som väckte en
storm af ovilja mot despotismen. Af brefven äro
de märkligaste de till "Sofie" (de Monnier), som i
passionerad känslosamhet erinra om Rousseaus roman
"La nouvelle Héloïse". De föllo under revolutionen
i händerna på Pariskommunens prokurator Manuel, som
1792 utgaf dem. I dec. 1780 återfick M. friheten, då
fadern för att betrygga familjens framtid önskade,
att han skulle återknyta förbindelsen med sin
hustru. Till följd häraf bröt han sitt förhållande
till fru de Monnier. Genom att öfverklaga den öfver
henne och sig fällda domen förmådde han dock hennes
man till en förlikning, som skaffade henne ett slags
upprättelse (hon begick själfmord 1789) och honom
själf befrielse från det ådömda straffet. Hustrun
ville emellertid ej fortsätta äktenskapet och
öppnade mot honom en skilsmässoprocess, som han
förlorade (1783). Den hänsynslöshet, hvarmed han
därunder prisgaf åt offentligheten de vidrigaste
familjeskandaler, bl. a. hustruns otrohet, uppref
fullständigt bryggan mellan honom och hans egen
samhällsklass, men den glänsande vältalighet han
därunder utvecklade skaffade honom rykte som talare
och popularitet bland Provences adelsfientliga ofrälse
befolkning. I hembygden fanns emellertid ej mer för
honom någon plats. Äfven med fadern hade han ånyo
brutit. Efter frigifningen hade han till en början
biträdt denne i hans skilsmässoprocess, men ej kunnat
hindra, att den förlorats. Han växlade då åter parti
och ställde sig in hos modern för att vinna ekonomiska
fördelar. Under de vandringsår, som nu begynte (1784),
fick han njuta ett slags ordnadt familjelif, i det
en begåfvad kvinna, fru de Nehra, af beundran för hans
snille blef hans hängifna följeslagerska. Han besökte
England, gjorde i Paris uppseende genom förtjänstfulla
finanspolitiska skrifter och reste 1786 till Berlin
för att få se Fredrik den store. Oaktadt sin sociala
bankrutt var han dock en kraft att räkna med och
anställdes därför i Berlin som hemlig politisk agent
åt franska regeringen. Där påbörjade han med biträde
af en tysk officer, J. v. Mauvillon, ett storartadt
historisk-statistiskt verk öfver den preussiska
monarkien, De la monarchie prussienne sous Frédéric
le grand (1788), som gaf honom plats bland tidens
förnämsta skriftställare. Förspelen till den stundande
revolutionen lockade honom åter till Paris. Genom
massor af broschyrer och tidningsartiklar sökte han
påskynda omstörtningen af den
samhällsordning, som varit så fördärflig för Frankrike
och honom själf, men också leda stormfloden enligt
sina idéer. Själf påstod han sig ha ingifvit ministern
Calonne (se d. o.) tanken på notabelförsamlingens
inkallande (febr. 1787). Han knöt förbindelser med
inflytelserika politiska kretsar, och då regeringen
slutligen måste bekväma sig till riksständernas
sammankallande, hoppades han t. o. m. att som dess
kandidat få plats i denna församling. Då förstörde han
själf sina utsikter, i det han i oerhördt lättsinne
på trycket utgaf de hemliga depescherna från sin
beskickning i Berlin, Histoire secrète de la cour de
Berlin, ou correspondance d’un voyageur français
(1789), därmed komprometterande både sig själf och
regeringen. Kort förut hade hans goda genius, fru
de Nehra, till följd af hans utsväfningar brutit med
honom. Efter ett misslyckadt försök att som adelsman
vinna inträde i Provences ständerförsamling kunde
han blott som demagog hoppas få tillfälle att i det
stora dramat spela den roll, hvartill han kände sig
kallad. Hans kandidatur till ett riksdagsmannamandat
som representant för Provences ofrälse befolkning
(i "tredje ståndet") blef en sannskyldig triumf,
och så stor var hans folkgunst, att, då valrörelsen
urartade till fullständig anarki, inför hvilken
myndigheterna stodo maktlösa, det var han, som
återställde ordningen. Vald både i Marseille och Aix,
tog han som representant för den sistnämnda kretsen
sin plats i den församling, med hvars öppnande i
Versailles (maj 1789) en ny epok skulle begynna i
Frankrikes och Europas historia.
M. blef revolutionens störste statsman ej blott
på grund af sin mäktiga begåfning och den kraft,
med hvilken han främjade det stora befrielseverket,
utan ock därigenom, att han kraftigare än någon
annan sökte hindra dess urartande till anarki
och förstörelse. Hos honom fanns nämligen ett
statsmannagry, som inga förvillelser eller olyckor
förmått förstöra. Den bittra personliga erfarenhet han
vunnit af despotismen hade tidigt öppnat hans blick
för bristerna i Frankrikes dåvarande författning,
och ett hufvudstycke i hans politiska system var
därför att söka omstörta detta samhällsskick med dess
kungliga envälde och förtryckande privilegieväsen. I
denna mening var M. alltid en ifrig revolutionär; men
hvad som visar sundheten af hans politiska begåfning
var, att han ej af egna oförrätter och olyckor lät sig
drifvas till att blott vilja rifva ned det bestående,
utan äfven hade ett positivt samhällsideal. Vid dettas
bildande höll han sig fri från den af Rousseau införda
uppfattningen af friheten, enligt hvilken denna skulle
bestå i en oinskränkt statsmakts anförtroende åt
folkviljan (la volonté générale). Just i frihetens
intresse ansåg M., att garantier behöfdes likaväl
mot folkviljan som mot konungamakten. Denna ville
han begränsa genom en stark, med lagstiftande,
skattebeviljande och kontrollerande makt öfver
ministrarna utrustad folkrepresentation, folkviljan
åter genom att lämna konungen en själfständig och
tillräcklig makt öfver förvaltningen samt veto mot
folkrepresentationen. Liksom Montesquieu önskade
han således en delning af samhällsmyndigheten, men
hatande sin egen samhällsklass, ville han ej veta af
de aristokratiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
